
Det blir lite trist i längden, denna LCHFs fundamentalistiska väg och det smakar ganska lika - fettet försöker så gott det kan att bära smaken från proteinerna, men
lika tycks lösa lika och smakerna blir lite ointressanta - plötsligt sitter man där och
bedömer mättnadskänslan istället för smaken (är det så kebab och pizzaälskarna känner det jämt?).
I veckan kom jag hem och Rodjana hade tagit hand om en grisnacke som låg vackad i kylen. Skurit den i skivor och helt enkelt stekt i smör. Så krossade hon lite
färsk grönpeppar, den där vi köper på stängel på
Thai Fong i Märsta. Upp med köttet på tallrik, i med grönpepparen, rör runt två tre varv och så vispa ner rejält med grädde så att all smak ur pannan löser sig. Låt koka ihop hastigt och sila över köttet.
Det lilla, i min för tillfället starkt begränsade smakpalett blev plötsligt oändligt stort. Ett stycke
smaklig glädje mitt i protein och fett-träsket.