Passion är ett fint ord och högst användbart för stora delar av mitt liv. Jag är passionerad på många områden. Självklart i min kärlek till min partnerrelation min konst och mina ord. Fick en otrolig egoboost för det sistnämnda igår kväll då Fokus bjöd till årlig julfest med middag och mingel (god pärlhöna) och alla läser det jag skriver och alla var överförtjusta. Men passionen har inget alls med kickar att göra, inte alls med egoboost, det är bara en överbyggnad. Ett slags kvitto på trevlig existen. Passion är en djup personlig odling. I passionen ser jag äntligen min egentliga blygsamhet min tillbakadragsenhet. I mina målningar som är ett jävla slit finner jag stillsamheten i mig själv. Förstår att mina passionerade tillstånd på sätt och vis varit en livräddare. Passionen har skapat ett överlevnadsdriv som jag förutan slocknat.
Hallå, ligger. I badet och funderar med så varmt vatten och meditativt skum som jag vågar. Kanske är ålderns att jag lägger mig här så ofta jag kan, en äldres frusenhet. Nej för katten. En njutningsfull paus med värmen utifrån och in. Låter funderingar komma och försvinna, njuter passionerat tills badet kallnar.
