söndag 12 november 2017

Felräknad landhöjning gav vikingaskeppen fri lejd!

Den här skallen dök upp vid utgrävningar i Täby men kan mycket väl illustrera texten


Man brukar säga att skepp rullades på stockar över edet i Sollentuna, det vill säga mellan Edsviken och Norrviken för vidare seglats genom Edsån, Väsbyån Oxundasjön och ut i Mälaren till viktiga platser som exempelvis Sigtuna.

Efter just den vägen ligger en hel drös med extremt omfattande fornlämningar, husgrunder, begravningsplatser, verkstäder och andra lämningar. Dessa vittnar om en ivrig trafik utmed vattenleden.

Jag ska inte gå in alltför mycket på hur landhöjning beräknas annat än att säga att men absolut inte kan se en generell höjning, dvs att höjningen har varit lika stor från den ena platsen till den andra. I vissa stråk och över vissa ytor har landhöjningen varit tilltagande i cyklar om fem hundra år, i andra böljande tätare. Man brukar säga en generell landhöjning om fyra millimeter per år i Uppland. Just fyra millimeter behöver alltså inte gälla för alla platser.

Utgrävning vid Eds Allé efter vattenvägen jag talar om
här fann man rena textilverkstäder som kullkastar den
förmodade själfhushållningen.

Var på Jan Enfors föreläsning om generalplan 1847 i söndags på Arkivens dag. Utöver att generalplanen andas en sund optimism  är den modigt genomförd med en inte bara fantasifull utan också välgrundad framförhållning.
Stadsdelen Edsberg planerades byggas på området öster om Rudbecksfältet där nu det så kallade ”nedre Edsberg” ligger. Anledningen till att inte höghusen byggdes där är att marken helt enkelt inte skulle hålla för tyngre byggnader som ”skyskrapor” och ett stort centrum. Man valde istället att bygga uppe på ”Edsberget”.

Då ställer man frågan. Om nu landhöjningen är felberäknad och med tanke på alla lämningar, bosättningar och rent industriella lämningar från folkvandringstid, vikingatid och till och med tidigare, borde det då ändå inte varit en öppen vattenväg mellan Edsviken och Norrviken?

Sollentuna Kommun kanske kan befria vikingaskeppen i sitt vapen från stockarna och rita dit fria vågor istället.


(Det finns en metod att kolla det här, vet inte om det är gjort, Olof Svanberg kanske vet) Metoden är C14 där man kan se ”pasströsklar” om inte exakt, men ungefär när saltvattensjöns möte med färskvattensjön upphörde)

Bästa kroppkakefesten igår med hela konkarongen


Jag som är så traditionsobunden har hamnat mitt i nya traditioner genom min älskade Kristina.
Utöver de där klassikerna som jul och påsk och att samlas för brunch emellanåt så avnjöt vi en traditionsmiddag igår.
Hela 21 personer hemma hos Margit 92, Kickis mamma. På faten 71 stycken kroppkakor av tennisbollsstorlek (ngt mindre!). Skirat smör, salt.
Jag var diskad. Redan veckorna innan fick jag köksförbud, ty de här kroppkakorna har gjorts på ett och samma sätt i decennier och då ska ingen nykomling komma och komma.
Men alltså, ingen råriven potatis, inget fläsk utan kokt skinka och lök, ingen kryddpeppar...men va fan!

Tog en stund att förstå för mig själv att "Lev och låt Leva". Mumlade detta mantra i en vecka, sedan gick styrelseångesten över. Det behöver ju inte vara på mitt sätt eller?

Så satt vi där till bords efter ett megaarbete avtraditionsbärarna, 71 kroppisar. Tog första tuggan, silkeslen, mild, mjuk och synnerligen inbjudande. Trodde aldrig att en kroppkaka kunde vara så inbjudande i mötet i munnen. Lingonsylt, nej, det behövdes inte, den här var så len att den inte behövde lyftas av extra syra däremot av saltat smör. Banne mig om inte det här var en av mina mest överraskande kroppkakestunder och Gud må skriva under på att jag ätit kroppkakor så det förslår i livet. Inte minst inför boken "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" (Erzats 2006 och 2008).
Kroppkakekoman satte in efter nio kroppisar.
Tack alla för en minnesvärd middag.

(Så till det parentetiska, till dessert serverades fruktsallad i delar och så tårta. Min uppgift blev att skalrensa en ananas)