torsdag 29 mars 2007

Mo pad prig pao


Nu återkommer jag ännu en gång till bloggträffen igår, men bara för ett ögonblick och i konstaterandet att umgänget var bättre än maten - det är det fler än jag som intygar så här dagen efter.
Skönt hemma ikväll med riktig karlamat. Fläsk på thaivis och inte utbankad torrkalv som wienerschnitzel. Mo pad prig pao kan man kalla det, men jag vet inte om man kan hitta rätten på menyerna - jag skulle inte ens försöka.
Två krossade vitlöksklyftor slängs i en råhet restaurangpanna av gjutjärn med lite olja. Vitlöken behöver inte skalas - det är så hett i pannan att fnaset går upp i rök. Finns det fläskfärs hemma så skrapa i som till en dubbelburgare ungefär och fördela köttet medan det steker. Nu sjunker värmen när man rör runt köttet - men det gör inget. Rör i en rågad tesked Nam prig pao och lite till. Nu fräser det upp i pannan. Håll undan näbben för det är inte roligt att få ångpusten från chillin direkt upp i näshålorna. Ha samtidigt tunna båtar av en liten gul lök uppskuren och minimajs i skivor tillsammans med snedskurna sockerärtor. Ös i och rör runt. Låt svettas ett tag precis tills bönorna grönskar till och djupnar i färgen. Kör i några skvättar nam pla, fisksås, för sältan och en msk nam hoy, ostronsås, för smakbredden samt en skvätt mörk kinesisk soja för färgen. Låt bli hett. Lägg upp på riset och var inte skraj för att ha med det goda klara fettet från fläsket. Det silar ner genom riset och smaksätter. Toppa med ett friterat frasigt ägg. Det är så förbaskat gott att gårdagens schnitzel kan läggas i det glömdas lilla låda tillsammans med annat man inte vill bry sig om.

K KORV OCH KORV AV RÅDJUR


K som i Korv. Han var på bloggträff igår och hivade upp en smalis invirad i plast ur innerfickan. "Socialistisk salami" kallade den kinesiska vinlusendet för. >
K skar upp i väntan på fläsket och kalven och varmkorven på Moldau. Först (1) den var så tunn, sen (2) den var så torr, tre (3) den var så späckad. Och när jag tuggade, smakade på den tilldelade biten så kom det över mig, den där korven jag brukade göra själv men som jag glömt att jag brukade. Djävlar! Smak som minne. Där satt jag med alla mina bloggkontakter omkring mig runt bordet och blev liksom helt borta för ett ögonblick av det där lilla sega i köttet buret av späckpärlorna, torrheten som bara koncentrerat smaken. Det var helt enkelt en bonnsalami som man blev glad av.

Det står en hel del om annan korv än falukorv i min bok "Femton kockar och Falukorv" som kom ut 2000 och som faktiskt fortfarande finns kvar hos en del näthandlare.

Alltså. Jag sköt ett rådjur i baken, ett misstag, jag erkänner det. Det var mycket kött som fick skäras bort och mycket hagel att plocka ur. Av allt det förstörda urskurna skar jag malbitar till färs. Så fick jag idén att göra korv. Det är femton år sedan. Jag bodde på Gotland (men det var inte där jag sköt rådjuret!). Och jag hade späck, mycket späck som K och skar och hackade och blandade och kryddade med svartpeppar, vitlök, lök, enbär och gin. Några recept hade jag inte utan förstod ändå hur detta skulle smaka och se ut. På fornordiska kallas gömsle för fjälster. Jag stoppade alltså undan den grova smeten i kroktarm och hälften lämnade jag till kallrökning i Roma och hälften gned jag med salt och krossade enbär och lät dem ligga några dagar i mjölkboden som hörde till ladugården som hörde till huset. Sedan hängde jag korvarna och de började torka, blev skrynkliga och så vitnade de sakta och jag tvättade dem med vinäger var tredje dag och de blev tunnare och drog liksom ihop sig, fjälstret blev genomskinligt under det vita. Efter tre veckor smakade jag den första och där går smakminnet ihop med K-Korven igår om än att min smak från min rådjurskorv var mer åldrad, mogen. Bonnsalami helt enkelt och efter att man ätit den väcker den lust.

Alla med ansikte


Så makade jag mig iväg till Stockholms Söder - trakter som det är snart 40 år sedan jag befolkade. Min första egna lägenhet låg på Hornsgatan, nästan nere vid Hornstull. Då l´åg det fortfarande härliga caféer med svartrutigt marmorgolv och träbänkar där det nu är trendställen och vi gick upp till Skinnarviksbergen och tittade på solnedgången som underhållning. /efterkonstruktion för förmodligen satt vi där och drack Villafranka eller Beyaz a 4:40 flaskan och blev skitfulla/.
Alla fick då ansikte igår kväll.
Bra eller dåligt?
Jag menar att innan har jag haft en helt annan bild av människor jag nu fått en ny bild av. Från och med igår kväll tänker jag annorlunda när jag läser deras bloggar, jag kommer att läsa dem med en ansiktsprofil i mig, med deras gester och skratt.
De flesta hade träffas förr på samma ställe och vid tidigare bloggträff. Jag var ny. Och jag får tänka att nu skapades en helt ny relation till dessa alla som jag till vardags utbyter erfarenheter med i så hög grad att när vi träffades var det som att träffa personer som man känner väl. Märkligt. Man kommer in och vet nästan precis vem som är vem. Och det sociala sammanhanget blir verkligt. Istället för bloggadresser från nätsökningar har jag nu telefonnummer och visitkort i fickan.
Och visst, de matbloggare jag med förtjusning läser var lika förtjusande i verkligheten. Nätverket blev plötsligt liksom synligt.