torsdag 1 april 2021

Glad Påsk alla och med påskharar på papper från 1981


 Jo jag tror att det var 1981, kan ha varit 1980 eller 1982 också. Jag satt på Gotland, på hemlighuset. Det var sent om kvällen, men ändå ljust och min mage var i stort olag, men inte så där fruktansvärt utan bara sådär att man blir sittande...länge, och att det inte är idé att gå ifrån dasset.

Dörren stod öppen och det måste ha varit någon gång efter midnatt, kanske klockan två, det ångade om gräset av de första värmande solstrålarna och trots att jag satt på det gamla torrdassen var det väldoft.

Visste att jag skulle bli sittande så jag hade i förbifarten fått med mig lite kritor, en mjuk blyerts och några pappersark, bland annat ett rejält handgjort litet ark med våldsam gräng.

Det prasslade därutanför. Tänkte att det är hönsen som vaknat till liv, men då borde de morgonkacklat och det gjorde de inte.

Så kom de innanför synfältet för dörren, två hanharar, hoppandes på bakbenen och boxande. De var fullt upptagna över den egna rivaliteten för att upptäcka mig och jag tog försiktigt det hårda handgjorda arket med den våldsamma grängen och så den mjuka blyanten och började teckna, hastigt, och bestämt. Den ena haren fick sig en smocka så han for som i en spiral runt den egna kroppen, reste sig och fortsatte fajtas. Grymt därute i naturen.

Grymmare var det några veckor tidigare då jag köpt broilerkycklingar för sommaren, de var halvstora nu. Så här var det nämligen att dasset jag satt på hade fyra fjölar, två för kvinnor och två för män. En plankvägg hade spikats upp mellan de två avdelningarna. Dasset hade hört till den lilla missionsförsamlingen och hörde till den missionskyrka jag köpt som sommarateljé (enorm ateljé med sju meter i takhöjd och fantastiska kyrkfönster med klarglas). Den ena av de två dasshalvorna byggde jag om som hönshus för att kunna odla slaktkycklingar över sommarens tre fyra målarmånader att ta med hem till frysen att ha att äta av under vintern.

Väggen mellan damernas och herrarnas var helt perforerad av titthål in mot damernas. Man såg det för de var mödosamt borrade med nycklar, pennor eller andra vassa föremål och strutformade inåt. Förstå, här hade suttit missionsförbundarnas peeping Toms och borrat flukthål in till missionsdamerna för att få en flukt av en vit stjärt eller en, vilket torde vara den stora lyckan, behårad trekant. Nu hade höns sitt nattskydd därinne över sommaren från maj till september.

Och räven kom, släntrade förmodligen förbi. Kunde ta sig in genom utrensningsluckan bakom dasset som stor på glänt, upp genom fjölhålet och skapa panik för att få sig ett skrovmål. Den natten bet rävjäveln ihjäl fem av mina gobitar, tio återstod oskadda...nej förresten nio - det saknades en.

Letade ut över omkringliggande åkrar där elaka tjurkalvar gick omkring omgärdade av elstängsel. Men ingenstans fanns den där hönan jag saknade. Räven, tänkte jag. Räven hade tagit den med sig.

Dagen efter gick jag på dass. Och hörde då ett försynt litet kackel innan jag satt mig. Lyfte locket till fjölen och där nere satt en förstämd höna, stirrade upp mot mig, liksom vädjande...help. Det blev bra för frysen till hösten, tio utmärkta och välmatade, utepickande broilers, bästa middagarna.

Hararna då, Jo det här var nog en fajt mellan två rivaler om en hona som tryckte någonstans. Hararna kan ju få fram tre kulla per år och börjar para sig redan i februari för att sedan sätta igång igen direkt efter att ungarna fötts, 45 dagar från ax till limpa eller snarare från påsättning till palt.  (Palt går ju igen i paltbröd, pitepalt och mycket annat gastronomiskt nära och är ett forntida uttryck som lättast kan översättas med "litet stycke" - så hör allt ihop)

Blev sittandes där den där underbara harmorgonen på missionshusdasset i fyra fem timmar, sedan var jag botad.

Med dessa rader och teckningen på påskhararna önskar jag alla mina vänner en  vilsam och återhämtande påsk!

En uppdatering: Året var 86 eller 87