tisdag 30 augusti 2011

Nu går drevet mot LCHF igen. Bara några dagar efter sockeratacken mot Annika Dahlqvist

Almas köttbullar igår, halalslaktad nöt som fått en rejäl fettansättning som vandrat ner i muskulaturen vilket tyder på god ålder och mognad vilket sätter sig i smak även i köttfärsen, sedan blev pannan urkokt med grädde 40% och silad före servering, tjoff, sa det så rök ytterligare något hekto - och det av bra smak, längtan och välmående

Den 23 augusti kom första påhoppet i akt och mening att dissa LCHF dieten. Idag gör Expressen en uppföljning och får god hjälp av Sveriges Radios Ekoredaktion.

Sammantaget handlar det om att LCHF-forskningen skulle vara betald av amerikanska köttindustrin och att en ökad köttindustri skulle vara en klimatfara.

Måltavla för detta blir Annika Dahlqvist som vanligt när det handlar om LCHF-kosten. Självfallet tillbakavisar hon at hennes forskning skulle vara betald av köttindustrin, men jag tänker samtidigt: So What?

De olika livsmedelsindustrierna forskar självfallet pågående i vad de själva marknadsför. Jag har själv fått ta del av både forskning kring fisk och skaldjur, mejerivaror och dess påverkan på kroppen, växtsätt och gödning av olika grönsaker och forskning om hur vi påverkas av olika tillsatser i maten.

Annika Dahlqvist anklagas också till att medverka till klimatförändringar genom att ivra för en ökat köttkonsumtion. Hon svarar ekot att nöt som föds upp på naturligt bete, ensilage eller hö inte alls påverkar klimatet utan istället medverkar med naturligt gödsel.

Då kommer frågan. Vore det inte bättre att nyhetsreportrarna, eller den grävande journalistiken, berättade om den i allmänhet dåliga köttproduktionen med kraftfoder till djuren för snabbast möjliga tillväxt och minsta möjliga fettansättning? Vore mer klädsamt att berätta om sådan mat som skapar fetma, allergier, mag tarmproblem och andra till och med allvarligare sjukdomar. Berätta om griskött som inte smakar gris längre och som är snabbframställt ur levande varelser som uppstallas och aldrig får gå ut, om kycklingar som gör tjänst i proteinfabriker och slaktas efter tre veckor utan pardon. Varför inte lyfta fram den goda forskningen, den goda smaken.

Idag när jag ställde mig på vågen visade den en minskning med 11 kilo sedan den 3 maj - helt perfekt - och jag har inte haft tråkigt mer än någon enstaka gång, eller Okey tvåstaka eller till och med trestaka.

Köttet jag äter kommer från djur som jag vet haft det bra under sin levnad, fått rätt foder, fått vara ute, omhändertagits under tiden och som fått bli tillräckligt gamla för att hinna mogna i smak, fett och textur, djur som sedan också slaktats med etiska förtecken. För si, bara för att man ägnar sig åt LCHF så behöver man bry sig om smaken och dessa djur jag beskriver och äter smakar.

Palla äpplen

I äppelträdet hos närmaste grannen i Hollywood, skylten hängs upp varje år efter att familjen själv försörjt sig - de allra sötaste och krispigaste äpplena, klara nu! Och äpplen föder alltid tankebanor.

När jag var barn pallade vi äpplen i villaträdgårdarna. Det var inte så mycket för äpplena i sig som vi pallade utan mest för spänningen över att någon plötsligt skulle utropa: "Gubben kommer" och då skulle alla, med de som de pallat i fickor och famnar, kasta sig iväg över häckar och staket. Det behövde inte ens vara så att gubben kom.

Många år senare, men fortfarande för länge sedan, bodde jag i ett drygt halvdecennium i Norge. Från min lägenhet på Grefsen kunde jag blicka ner mot Holmenkollen på andra sidan dalen. Grefsen var då ett villasamhälle med trädgårdar som dignade av äpplen och så här års var de mogna. Sålunda hittade jag ett staket där äpplena hängde över ut mot vägen på tunga grenar.

Man skulle kunnat tro att jag bara pallade och sprang, men jag var ju en mogen ung man på den tiden och gick artigt in och knackade på huset som hörde till äppelträdgården och frågade om lov. Människan i dörren överraskade mig med att fråga vad jag tänkte göra med äpplena och jag svarade att jag älskade grovkokt äppelmos.

-Ta så mye dere vill og vent litt, sa hon och gick in. Så kom hon tillbaka med tre gigantiska hemkonservburkar. "Eg har ikkje noe børn og er helt alene så detta blir aldrig spised upp, vis du har lyst å ta dem". Det var ett delikat hemkonserverat äppelmos, grovkokt och inte alls översötat. I minnet var moset helt makalöst och försörjde mig med höstsmak ända fram till jul då jag med en inslagen julegave under armen som tack (har glömt vad det var jag köpte) gick tillbaka med de diskade konservburkarna.

Nu har grannen 2011 satt upp en klädsam skylt i sitt dignande äppelträd och med de sötaste och krispigaste äpplen man kan tänka sig. Det är radhuskänsla i det här området vill jag säga. Hoppas ungarna får samma slags äppelminnen av detta faktum som jag av konserveringsäpplena i Norge.