Hon sover fortfarande, det är bara tidig morgon
i NY.
Åkte igår morse, jobbar några dagar och sedan
vidare till LA sedan hem om tio dagar. Kanske en sväng till London innan jul.
Idag är det den 3 december.
För exakt 20 år sedan kom hon ur moderlivet den
här älskliga lilla varelsen som redan från start gick sin egen väg. Trösklarna har
varit höga, ibland så höga att hon varit på väg att ge upp. Nyfikenheten, tror
jag det är, har varit så stark att hon gått vidare ändå, genom det svartaste
och mörkaste, bort från omgivningens fördomsfulla viskningar, bort från föreställningar
om att inte duga. Bort från panik och stark ångest. Jag kan skriva om det här
då hon själv upprepande berättat om det i modevärldens olika tidningsreportage.
Hennes öppenhet är både läkande och stark.
Tror aldrig min väg korsats av en sådan styrka
som i hennes inneboende, samtidigt som hon är skör, integritet samtidigt som
skyddslös. Min roll har bara varit att stå där, att vara, att finnas. Inte så
lätt roll det heller, men nödvändig.
 |
| Bild från Lovisas tidigare Instagram |
Så tar hon sig fram. Jag läser om henne i
världens stora modemagasin, ser henne växa, bli vuxen och göra en stormande
karriär. Reser ständigt mellan modemetropolerna i Paris, London, New York, Los
Angeles (ska var i Palm Springs i veckan för plåtning), Tokyo.
Landar i sängen hemma och igår sa hon innan jag
lämnade henne på Arlanda: ”Oj, skulle hellre stanna hemma i min säng – jag är
så trött”.
Jag är så lycklig för hennes skull, hon är värd
vartenda uns av de här stora framgångarna och hoppas hon får en fantastisk
20-årsdag i USA och att hon vet att vi här hemma i grådasket tänker på henne.
Grattis min älskade unge.
(Så undrar man, var syns hon. Jag har ju
förmånen att få bläddra i alla magasin hon tar hem, andra kan ju titta på henne
i en av de stora alternativa kroppsshopperna där hon dyker upp till sommaren
efter att ha plåtat förra veckan på Kanarieöarna)
