tisdag 27 februari 2007

Astrid Lindgren - Vimmerby




I morgon är det "Onsdagskväll" på Vimmerby bibliotek.
Rubriken för kvällen är "Pilutta Dig mitt i maten".
Det var också mitt eget arbetsnamn på min bok om maten hos Astrid Lindgren; "Järnspisar, hackekorv och tabberas".
Det känns lite som att komma till "Lejonets kula" och jag förväntar mig en rad kunniga matmänniskor i publiken, folk som bara genom att bo i Vimmerby har en nästan personlig relation till både Astrid Lindgren ochn hennes figurer.
Förra veckan var jag ju med Astrid Lindgrens familj och artister på Studentafton i Lund för att berätta om boken och nu räknar jag med att bli både ifrågasatt och överhöljd med recept och fakta.

En timme ska jag prata utifrån boken och skam till sägandets: Det är skitkul!
Är Du i närheten, titta förbi, titta in, presentera Dig.
Kvällen ska jag tillbringa en del av i varje fall på Vimmerby Stadshotell där Alva dansade ut med den skitige sotaren i den vackraste valsen någonsin efter borgmästarinnans "delikatessmeny".
Väl mött i Vimmerby.

Miljonprojektens hus


Fasaderna omsluter

Jag är är så fascinerad av miljonprojektens hus.
Idag var jag av en märklig anledning i Fittja hos Hussein, en knickedick som igår försökte sälja på mig en gammal Kadett och lovade med fingrarna på koranen att bilen var heljust. Och den var prisvärd opch OK ända tills jag tankade fullt vid första bästa bensinmack. Och då stod det som strålar ur den genomrostade tanken under bilen.
Jag ringde upp Hussein i Fittja och sa som det var och han svarade suckande, "nej, nej, var det likadant för Dig".
Det är som servitrisen på gamla Hemse hotell hos Nisse Sundberg på Gotland. Jag hade fått in hans goda saffranspannkaka med salmbärssylt och vispgrädde och fick anledning att pocka på servitrisens uppmärksamhet då en stor grönblänkande fluga kravlade sig upp ur grädden.
"Hallå, kolla det här - lite äckligt va?"
Det var en eländig kamp mot grädden som var som kvicksand för flugan.
Servitrisen stirrade som förhäxad. Hon stod som gjuten i betong ett tag. Blicken började fladdra och jag började tycka synd om henne - det var ju inte hennes fel.
"Jao, men" började hon n'ästan stammande.
Och så kom det mest oväntade jag någonsin upplevt:
"Jao men va ska man vel gære nar de ar så mycket laggårdar härikring"!
Sen vände hon på klacken satte näsan i vädret och gick in genom snabbdörren till köket.


Till och med färgerna finns om man tittar medvetet och kisar med ögonen.

-Nej nej, var det likadant för Dig -
Vicken knäppskalle. Men han gick med på att betala tillbaka pengarna och ta tillbaka bilen. Så därför var jag tillbaka i Fittja idag och på vägen hem gick jag till tunnelbanan och det var massor med människor och ingen talade svenska. Jag förstod det när jag frågade mig fram efter vägen - det var som i mellanöstern..."sorry, no swedish..." med en gest mot läpparna, Sorry. och jag försökte på alla språk jag kan ytliogt till och med Thai "Ah Metro", var det en som sa och pekade.
Och jag jag höjde blicken och var helt omsluten av betongvirrvarr, gångbroar, pelare, loftgångar, arkitektoniska block i cement som färgats rött och grönt och blått och gult.

Ett blågult folkhem

Nu kan folk säga att jag varit "ute i verkligheten", men den lever jag i redan, har bott av och till i ett miljonprojekt. Jo jag är fascinerad av betongen och rymen och färgen. Jag känner ett släktskap till det som var tidigare, tankarna som sedan gick så fel. Funkisen. Skillnaden är att ute i Södra Ängby kan man andas när man tittar på rytmen, linjen, kurvan som omsluter rummet, materialet, fönstren - det kan man inte liksom när allt ramlar över en i Fittja. Där blev jag alienerad snarare än kände gemenskap. Och det kanske är själva klon. Miljonprojekten alienerar med sin väldighet, sin galna upprepening - husen står som i en mardröm.

Mat ska aldrig vara ensamhet!


Igår bloggade jag om mötet mellan människor som lämnar barn på dagis, föräldrafika varje morgon. Jag har redan idag på morgonen fått höra jättemycket om vilket bra initiativ dagiset tagit.
Ett annat bra initiativ har föreningen Låt Måltiden Blomma tagit med "Sambord". Det är också ett sätt att få människor att mötas och framförallt att höja statusen på "pinnen" - ensam man eller kvinna som sitter vi ensamt bord och äter på restaurang. Ditills har pinnar betraktats som kufiska typer utan eget hem. Det ska bli ändring på det.
Matjournalisten och tidigare chefredaktören för tidningen Gourmet Inger Grimlund har en egen blogg där hon berättar närmare om Sambord. Klicka på rubriken "Sambord" till höger på hennes sida för att läsa.

Så här skriver föreningen Låt Måltiden Blomma i ett brev till utvalda krogar:

Hallå i mediabruset!

"Här är det föreningen Låt Måltiden Blomma som vill påkalla din uppmärksamhet!
Vi har en bra idé till Dig och några av Dina seriösa kollegor.
SAMBORD har vi kallat den.
Bakgrunden är att många av oss i dag gärna vill gå på lokal men drar sig för att gå ut ensam.
Världen är full av hungriga singlar och ensamma vandrare som längtar efter sällskap vid matbordet.
Alltså; vi har tänkt samla ett tjugotal restauranger i projektet. Bara de bästa – inte de dyraste, inte de snobbigaste utan just det som är allra bäst på att ge gästen det den vill ha.
Trevlig miljö, service, bra mat och en vardagsupplevelse som värmer.
Vi tänker oss en samlad marknadsföring med hjälp av radio och TV. Press och mun-mot-mun-metoden.
Redan har vi fått stort intresse från våra goda mediakontakter.
På dörren ska sitta en logga som berättar – här har vi Sambord – Välkomna!
Och i lokalen finns sedan en bordspratare som visar ”var bordet ska stå”."

Gå gärna in och titta på styrelsen i LMB", idel ädel bekanta?