Jag har gått från en diabetesdiagnos som behandlats med inledningsvis många dagar på diabetesklinik och fem insulinsprutor om dagen, ett evigt kollande av blodsocker, medveten egenbehandling genom kost och ett jäkla svajande insulin som följd...typ att insulindoserna av läkarna (läs läkemedelsbolagen) ställdes in för ett liv med kolhydrater i form av ris, potatis, desserter och godis för "ett normalt liv." Jag har aldrig levt ett normalt liv, det vet de som känner mig!
Jag blev rasande kostmedveten och stod inte ut med de svajande insulinnivåerna. Efter ett år sa jag på eget bevåg morsning och good bye till injektionerna, gick ner 27 kilo, genom 13 veckor av helvete och 800 kcal om dagen, käkade sedan kött och mådde bra, tränade och motionerade (helt mot mina egentliga ideal) och nådde till slut min målbild, brunbränd, senig och magerlagd. (nåja!)
Sockret mådde prima med två-tre Metformin om dagen.
Träningen kändes lite överflödig, en jäkla hets som kostade skjortan i gymavgifter. Och vad är thaikäk utan ris och potatis är en stapelföda värd att odla. Märkligt nog låg sockret normalt under denna överföring till en nygammal livsstil. Det som hände var att jag gick upp i vikt, kanske beroende på att jag fick en ny livskamrat som jag balanserade känslolivet med. Det är snart tio år sedan och vi är fortfarande ett par.
När jag märkte att sockret började röra på sig och kilona lade sig kring ställen där de inte var välkomna och att jag gått upp två tredjedelar av det jag var så lycklig över att ha tappat så sa en närstående läkare till mig att jag borde pröva Ozempic. Antecknade i telefonen, inte mer.
Det där låg som en fundering och efter en tid hasplade jag ur mig Ozempic till min diabetessköterska och efter bara någon dag fanns receptet där. En klok husläkare lät mig starta på 0.25 mg i veckan i åtta veckor, nu 0.5 mg i åtta veckor och från onsdag 1 mg i veckan.
Sedan första augusti -23 har sockret dalat och blivit stabilt på en helt normalmänniskas nivå och samtidigt har jag tappat 12 kilo på mitt trettonde.
Det är klart att det är bra. Senaste rön är en rad sidovinster med Ozempic, en av dem ska vara att artrosen ska lägga sig, vilket jag inte märkt något av, men det skit samma. En biverkan är att magen kommer i oreda, men det ska gå över efter tid, kommer liksom i skov, men inte jävligare än att jag med lätthet står ut.
Så till det verkligt irriterande med Ozempic - svårigheten att få tag i det. Hittills har det gått bra. Nu har jag en fyraveckors dos kvar och det är utlovad leverans i slutet av mars. Kollar i stort sett varje dag på tillgång. Har recept på ett tremånaderspack så när det dyker upp kommer jag att vara reptilsnabb.
Dyrt - ja, en månads förbrukning går på över tusen kronor, men eftersom jag har min diabetes II täcks den in av högkostnadsskyddet. Känner att det här var vändningen.
Tyvärr används Ozempic i hög utsträckning av redan smala människor för att de vill bli ännu smalare, människor med lite klädsamt hull och självföraktande.
Jag tycker det är helt okej att ta Ozempic för Obesitas, alltså kronisk fetma med ett BMI på över 30. Det är i slutänden lika risky som diabetes och Ozempic har visat sig effektivt för båda dessa kroniska åkommor, men att använda medicinen som ett slags kroppsdoping för en förvrängd syn på hur en kropp ska se ut för att bli accepterad är åt helvete!
