tisdag 31 maj 2016

Jureskogs McDonaldshamburgare helt OK!



Jag har väl en sisådär relation till hamburgare i allmänhet och till Donkens i synnerhet. Tycker den sistnämnda smakar kemi och torrt och "papprigt" och likadant oavsett vad man kallar den,
Vill jag ha hamburgare som är lite över det vanliga då får jag pröjsa ganska stort och får naturligtvis det jag betalar för, rikrig bra mix av kött (högrev, bringa etc) riktigt gott bröd och "röror" som rörts med omsorg och tanke och med riklig smak, ost som inte är mainstream. Alltså på tvärs av Donkens, egentligen hela, ideologi; snabb industriproducerad volymmat.

Ärligt talat tycker jag hamburgare är skit att äta, det dräller och det pressas ut en massa röror åt höger och vänster och...var fan är besticken. Har aldrig förstått det där med att äta okultiverat med händerna som en annan babian.

I alla fall dristade jag mig att åka till närmaste McDonalds för att efter det historiska bråket om Jureskogs tre hamburgare i alla fall testa.
Efter diverse inläsning förstod jag att jag inte hade så mycket att hoppas på. Kritikerna som anser att Johan Jureskog lånat ut sitt varumärke till diskutabelt företag hade långt tidigare hängt hans Donkenäventyrliga hamburgare i skamvrån och sågad honom jäms fotknälarna.



"Köttet var det gamla vanliga klorintvättade donken köttet som finns i Big Mac", "Rörorna är så smaklösa att de inte märks, bara majonässmaken slår igenom", Brödet är det vanliga Donkenbrödet" (som enligt kritikern näst intill dödar ätaren).

Okey, då skulle jag begå den där lunchen i sällskap av Jureskogs "Signatur". Tor jag pröjsade 90 spänn eller nära för ett "Jureskogmål".



Saftig, bra höjd på köttet, smakliga röror om än industrikänsla i gommen, hyfsat trevlig ost som rakt inte var mainstream, brödet alltdeles utmärkt.
För att vara industrimat är den här burgaren rent ohyggligt bra.
Jureskog hävdar att han gått in i projektet för att med sin kunskap kanske förbättra ett uns.
Jämfört med det andra (jag har ju beskrivit burgarna ovan) så är det här väldigt mycket bättre.
Så var det ju det här med min inställning till hamburgare i synnerht...och i allmänhet. Ändå blev jag glatt överraskad.
Så det så!

torsdag 26 maj 2016

En dåres förtjusning varar i tio sekunder



Ja, så är det. Gå vidare, så känns det!
Jag har skrivit några böcker (vet inte när epitetet "åtskilliga" blir gångbart, men en hel samling har det blivit) och varje gång är det en eklut som skas igenom, ett fördärveligt arbete för en som vill vara klar i förra veckan, nålar i benen, skav i skallen och ett tänk så att propparna bara sticker.
Och allt detta till dels för att få känna förtjusningens sötma i ögonblicket då boken släpps. Det stora, stora ögonblickets glädje att få föra upp den till näsan och lukta sig till bindningsdoften och limhalten i pappret, höra kraset från första utviket, se formen och sitt eget namn i prägeltryck på bokryggen. Så, då äntligen är den klar och så ock glädjestunden för den är över på tio sekunder och under samma tid infinner sig längtan att få samma känsla tillbaka förvissad om att det händer först när nästa bok kommer från trycket.

Lite av samma glädje och känsla får jag återkommande, och har så alltid fått sedan min första artikel publicerades vid 18 års ålder, när jag ser mina ansträngningar publicerade i magasin, tidningar, veckoblad, kulturtidskrifter eller till och med lyssnar på mig själv på radio. Det är en lightupplaga av känslan när en bok kommer från trycket. Bläddrar med fötjusning och uppfylls, inte av mina egna ord som står på pränt utan snarare av att något är slutet.

En docka vid vägkanten i Tirana


Gick till brevlådan alldeles nyss. Hade glömt varför jag blev både förvånad och nyfiken vid ett stort vitt kuvert från Svenska Järnvägsklubben.
Jaaa, nu kommer jag ihåg och sprättade kuvertet. När vi var i Albanien med Nicolai Kammarkör förra sommaren och konserterade passade jag på att göra några reportage. Ett av dem handlade om den sunkigaste av järnvägar som nog finns i Europa, en järnväg som varit ett av de bäst utbyggda och väl fungerande under kommunisttiden och som då, dessutom, var gratis att åka med.

Diktatorn Hoxas mausoleum i centrala Tirana ritat av hans dotter.
Hoxa har sedan befrielsen flyttats till annan plats och planer finns
på att riva pyramiden. 


Bläddrade upp reportaget i Tidningen Tåg och den där välmåendekänslan kom över mig som ett brev på posten (nåja den jämförelsen faller alltmer eftersom posten likt albansk järnväg tycks falla i bitar till nonexistens).

Hörrni, efter tio sekunder flyktade känslan och nu ska jag läsa vad jag skrivit och sluta den avdelningen i skallen.

Diabetesvård på villkor av insulintillverkarna

Utrustningsväskan som blev min inbillade kompis under sockersjuketiden

Man är det man äter, en sentens från 1700-talets dietetik. 
Ganska mycket sanning ligger däri. 
För några år sedan diagnoserades jag som diabetiker (typ 2). 
Diagnosen ställdes efter en total kollaps av lever, bukspottkörtel och galla som en reaktion på ett penicillin...hänger ni med?

Autentisk bild från Danderyds sockeravdelnings lunchservering och den mat med kopiösa mängder potatis jag rekommenderades att äta till varje mål. Detta skall vara nån fisk  (hallå var fan är fisken?)

Efter lång vård på Karolinska skickades jag till sockerklinik. Låg där på Danderyds sockeravdelning i en dryg vecka. Pumpade i mig insulin så att jag riktigt doftade sjuk. Ute i den gemensamma matsalen serverades ris, potatis, vitt bröd och hör och häpna söta desserter som saftsåser, mandelkakor och saft!!!!

Här serveras potatismiddagen med ett glas söt hallonsaft och sallad med majs. Döden för en diabetiker

Förstod redan där att något måste vara helt snurrigt. Men dietisterna, typ tallriksmodell, gick på med sina galna kostråd att det var viktigt att stämma av insulinnivåerna med maten och att man måste äta av allt för att inte dö. Äter man sockersött skit så är det bara att ställa om sprutan...typ och skjuta i sig större doser insulin.

Hemma började jag med en helt ny kosthållning. Skippade sötslisket och kolhydraterna. Det blev minst sagt djävligt svajigt med insulinet och läskiga känningar. Den som upplevt sockernivåer kring två och ett halvt vet vad jag pratar om!

En dag bestämde jag mig för att skippa sprutorna. Idag ligger mina värden på mellan 4.0 och 8 och ett långtidssocker på 45.


En sista bild av maten på sockeravdelningen 2013. Korv ska man för övrigt vara djävligt försiktig med,
speciellt industrikorv späckad med kemi och förmodligen potatismjöl och säd.

Kör regelmässigt LCHF-light vilket innebär att jag kan synda emellanåt med en hamburgare och någon gång en budapestbakelse. Der riktiga gastronomiska äventyren är snarlika spännande LCHD så dess bekymrar mig föga. 

Prövade en vanlig glasspinne typ magnum här om dagen, men kastade den halväten. Det sockersöta brände i munnen och jag kände mig äcklad. Väl borta från det läskigt söta upptäcker jag hur söt smakvärlden är och hur mycket sött som maxas in.

Nu måste omvärlden vakna. Diabetes är en folksjukdom framkallad av tallriksmodellsfaschister  och matkonservativa dietister/läkare. Det råder inget tvivel över att insulintillverkarna någonstans har ett finger med i spelet kring socker och vården av sockersjuka.

onsdag 18 maj 2016

Lever jag? Jo lever, kycklinglever!


Men det är ju så nödvändigt ibland, som att kroppen i ögonblicket ropar efter allt som en riktigt god lever kan bjuda. I det här faller kycklinglever, och jag bestämde mig redan igår i butiken att det skulle vara just det här till lunch idag. Ganska hårt stekt lever, med lätt rosa anstrykning i mitten och mot slutet av stekningen överöst med balsamicovinäger FIKON och sälta från kapris.
Överöses med nötbrynt smör. Hallå det räcker, det räcker!
Lite flingsalt bara, så ja. Bra så!

tisdag 17 maj 2016

Fint fläsk från garanterade grisar

Stekt rimmat sidfläsk med friterad rödlök


Jo...jag köpte mig lite läsk i förrgår, rimmat sidfläsk. Jag älskar rimmat sidfläsk. Gärna tillhopa med stuvad vitkål eller bruna bönor. Stekt rimsaltat fläsk är en dygd.
Köpte danskt ursprung för då kan jag vara säker på att det inte är några miljögrisar från Sverige som köttet kommer från, grisar som inte håller samma kvalitet efter varandra. Fattar ni, alltså grisar som är befriade från all begränsning i uppfödandet.
Danska grisar tramsas det inte med, de hålls strängt och under uppsikt, får kontrollerad föda, alla samma. Det gör att meleringen är densamma på grisarna oavsett vilket paket man än köper. Det daltas inte med ungarna heller som i svenska grisstallar där alla ska ha halm och annat och gå fritt och böka och bli förstörda. Grishonan vet ju för fasiken inget annat än att ungarna tas bort från henne så fort hondiat och appropå det så såg jag en bild där grishonorna liksom får lägga sig (frivilligt hoppas man) i en slags ställning med spenarna tittande ut för di. Praktiskt för då riskerar hon inte ligga sönder ungarna.
Jag tycker det är fint att vi kommit så långt att man mer metodiskt får fram industriellt protein på det här sättet och med lite smaksalter så är det ju ett bra protein att äta.
Desamma gäller kycklingindustrin tycker jag.

måndag 16 maj 2016

Skitväder gör det svårt för bönorna



Ja, int skud ja haft bönor i jorden!
Men jag vet ännu inte riktigt om min satsning misslyckades.
Däremot trivs majsen på odlingsbänken i köket tillsammans med reservbönor som jag satt fem om fem i generösa såkrukor, störbönor, gröna bönor, gula vaxbönor både höga och låga, rosenbönor och så ett gäng prydnadspumpor som ska få klänga efter ställning vid ingången.



Satte ut 30 plantor, tio centimeter höga brockoli i veckan som var och det ser ut att ha gått väldigt bra. Återstår ur min plantskola att sätta ut idag 30 plantor fänkål och 30 plantor slätbladig grönkål. Försår hälften av palmkålen idag och lite annat. Sätter också potatis under ensilage utanför hallonlandet där kirsen nu växer hög, bara att platta till först (kör nog ett varv eller två med fräsen för att få slätt så snart regnet upphört).

Grillar fläsk under tiden bara för att!

lördag 14 maj 2016

Fäkta, ränna, dansa - 1700-tal på Edsbergs slott

Fr.v jag själv som "läsare", Anna Karin Karlsson dansare,
Robert Persson, Pär Furå, Marianne Skagerlind Furå och
Christina Frohm riksspelmän samt Bert Persson dansmästare

I morgon söndag gör jag ett inhopp som "läsare" när danser från 1700-talet gestaltas och musik spelas bland annat ur de så kallade Tobolskmanuskripten, en samling om över 300 uppteckningar av den svenske oboisten Gustaf Blidström.
Var det inte Kandinsky som en gång skrev att människor som marscherar kan man hysa förakt mot då konstverk inte är soldater. Militärens musiker sadlade inte sällan om från marscherande till dansande.
Möt dessa 1700-talets karaktärer klockan 14 på Edsbergs slott i Sollentuna genom riksspelmän och dansmästare.
1700-talsdagen på Edsberg börjar annars redan klockan 12!


torsdag 12 maj 2016

Bästa meditationen - största risken, så bönor i Stockholm 12 maj

Så här ser den ut, bädden för bönor.
Det får väl gå åt helvete då, men lyckas det så blir det super. Alltså att så vaxbönor så höär tidigt, det har jag aldrig gjort, brukar vänta minst 14 dagar. Men nu mätte jag jorden och där nere under ensilaget där mikrolivet uppstått som av ett trollslag sedan i vintras, där mätte jorden 16 grader i morse, fuktigt var det och doftade mull och vår.
Äh, jag chansar, sagt och gjort, nu är det klart drygt 280 plantor på sju meter x 2 alnar.

Jag gör ett hål i täcket av ensilage, ända ner till kompostlagret där det är
blött och varmt och fullt av liv.
Några nävar jord, fem bönor i en fördjupning och sedan lägga igen och lägga över.


Lärde mig av en utlänning (!) att sätta bönor tätt, göra en fördjupning och sedan hälla dit fem bönor och sopa igen. På så sätt stödjer plantorna varandra.
Odlat så sedan dess och med mycket gott resultatet, det blir ett virrvarr av bönor och skörden blir fantastisk.
Nu är det första gången jag gör sammanledes i min nya odling, den som baseras på kartong, hästskit och ensilage.


Bara att lägga igen gropen med lite jord och platta till så
att bönorna får riktig kontakt med jorden, vattna och vänta!


Nu är det bara att hoppas att det inte blir våldsamt mycket kallare. Jag stänger odlingen med täckfilt och höjer därmed tempen med 3-4 grader. Annars får jag förlita mig på störbönorna som ligger i växthusstunneln tills de vuxit sig utplanteringsbara.
Nu har jag bondbönor, sockerärtor, gula och gröna vaxbönor i jorden jämte prydnadsgrejer som luktärt, svärdslilja och störar med humle samt det där vanliga av sommarblommor.

söndag 8 maj 2016

Sparriskatastrofen på OBS Coop i Rotebro




I veckan, ja Ni vet, sparris tid. Tyska vita är över oss och den gröna...en och annan svensk, kanske.
Mina egna är på gång och ikväll begår vi dem, fått fram ett par var så långt.
Men som sagt, i veckan som var tänkte vi att ha en liten sallad med sparris. Åkte upp till Coop vid OBS Rotebro, känt för sina fina fräscha grönsaker (OBS, ironi) och sin pålitliga och kunniga personal (OBS ännu mer ironi).

Wow, på håll ser jag att hela hyllan är fylld med grön sparris.

Tar upp ett paket och det fullkomligt rinner rötslam från sparrisen, grönt slem och någopn har varit där och nypt bort ruttnande knoppar för att kanske lura någon djävel att köpa skiten.

Orkar!
Gick bara därifrån. Lät saken bero.
Så dök bilden av sparrisen upp idag när jag kollade genom telefonen och skit ska skit ha om än från en ganska måttligt läst blogg.
Men å andra sidan, livsmedelshandeln och köpladorna har ju bara en sak för ögonen, pengar. Skönt med de egna odlingarna från nu och framöver.

lördag 7 maj 2016

Farsan, Jag och Tore Wretman

Farsan

För 45 år sedan fyllde min farsa 50 år. Nu är han borta sedan några år. Han hade kontor på nedre delen av Nybrogatan, alldeles bakom Dramaten, ett kort stenkast från Teatergrillen.
Jag tror det var där han träffade Tore Wretman första gångerna. Å andra sidan befolkade han Riche lika mycket som Operakällaren och Stallis. Han var dom där krogarna trogen, eller snarare Tore Wretman trogen.

Långt senare lät mig Tore förstå att han och farsan haft mycket utbyte av varandra. Farsan grejade kunder, det ena gänget efter det andra och Tore underhöll med middagar när han dinérade privat.
När farsan fyllde femtio så ordnade Tore en stor festmiddag för honom på Riche. Jag fattade nog inte riktigt hur stort det där var, 19 år gammal, men långt senare, när jag själv fyllde femtio så kom farsan med den bok han fått av Tore jämte festen på Riche, Kajsa Vargs kokbok, förstupplaga, och sa att den hade han fått av Tore när han fyllde femtio på Riche och nu var det dags för mig att få boken.
Något äldre än 19 hade jag farsans Nobisnyckel tills jag slarvade bort den (typiskt).

Det berättades att om luncherna på Teatergrillen, under 30 år lunchade farsan där var och varannan dag och med lunchgäster ur sitt eget kundregister. Han avslutade varje måltid med ett glas rödvin och en varm mazarin (!!!) Något som fick Tore att höja på ögonbrynen, men som sedan även gillades av honom själv.

När jag fick förmånen att vara med och fira Tore Wretman på en av hans årsdagar var det mot slutet av hans aktiva liv. Det var så på slutet att han, liksom farsan mot de sista åren i livet, gått en bit in i den avskyvärda dimman. Tore trodde att jag var farsan och hälsade sååå hjärtligt (vi har vissa likheter, några som jag tycker om och andra som jag avskyr). Jag höll god min, vad annat kan man göra.

Sist jag hörde om Tore var från Nils Emil. Denne kom då direkt från ett besök vid sjuksängen och var en av de sista att ständigt ge omsorg om och visa bekymmer kring den gamle mästaren genom ständiga besök. Då var det ganska skruttit där på sjukhemmet. Straxt därpå dog Tore. Det var den 13 februari 2003.
Idag på 100 årsdagen har jag tittat till min Kajsa Varg och tänkt en stund på denne gigant inom svensk gastronomi. Det känns bra att fått vara med under så stor del av den tid som var hans och också hans alla efterföljares. Tore träffade jag vid åtskilliga tillfällen i sällskap med Sven-Gunnar Svensson och fick då också förmånen att lära känna Werner Vögeli.


Samtidigt känns 100 år som en så förbålt lång tidsrymd och när jag skriver själv att jag bara var 19 den där gången då farsan fyllde femtio känns det ändå som att det var alldeles nyss.

söndag 1 maj 2016

Äckligaste burgaren någonsin


För en tid sedan var jag och grabben på Big Burger i Sollentuna Centrum, nyöppnat.
Sollentuna Centrum skulle från början vara lite "för mer", lite mer lyx och lite finare än alla andra förortsköplador.
När omgörningen skedde kastade man ut en del butiker och restauranger som var för vardagliga. "Donken" var ett som förpassades till en egen drive in i närheten av Stinsen.

Money talks!
Nyss fick Big Burger plats i Centrum.
Herrejösses, säger jag bara. Ett nytt ställe med läskigt fett matos. Norra ingången kan man knappt passera då mackerian där, vad det nu är den heter, släpper ut en odör som långt ifrån har med mat att göra, fruktansvärt.

Efter lite tjat och en mage som gjorde sig påmind gick vi med en viss brådska till Big Burger.
Jag tog det som hade något namn som jag glömt, men som skulle vara det senaste och hetaste och godaste som skapats i ett burgeri, fan trot, tänkte jag, men så fick det bli.
För att understryka hettan hade någon som borde hindrats i framfarten färgat det svampiga brödet rött. Mellan bröd och "kött" låg några slafsiga obestämbara röror.
Smak? nä!
Hetta? Knappast och köttet var en pressad sönderstekt bit av...vad vet jag. Åt halva, mest av fart och minst av smak.