söndag 31 juli 2011

Skörd och bad, augusti knackar på dörren.


Det är i sanning en fantastisk sommar, kladdigt härligt varmt, men Mälaren kunde dock varit ett par tre fyra grader varmare i mitt tycke.

Bästa badet just nu har vi slagit fast är Kairo i Upplands Väsby, vägen mot Runsa. Tyvärr, som på så många andra håll, med gåsskit överallt.

Grässlänten ända ner mot vattnet ger en bra överblick när ungarna badar, glasskiosk finns också och man träffar alltid på folk att fika medhavt tillsammans med.

Skörd i kålgården

Vi skulle bara åka och ta ett sent eftermiddagsdopp efter att ha tagit upp potatis, lök, plockat bönor och skurit örter till middagen som skulle bestå av örtstekt grisnacka med ljummen potatissallad på amerikansk rosenpotatis, riven prästost, rapsolja och limecest.




Vi blev kvar till länge efter att alla andra gått hem. För första gången på länge, länge blev det snabbnudlar istället till middag, hatade av mig, älskade av ungarna. Å andra sidan hade vi ätit gräddkokt fläsk till brunch.

Idag bär vägen till närmaste Östersjölandskap. Vad vi har i matsäcken är ännu inte bestämt.

fredag 29 juli 2011

Norröra/Saltkråkan tur och retur

"Nästa brygga: Norröra"

Södermans Strandbod eller någon annans, Saltkråkans alla äventyrskulisser står kvar.


Häromdagen dristade vi oss till att ta fram några gamla VHS-filmer, de gamla "Vi på Saltkråkan" etc. För August ägde de nyhetens behag, men både jag, Lovisa och Alma tyckte de håller stenhårt än.

Så kom vi att prata om Olle Hellbom och inspelningarna och att över 7000 ungar sökte rollen som Tjorven.

"Var ligger Saltkråkan", frågade Alma

-På Ön Norröra i Stockholms skärgård, svarade jag.

"Kan vi åka dit", frågade Alma.

-Visst svarade jag, när vill ni åka?.

"På fredag", svarade alla...
...och så fick det bli.

Att det sedan var regntungt och så småningom duggregn struntade vi i när vi med lätt packning satte oss i bilen mot Furusund där vi skulle ta Vaxholmsbolagets båt ut till Norröra, lite mindre än en timmes båtresa bort.



Det här kom att bli ett litet äventyr i hur film kan bli så magiskt. Ungarna kände igen stenar, bryggor, hus, vägar och en jordkällare, men fick det inte att gå ihop geografiskt och först när jag sedan berättade om att köket och alla interiörer var uppmålade scenografier som filmats i en av Norröras lador började så småningom bitarna hamna på plats.

Snickargården, Familjen Melkerssons sommarställe, men här var det öde och här var det dött...

...vanligtvis är det sommarkafé här, men i år hade man glömt att det är sommar.

"Jag tycker det är så tråkigt, man skulle vilja att Melkerssons hade varit en familj på riktigt och att de skulle ha funnits nu"

Den där känslan kan väl mina ungar inte vara ensam om så man undrar direkt hur man tänker på Norröra. En enkel Googling ger fasen inga besked annat än lite vaga uppgifter om kafé och utställning och mycket kortfattat om inspelningen. Kaféet i Snickargården var dessutom stängt (telefonnumret som uppges på åtskilliga turistsidor om Norröra går till en prylbod i Norrtälje.) och alternativet längre bort i byn, Edits* öppnade inte förrän 11:00. Annars var det mest motionärer i slimmade statusdräkter som sprang omkring och morsade på varandra och jämförde sina senaste pulsmätare och iPhones.

Här skulle man kunna göra turistiska stordåd utan att att störa semesteridyllen, filmvisningar, mat, miljöer, information. Tänk Saltskråkan som utomhusbio en augustikväll och sedan Madickens festsuppé i Snickargårdens trädgård.

Nej, det här är ingen gammal kvarlämnad scenografi från filmen, det är på riktigt

Lovisa på farbror Melkers "trilla-i-brygga

Pelles metarbrygga, den för mete utan mask för "det är synd om maskarna".

Alma i Solen vid alla strandbodar och bryggor.

Skäret ligger utan dimma och alldeles bredvid, på samma Ö som Saltkråkan...hänger Ni med...."mmina uungar ute i den där gröten, ring räddningshelikoptern, tullkryssaren gör vad som helst.." en skärrad Melker när barnen var på äventyr i dimman på Skäret, det som i verkligheten låg i nästa lilla Saltkråkevik.

Fem timmar var vi där, sedan båten tillbaka. Eftersom badkläderna låg kvar i bilen satte vi oss att åka till Kairo direkt för Mälarbad på kvällskvisten, Norröra var soligt i lä, men blåsigt vid vattnet.

Hemma blev det en sen middag med kompott på egenodlad potatis ("kompotterad" med salt, brynt smör) stekt falukorv och eftersom vi tog en vända i trädgården innan och fick med oss en del bjöds även säsongens första gröna bönor, späda och smältande tillsammans med fårost och olivolja.

*Edits var okey med pajer och lasagne, mackor och delicato och förvisso lamt, men dock espressokaffe. Trevligt folk också att prata med både sommargäster och fastboende, ett kafé som blivit lite av Öns samlingspunkt. Öppnade först i år...men man undrar varför man i ingenting tar fram det som Norröra är mest känt för, att ha varit inspelningsplats för tidernas bästa TV-barnfilm, Saltkråkan?

torsdag 28 juli 2011

Ängsö väckte liv i minnet av en gammal magister: Bruno Ekblom!



Man hade det roligare förr både i den gamla ordformens betydelse (rolig - lugn) och i den modernare som lustifik.

Häromdagen var vi och besökte Ängsö och bodde över på Engsö slott i en av flyglarna hos Gunilla Söderholm. På förmiddagen tog vi oss en rundvandring i det gamla Piperska slottet. Störst njutning bjöd det andra våningsplanet, trots slottsarkitekten Hårlemans tillbyggnad med en fjärde våning på 1700-talet. Slottet är känt som ett spöknäste och jag ska komma in på det lite senare i bloggandet den dag jag hinner ifatt tiden och mig själv.



Jag målade själv något liknande med blomstergirlanger i ett badrum jag hade till min våning för 35 år sedan och efter att ha gått kurs för Bruno Ekblom, en gigant bland dekorationsmålare.

Bruno var gammal redan då och hade en säregen pedagogik när han lärde ut måleritekniker på Konstfack. Jag frågade honom när jag hade en ådring i jakaranda halvklar hur mycket pigment jag behövde till lasuren. Han tog lasyren på penseln, tittad på färgen när den rann tillbaka i bunken och sa: "Ta mer umbra än du tror"! Då blev det rätt, sedan kunde han ta en pensel med färg och i ett enda drag, utan att lyfta penseln från papperet, måla ett cypriskt kolonnhuvud med alla detaljer och i grisaille då han hade penseln fylld av olika schatteringar från vitt till grågrått. Av honom lärde man sig bli säker på handen vid listdragningar, marmoreringar, förgyllning och allt annat som hör dekorationsmåleriet till. Han är, så här många år efteråt, i ett mycket ljust minne trots att han för länge sedan måste vara borta.



Den där dagen när Agne Beijer 1921 klev in till Drottningsholmsteatern och fann att här var en orörd teaterscen från Gustaf III dagar så kontaktade han min gamle magister omedelbart. Brunos farfar, eller om det var pappa, hade målat ridån på Operan och hans morfar ridån på Dramaten. Det fanns så mycket måleri i Bruno Ekblom redan då och söker man honom idag på nätet så får man träffar på väggmålningar på ärorika restaurang Flustret i Uppsala 1939.

Så tänkte jag på andra våningen på Engsö slott när jag och ungarna ställdes inför de magnifika vägmålningarna och så tioll den milda grad omfamnar den en längtan att pröva sig igen. Antingen väntar jag tills känslan går över eller så får jag sätta fart med någon vägg här hemma.

onsdag 27 juli 2011

Signes Bönor Avsnitt 3



Den som vill kan läsa om Signes bönor i mina två tidigare små avsnitt här för avsnitt 1 och här för avsnitt 2. En bakgrundshistoria tecknar jag här.

---------------

Nu till dagens avsnitt som handlar om Signe själv appropås bilden att bönorna nu äro befruktade och bär bönor. I sanning sägandes väldigt lyckad sådd.

Efter att vi i Radioprogrammet Meny i Sveriges Radios P1 som länkas till ovan i avsnittet "bakgrundshistoria" utnämnd bönan Signe till den böna som var bäst och som också skulle serveras på Restaurang Frantzén Lindeberg tog det ett slag innan lantbygdsminister Erlandsson lyfte fram bönan i sitt "Matlandet Sverige.

Till bönan Signe som nu sprids som utsäde till entusiaster följer en liten skrift signerad Lena Nygårds. Där berättar hon omSigne som i början av förra seklet bodde i Åby i Ramdala socken i Blekinge överlevnad och då behövdes en bra växande böna att lita på. Signes böna var så bra att den gick i arv till dottern Johanna som satte den i sin jord i Mommelycke. Idag är det Signes barnbarn Åke Karlsson som odlar arvebönorna, berättar Lena Nygårds.

Det känns lite hedrande och spännande att själv odla dessa bönor i min jord idag.

Lena Nygårds kommer för övrigt och berättar om bönan Signe i allmänhet och andra mångfaldsgrönsaker på Hembygdsföreningens skördefest den 21 augusti på Hersby Hembygdsgård. KOM DIT hon är fantastisk och det är en ren njutning att höra henne berätta om hur fröer är bärare av livsöden och historier. För att inte tala om smaken på dessa gamla grödor!!

tisdag 26 juli 2011

Squash i många olika former



Första gången jag satte squash hade jag fått frön av en bekant och jag såg framför mig rika skördar av gröna, gula och vita härliga sensommarfrukter - det blev inte så, jag hade fått frön till vintersquash, Blue Hubbard som mer påminner om pumpa och som sak mogna under varmkalla förhållanden. Det var riktigt läckra soppsquasher gärna tillsammans med just sopp (eg norska betydelsen av svamp) och helst då trattisar.

Igår gick vi runt med grannen och tittade på våra respektive odlingar. Så kom hon med en squash som lyste från långt håll, gul som en ost, lysande som en måne - en stor till mig, en liten till August.

Igår till middag skar vi den stora i kuber, kryddade med svartpepar, fräste i smör och kokade färdigt i lite grädde och serverade med knaperstekt rimmat fläsk.

Den runda stora squashen som frästes tärnad i smör och koktes i grädde med svartpeppar av bästa kvalitet.

Idag till frukost, saftigt kött skivat till korntunnbröd - jätteläcker squash som jag bestämmer mig direkt att ha till nästa år. Nu väntar jag på mina sent sådda tallrikssquash som förmodligen kommer att ge frukter först i sen augusti.

Slår fast att det är härliga tider just nu. Idag ska vi, om lusten och tiden finns, bärplocksmanickskörda våra svarta vinbär för sylt och saft.

söndag 24 juli 2011

Plocka vinbären med bärplockare, effektivisering av trädgårdsnjutningen






Det står ju "bärplockare" och vad är vinbär om inte ett bär. En odlargranne kom förbi på sin cykel häromdagen. På pakethållaren hade en en sådan där röd bärplockare i plast som bara kostar några tiotals kronor.

"Roland, skaru ut å plocka blåbär", ropade jag och han stannade och klev av cykeln.
"Jag har varit ute och spanat, det har varit så torrt att vare sig blåbären elller svampen svullnat", fortsatte jag.
"Nej", svarade Roland som spelar fiol i "Komp-i-slaget". "Jag ska harva av mina röda vinbär".
"Med den där", frågade jag förvånat.
"Det heter ju bärplockare då ska det väl gå att plocka även vinbär med den", svarade Roland.

Det blev sen hemgång. Halv elva var det skumt. Lovisa med en laddad bytta röda vinbär.

Jag gillar ju inte de där bärplocksmanickarna att använda i skogen - grundinställningen till blåbärs och lingonplockning är "Skittrist"! Med bärplockarmanick blir det dessutom svårrensat - det kommer med skräp och blad och stjälkar.


Alma med de vita vinbären

Nu gav jag dem en chans och dröm om min förvåning, vinbärsplockningen gick som en dans. Man skulle kunna tro att de svällande röda bären krossas av manicken och lämnar bara en sörja kvar, men så icke. bären hamnar färdigrensade i uppsamlingskärlet.

Så sent plockade vi vinbär att ljuset till slut knappt räckte till att fotografera med iPhonen, men det ser väl alla at det här är en Peace

Det är lustigt att det finns ett visst motstånd hos barn att odla trädgård - det som är så kul! - ändå är de med och de ser väl inte ut att lida alltför mycket?

Just i ögonblicket är det en angenäm vinbärssaftsdoft i det lagerska, annars inte så angenäma, hemmet. Igenkäning, barndom, vuxenliv, tradition, bevarande - saften går att etikettera med många olika ord.

Sprakande Krasse

Många föraktar gurkörten för att den tar sådan plats, men det har mer med aktsamhet att göra, att se till att den inte fröar av sig så "fröbannat". Så här års går jag i landet och tittar om den inte ska komma sig och troget var den där blommande idag - jag är nöjd, den har en sådan väldoft och är så vacker, dessutom god med gurka, gurkor som i den senaste fuktiga värmen satt fart ordentligt. blir det inte för kallt nu med regnet så ska det bli ordentliga gurkskördar opm några veckor - gurklisten är nämligen lagd i gamla melonlandet som är byggt på 30 centimeter skit från islandshästar.

lördag 23 juli 2011

Det fruktansvärda och obegripliga i Norge

Norge är mitt andra hemland. Även om det är åtskilliga år sedan jag flyttade tillbaka till Sverige så har jag haft mina odiskutabelt viktigaste år där, en omtumlande och betydelsefull tid.

Natten har varit som en grusom mareritt. Jag har följt NRK direkt hela natten. Det som skett är ofattbart och man undrar hur steget mellan högerextremism och massaker ser ut.

Jag sörjer med det Norska folket, med de drabbade, med de närmaste till offren, de skadade, ungdomar i mina egna barns ålder.

Det är en ofattbar tragik. En fruktansvärd massaker. Ett helvete!

torsdag 21 juli 2011

Mina gröna barn i grön slottsmiljö på Engsö

Mina gröna barn i slottets lövkoja

Just nu sitter vi på övervåningen i en av flyglarna till Engsö slott - för övrigt det slott i landet där spökjägare oftast fått napp - men skit i det, det riktigt dundrar 1700-tal och slottet krumbuktar sig i sin uppåtresliga fyrkantighet med Hårlemans påbyggnation med fjärde våningen - snacka om hus med karaktär!

"Vår" flygel är den gamla trädgårdsmästarbostaden, med nedervåningen på den tiden inredd som arbetsplats med utgång till ett orangeri. Det hade varit roligt att se huset så och se det i original med alla kakelugnar och förmodligen självcirkulerande värmesystem via ugnar till nedervåning och orangeri.

Per Vidlund på Ängsöfisk

Nu huserar Gunilla Söderholm i huset och driver bed and breakfast. Stort mottagande bland katter och en jättehund. Ett skickligt ordnat boende på övervåningen med TV-rum och ett rejält tilltagen sovrum för mig och barnen.

Från eftermiddagens besök hos Per Vidlund som den uppmärksamme förstått jag träffat i ett tidigare sammanhang fick vi en hel låda med rökt lax, rundrökt ål, flatrökt ål,rökta abborrar, rökt gös, rökt makrill och rökta räkor. Den dukade vi upp i frukostköket som tillika är Gunilla Söderholms privatkök och se där vilken härligt ordnad middag vi fick tillsammans med värdinnan.

Det svidande vackra Engsö Slott

Gunilla Söderholm är född på Engsö och har jobbat nära familjen Piper länge likt hennes mamma före henne, en mamma som först var barnflicka för prinsessbarnen på Koberg, senare hos von Rosens och så hos Pipers på Engsö. Pappa var skogvaktmästare på slottet.



Sa vi att det spökade? Jag gjorde visst det. I eftermiddags var vi vid en grav uppe vid kyrkan. I den vilar Anders Luxenburg som var gycklare hos Karl XII och som sägs varit den som sist såg konungen vid liv. Om det var Anders Luxenburg eller något annat av de många spöken som sägs husera platsen vi nu sitter på (...Jisses, i detta ögonblick slår klockan midnatt och spöktimmen inleds, håll i hatten,) och som noterats som de starkaste elektromagnetiska strömmar som uppmätts jämfört med alla testade eruropeiska slott, vet vi förstås inte. Undersökningen gjordes 1999 av den amerikanske spökforskaren Andrew Nichols.

Nu ska vi släcka ner och sitta alldeles still och titta upp mot slottet över slottsparken. Sedan ska jag berätta om kyrkan och platsens verkliga ande, historien och tiden.

August kommen ut ur lövträdssalarna till ackompanjemang av bland annat gräshoppssångare

Inflight - Aircraft spotting


Augusts hobby, man kan ha en sådan trots att man bara är fyra år gammal, är att åka till landningsbanan på Arlanda och stå vid inflight så att flygplanen rufsar håret. Här i sällskap av Jordan och Alma

onsdag 20 juli 2011

Grillat med Nyströms i köksträdgården

Lovisa och Alma med de goda grillchampinjonerna hos Reisi, Martin, Michelle och Rickard.

Det har blivit att vi drar oss till köksträdgården om kvällningen och har med oss lite av vrt, en grisnacke, olika lammkorvar, champinjoner. Så förutsättningslös äter vi tillsammans och ungarna tar pauser och springer runt.

Ser hur befriande det är med trädgård och att närvara i den.



Champinjonernas stora hattar fyller ungarna med smältost med renkött eller vitlök och så lindar de in hattarna i bacon. Ett foliuepaket bevarar alla safter på ett ställe poch så ska de ha en ordentlig dusör på grillen. Det är en verklig väldoft att veckla ut paketeten, allrahelst om de kompletterats med örter som fått koka in, timjan, estragon, mynta, temynta, libbsticka, salvia.

Grisnacken är finsk och full med fett, så mycket att det smälter och antänder glödbädden. Fettet blir bubbligt brynt och får därmed extra smak.



Det är en sann glädje att grilla ihop och vi är kvar ända till skymningen då våra trädgårdar blir som vackrast. Tror aldrig förr jag haft så många blommor instuckna lite här och var.

OCH DE VACKRA HALLONEN
Jag hade en dröm en gång att slå mig ner med stor areal på Gotland och odla hallon. Om jag ser på kvaliteten och den svindlande smaken jag får fram i liten skala i köksträdgården så är jag fortfarande övertygad om att det skulle blivit en stor framgång. Hallon är extremt gott när de fått mogna på gren tills alldeles mörka och bara faller ner i handen vid plockning.

En torso med 900 år på nacken - Kristi sårad av tid och ådring

Jag är helt förförd av triumfkrucifix, det är en liten dold sida av mig, dessa kors med Kristus hängande snett mot betraktaren över öppningen till koret. Dessa är så påtagligt direkt satta på plats för att uppmärksamma litenheten hos människan. Där under, vid sidan om, sattes för inte länge sedan människor i skambänk, de som brutit lag och lydnad, moral och sätt att leva. Korset och Kristus är väldigt, det är i sanning triumf.
Ett sårat och sargat krucifix finns i Gamla Uppsala kyrka. Det är daterat från 1100-talet. Jag rörde vid det och det var som att snudda vid svetteduken, en blixtrande kontakt med konstnären och också en halv väg till Kristus. I 900 år har detta anlete blickat mot församlingen som en gång var ärkesbiskopssäte. Dess ansikte har varit det som tyglat människor, sett till att skammen och skulden växer hos dem som enligt moseböckerna gjort orätt. Men anletet är och har också varit befriande, tröstande, förhoppningsingivande. Så studerade jag Honom igår bara som hastigast. Min tid som en liten del i Hans

Stolt för en ny bilstol


Jag hade väl inte väntat mig den reaktionen direkt, men ett lyckligare anlete är sällan skådat - August fick byta upp sig från den lilla lutande barnstolen till syrrans gamla avlagda lite vuxnare modell. Invigdes idag med en runda till Gamla Uppsala för picnic och sedan till Hammarby för vidare befordran till trädgårdslandet. Ugnspannkaka och fläsk först efter tio i kväll. Nu sover han här bakom mig på sin favoritplats när jag jobbar.

måndag 18 juli 2011

Inför skördefesten på Hersby 21 augusti BOKA IN!

Nu blir det traditionell skördefest på Hersby.
När allt är moget och ska tas om hand är det Hembygdsföreningen som vanligt som träder in och berättar hur man bäst kan smakförädla. För smakförädling är det att lägga i stuka eller att hemkonservera.

Plommon smakar bra från grenen, kanske ännu bättre kokade lätt i sockerlag och färska serverade med grädde. Så om vintern serveras de hemkonserverade och har då en tredje smak. Jag är rädd för att denna tredje smak är på väg att fördärvas eller snarare försvinna.

I Sollentuna hemkonserverades både hemma hos Familjen Rudbeck på Edsbergs slott och hemma hos Karlssons på Fyndevägen, säker hos alla andra också förr, hemma i mitt barndomshem var det en självklarhet. Före frysen var det hemskonservering som bevarandemetod som gällde i allmänhet och för fördjupning av smaken i synnerhet. Frysta plommon kan aldrig mäta sig med hemkonserverade smaken.

Nu sammankallar vi till hemkonserveringskurs och en hel seminariedag den 21 augusti under den traditionsenliga skördefesten på Hersby Hembygfdsgård. Mer om detta i slutet av det lilla TV-inslaget producerad av OALs Hans Lind och med Tabberaset levande. För att få platspå Youtube är det i två delar och handlar också om alla andra traditionella fester på Hersby i en film gjord av Sollentuna Smalfilmsklubb för ett antal år sedan:

DEL I



DEL II

Dagsläget i trädgården

Rosorna jag planterade om och satte av samma sort på ett och samma ställe, är som ett litet hav av färger, blandat med stockrosorna och med ett majsland som bakgrund.

Det är kommet ganska så långt även om det bara är kryddor och mangold jag kan skörda, inte ens den tidiga potatisen är färdigblommad vilket skylls sen sättning, gurkorna håller på att blomma som galningar, squashen kommer att ta tid till slutet av augusti, bondbönor, ärtor, vaxbönor och Signe måste vattnas trots att det regnat.

Linnés temynta, denne trogne, har "myntat av sig" i en knallröd variant.

Ser att jag kommit längre vid mitten av juli förra året vilket kan skyllas ett något crazy privatliv under de senaste månaderna. Vilan finns ändå i trädgården.

Trädgården så som den tedde sig för någon dag sedan.

En odlargranne från Rumänien kom till mig och sa att Hypericumblommor ska tas mellan "utslaget och visset" och torkas. De kan sedan användas hela vintern i te och är då mycket välgörande för magen.

Det var någon kines som sa: Om Du vill vara lycklig en kort stund, köp ett gott vin. Vill du vara lycklig ett lite längre stycke i livet skaffa en god relation. Avslutningen så, om jag vill vara lycklig ett helt liv - skaffa då en trädgård. DÄR bland fjärilarna på temyntan, den skrikiga indiankrassen, blommande bönorna, strävande gurkorna, där i fukten och myllan finns det verkliga livet, trösten, tryggheten, vilan, kontemplationen, meditationen och det verkliga arbetet.

Min rosenskära, uppenbarar sig i olika färger och olika varianter. Jag tar frön stilla varma dagar mot slutet av blommningen, lägger tillsammans med alla andra slags fröer i en papperspåse, låter torka och har sedan att strö och så under våren som kantväxter, som hela ytor

lördag 16 juli 2011

Julpotatis - i jorden idag



Jag har för vana att servera ett lerfat med dignande färskpotatis till julsillen och tagit som tradition att klockan 10 julaftonens morgon pulsa upp till köksträdgården och där dra av presenning, bräder och fiberduk för att sedan gräva bort kompost och jord och ta upp färskpotatis.

Det brukar vara väldigt kallt. Skörden kräver alltså vissa investeringar, men jag garanterar att det är värt det.

Potatisen satte jag idag, den 16e juli. Den kommer att blomma någon gång i början av september, då slår jag blasten och lägger täckelset över, sedan är det dags till julafton.

fredag 15 juli 2011

Ny header och nya kläder

Efter att ha bloggat i samma klädsel sedan den 6 november 2006 och sedan dess presterat 1660 inlägg kom min dotter Lovisa, som 2006 var sex år gammal, och frågade om jag inte ville ha en ny header och ny design på bloggen.
Det är inte för inte som man egentligen ska låta bli att ändra på sådant, men visst, en försiktig modernisering kunde jag tänka mig. Sagt och gjort, i år fyller hon tolv och fick fritt spelrum med min blogg. Resultatet syns nu och då kan man undra vad det är för bilder hon använt, speciellt den på mig själv. I en av de fortfarande ouppackade flyttkartongerna hittade jag en fotsid marockansk "djellaba" som jag omgående kände mig bekväm i. Hade köpt den i någon stimmig souk någon gång för länge sedan, kanske sisådär 1993?

Lovisas egen blogg

Rosen är nytagen. Någon på facebook sa att den är av märket "Peace" och då är den väl det, jag har vänner på facebook som är ytterligt informerade.

Så har vi en plateau med ostron bara för att jag är ostronnörd och till och med gärna köper hem ett tjog att dela med mig själv en vanlig vardag.

Den där bilden på min hand som rensar är just så här års väldigt typisk. Jag tar någon timme eller ett par varje regnfri dag och ligger på knä och rensar, här är det bönan Signe som befrias från näringskonkurrens.

Nu ska jag själv börja trivas i de nya bloggkläderna och hoppas Ni som läser bloggen också gör det!

(Tack Lovisa, utan Dig hade jag harvat vidare med den gamla headern i säkert många år till)

Brott mot LCHF-lagen - riktigt god glass på Väddö



"Bara en liiiten en - det kan väl inte vara så farligt"
Det låter som en replik ur en svensk pilsnerfilm med huskorset som just tagit ifrån den kuvade mannen flaskan med brännvin och han bönar och ber om en liten slurk, bara en liiiten en.

Sockerberoendet har vissa likheter med alkoholberoendet och den mest påfallande likheten är att beroendet inte sällan får en dödlig utgång.

Igår tog jag ett rejält återfall, för att fortsätta alkoholjämförelserna, och det var på Väddö Gårdsmejeri som har den i särklass bästa köpeglassen att få. Förvisso söt som en bomb, men ändå balanserad och riktigt härligt fet. Smaksättningarna är också rent underbara.

Vi tog en tur för att hämta Lovisa hos en kompis däromkring och kunde inte undgå några ostar och så glassen. Sedan "författarmöte" med Arne Ljungqvist på Blidö och 30 mil senare var vi hemma. På vägen noterade vi flera utflyktsmål vi tänkt besöka senare i sommar när vi har bättre för oss än att åka och äta glass. (Om det syntes på vågen? Jodå för när ändå sorgen över återfallet behandlades stannade vi till och åt middag på den indiska krogen i gamla Åkersberga Centrum - en pakistanare vi träffat på badet i Kairo rekommenderade den och det var hyfsat bra! idag till lunch var det fet lax och bea på menyn.)

Nu är det bestämt slut på sockerdumheterna. Siktar mot ett mål före september och för att det ska uppnås måste gåstavarna fram.