onsdag 19 mars 2014

Läskig konservatism och upprörande diskvalificering av ungt nytänkande på Hembygdsföreningens årsmöte



Det var ett av de märkligaste årsmöten jag någon gång varit på. En fullständig förvandling, eller snarare, en tillbakagång till inbunden nostalgi.
Det blev så tydligt.

Det här är en uppdatering gjord den 5 april 2014 efter samtal med den upphovsrättsjurist Stefan Tapio anlitat efter hembygdsföreningens flertaliga och flagranta övertramp mot hans konstnärliga integritet. Hembygdsföreningen tillbakavisar alla krav trots övertygande bevisning. Föreningen väljer att ta saken till domstolsförhandlingar vilket är sorgligt för att inte säga ganska så obegåvat. Mig veterligen har inte en ideellt verksam hembygdsförening någonsin fått schavottera framför skranket, men det är tydligen Anders Bobergs och hans styrelses önskan. Fortsättningen följer och eftersom styrelsen självt mörkar och inte ger medlemmarna någon information så är det här ni får läsa det senaste i fallet. I dagarna får Sollentuna Hembygdsförening ett brev med ytterligare information i saken från Stefan Tapios ombud.

 Ni vet hur det är, människor som aldrig vågar, som stretar mot och som absolut inte vill vara delaktiga, de ger sig istället fullständigt hän åt nostalgi, vågar inte släppa taget om det förflutna eller ens vilja ha koll på en eventuell framtid. De vegeterar och värnar sina minnen, griper tag i kontrollremoten, det som varit, det som känns tryggt och skönt och de gör det utan insikt, utan att egentligen veta varför och utan att förstå att det ena inte utesluter det andra om man bara vågar. Verkar sakna förmågan att förvalta erfarenheter och förvandla dem till något nytt och sedan dra nytta av dem. Gosar hellre i det som varit och ser inte längre världen omkring sig. Hemska tanke, det är en sådan rädsla som är grogrund för främlingsfientlighet och då pratar jag inte bara mot människor som har mörka ögon och mörk skäggbotten, jag syftar på alla människor utanför.

Klasro Fiol, "Husband" på Hersby för några år sedan.

Det handlar om en förening som jag fick förmånen att leda under två års tid och som jag med måttlig framgång försökte styra över till att vara en framtidsrörelse, en samling för integration och möten, en plats för forskning, kunskap, förståelse; Sollentuna Hembygdsförening. Årsmötet i måndags var en sorgesamt tillställning.

Anders Erik Boberg

Nye ordföranden Anders Erik Boberg (jo han är en i Bobergarkitektens led) som under kuppliknande förhållanden, med lismande gamnacke snöt åt sig ordförandeklubban förra årsmötet genom att säga att han inte, i motsats till mig, ville satsa på ungdomar då ”ungdomar idag inte är intresserade av historia”. (jag har hela hans tal på band).

"Varglapp" En "klenod" som finns i 25 varianter på Hembygdsföreningen (värderad av Antikrundan nyligen till minst 6000 kronor styck, men i Sollentuna ha de förvarats så illa att de nu riskerar att aldrig gå att konservera. 

Nu omger han sig av en stor samling jasägare vars medelålder är kring 70 om inte högre. Jasägare som tar tag i det sista halmstrået av nostalgi. Greppar sig fast innan döden och av rädsla för det mångfassetterade och mångkulturella samhälle som trycker på från alla håll. Självfallet är alla dessa också rädda för den ungdom de inte längre äger, ens i sinnet.

Det finns numera en raffinerad strategi i Sollentuna Hembygdsförening att utestänga en hel rekryteringsbas (ungdomar) genom att generellt och kränkande säga att ”ungdomar ändå inte är intresserade av hisoria” och sedan vägra förpacka kunskapsförmedlandet attraktivt, göra nytt, göra om, göra rätt.

Förra vinterns lyckade slädparti i Edsbergsparken som bojkottades av en majoritet i Hembygdsföreningens styrelse.Bara några få, med undertecknad genomförde arrangemanget som drog flera tusen Sollentunabor.

Under årsmötet i måndags tog ordföranden ofta till orda och talade om alltings trevlighet, om det lugn han lyckats åstadkomma i föreningen efter den onämnbare och alla hans upptåg för moderna människor som grafittiutställning, som återkommande lokalTV-inspelningar, som synliggörare, som ständigt uppdaterade sociala media, som brödmässor i samarbete med och i Turebergskyrkan i kombination med vårt eget brödbak i egna brödugnen och som samlade muslimer, kristna och judar under samma tak för brödseminarium om brödets betydelse, som slädpartier i rykande snö, som föreläsare och utställningar/evenemang i seminarieform, som musikevenemang typ ”allsång på Hersby” och Baba Blues i ladan. Allt det där är borta och har ersatts av salvelsefullt prat om gemenskap och kaffe i hembygdsstugan. Alla nickade som otvivelsaktiga ja-sägare, nickade instämmande, skrämmande.

Stefan Tapios affisch till den mångsdiskuterade graffitiutställningen på Hersby Hembygdsgård

Sedan, efter alla val och det mest frapperande att föreningens egen kassör går mot valberedningens förslag på revisorer och föreslår en ”egen” revisor, (det är emot all kutym att styrelsens egen kassör ska föreslå ”sin” revisor och vad värre är när det påtalas att ingen i församlingen reagerar utan väljer denne) så ska det bli underhållning. 

Underhållningen består i en liten kurs i hur man klickar sig fram på den egna hemsidan, men eftersom ingen tänkt på att koppla upp sig till nätet blir det en smärre pannkaka av den genomgången som egentligen enbart är till för att exemplifiera styrelsens, eller webbmasterns (sambo med ordföranden) duktighet. Alla minns känslan när det kom upp felvända dior ur en diaprojektor eller när diakarusellen hakade upp sig och man var tvungen använda bändverktyg för att få det rätt, så kändes det. Verkan av föreställningen blev bara pinsam!

Detta spektakel följs av en bildvisning av vykort och en söndertittad film om Överby kvarn (en väderkvarn som renoverats och som fungerar med rätt vind). Slutligen vädjar styrelsen om fler aktiva medlemmar och gör det med orden ”Vi har det så trevligt tillsammans”.

Konservseminarium under skördefesten på Hersby. En fantastisk metod att "för framtiden bevara allehanda frukter" lyftes till framtiden.

I själva verket, och det genomsyrade mötet, kommuniceras ett grundläggande kunskapsförakt och i förlängningen ett kränkande förhållningssätt mot de människor föreningen är satt att kommunicera. Dessutom är föreningen som den nu famstår ett föraktfullt svek mot den generation som växer upp, en generation man alltså medvetet håller utanför, distanserar sig från genom att skapa en grundplattform som mer närmar sig ytliga självspeglande pensionärsaktiviteter än framåtskridande äventyr baserade på kunskap som kan locka.

Filip Lindström, en av utställarna på graffitiutställningen Hersby Hmbygdsgård.

Det är tragiskt att en gammal förening, firar för övrigt 80 år i år med middag på Star Hotel (varför inget firande bland ungdomar på Satelliten?), som skulle kunna betyda så mycket för kommunen/hembygden inte gör det utan väljer att vara en klubb för inbördes beundran vilande på en hög sargade artefakter.

lördag 15 mars 2014

Tom yum talay - en tröst när allt annat är åt helvete


Nu är det ju så pass att inget annat är åt helvete, men det kändes bra att skriva så som rubrik för den här Gudomligt goda soppan som har allt av pepprighet, sötma, rundhet, saltighet och smak som spräcker hela munhålan och ligger kvar för resten av kvällen. Konsistenserna är fantastiska med räkorna som nästan smäller vid tuggan och den lite segare bläckfisken, de glansiga musslorna, aromatiska galengalen och  de stickiga citrongräskvistarna, chilin är inte bara svidande stark utan med en utmejslande smak som lyfter fetman i kokosen och sammanbinder umamin i fisksåsen med allt det övriga.

Så ser den så mild och ömsint intagande ut, soppan som är så förbaskat enkel att laga och eftersom den är så enkel är denna Tom Yum väldigt privat, den blir ofta helt olika beroende av vem som tillagar den. Har ätit översaltad, överfiskig i smak, alldeles överdjävligt het på gränsen till oätbar, fettoäckligt där skaldjuren får en nästan fiskehamnssoligkajfiskrenssmak. Den ska se mild ut, och andas mildhet och friskhet vid första smakskeden och galengal, citrongräs och limeblad ska bara stödja skaldjuren som ska vila i en riktig egenbuljong av skal, så ska hettan av chillin överskölja utan att bli outhärdlig, sältan med balans av fisksåsen och så gräddigheten i kokosen, djäklar anåda vilken söppe!


Gör så här:
Rensa några grabbnävar stora räkor, lämna kvar stjärten och spara skalen. (skär eventuellt ut och ta bort tarmen)
Se till att ha väl rengjorda mindre stycken av bläckfisk och kokta hjärtmusslor, komplettera gärna med nyss kokta blåmusslor, lite krabbkött. Äh, ta genvägen över frysta grejer, finns som mix från Norge, men se till att räkorna är för sig.

Hetta upp olja och fräs räkskalen ganska hårt tillsammans med ett sönderbankat citrongräs, Skiva ner överflödig galengal och ingefära (tvättat rens).
Häll på vatten så det täcker och låt koka tills knappt något återstår.
Sila från skalen och ställ åt sidan för grumset att sjunka.
Koka upp grädden av kokosmjölken. Jag brukar skicka i båtskurna tunna skivor av gullök så här dags bara för att det rundar djäkligt bra. Kokosgrädden lägger sig längst upp i burken och är kletigt krämig om burken fått stå något så när kallt (har den själv i skafferiet). Sedan låt grädden koka som till en lag med citrongräs, galengal i tunna skivor, ingefära i små bitar och limeblad, Rör flitigt och balansera med hel chili, rejält med fisksås, några teskedar ostronsås. Öppna en burk strawchampinjoner (en thaivariant) Dela dem i halvor och lägg i kokoskoket. Sedan i med seafoodmixen som fått tina (eller de färska egenkokta musslorna, bläckfisken, krabbköttet).


Späd nu till lagom konsistens och mängd med det som finns kvar i kokosmjölksburkarna. Sist ska de färska räkorna läggas i och kastrullen tas från elden.

Rör runt och servera omedelbart.

måndag 10 mars 2014

Edsbacka Bistro på väg att bli kvarterskrog

Britt-Marie Bäcke, företagare, knäckebrödsbagare, sommelier
och nu ansvarig för dagliga driften av Edsbacka Bistro

Överst debutknäcket och underst det knäcke som är svindlande i smak
I stället för ett försök att driva finare kvarterskrog tror jag siktet är inställt på att bli en sådan där härlig kvarterskrog man kan slinka in till och alltid hitta plånboksvänligt format och vällagad idérik mat av bra råvaror.

Sollentuna är långsmalt med fem pendeltågsstationer på rad från söder till norr. Dessutom finns det geografisk bredd, från Töjnan till Sjöberg. Jag skulle kunna tänka mig att nästan precis mitt i ligger Edsbacka Bistro.

Så skulle jag kunna inleda en fullmatad recension av Sollentunas nyaste matställe, men jag har bara hunnit med en enda lunch och kan självfallet inte göra några som helst utfästelser eller fördömanden, däremot kan jag hälsa Britt-Marie Bäcke välkommen till Sollentuna och tycka det är en alldeles utmärkt idé att hon nu tagit över efter Christer Lingström som drar sig bort från Sollentuna efter en helt sanslös restauranghistoria med Edsbacka krog. Det handlar inte om arvtagare, det handlar om något som är helt nytt och egentligen oprövat.


Under lunchen skrev jag direkt på FB om den lilla bit knäckebröd jag unnade mig efter att ha beställt en LCHF-lunch bestående av en rejäl köttbit från utskuren biff, napperad med sås och med en fet sallad till: "På nya Edsbacka Bistro m ny regim. Gör undantag med helt djävla dunderknäcke. Bäckeknäcke - kom ihåg var ni läste om det först!"

Knäcket har alltså ett namn, ett saltigt, fänkålsångande namn, "Bäcke-Knäcke" och kommer från Britt-Marie Bäckes eget knäckebrödsbageri i Farsta(?). Bästa knäckebrödet någonsin!!! Kullkastad! Dragplåster.


Lunchen, prisvärd, välsmakande, bra råvaror, hög sälta. Och menyn går i Christer Lingströms anda, ingen direkt förändring än, men den kommer när personal landat och karusellen kommit igång. Det här ska bli riktigt roligt att följa. Och jag ser fram emot helsöppet och planerade bruncher. Ser fram emot att komma tillbaka till tiden när vi hade ett fast bord på Bistron och ringde bara nä vi inte skulle komma till lunchen, så vill vi ha det och så får det väl förmodligen bli? Eller hur, Olof, Bub, Janne, Peter, Lars?


måndag 3 mars 2014

Julklapp från älskade Liva och hennes Paolo, middag på Adam & Albin

Tabberaset med sin dotter Liva

Bläckfisken as a starter
 Den andra mars var det dags igen och då gäller det att passa på. Bordet beställt sedan länge och planerna ha funits med ända sedan julafton.
Liva bjöd mig på julklappsmiddag hos Adam och Albin tillsammans med sin Paolo och utanför fönstret snöade stora jullika flingor. Därinne fanns en smaklig värme och det goda samtalet.

Man säger att den som bryter sin LCHF, vars rekommendationer jag ägnat mig år sedan första januari (inte ett nyårslöfte) så tar det en vecka igen att komma tillbaka. Det är som i skidskytte, missar man målet blir det straffrundor. Så är läget och så får det bli och kvällens begivenhet var värd alla straffrundor i världen, maten, smaken, miljön, sällskapet och tillfället att få njuta i varje stund.


För er som inte hört om A&A matstudio så är det Adam Dahlberg och Albin Wessman som öppnar sin matstudio en gång varje månad som restaurang på Rådmansgatan 16 (ligger mellan Birger Jarls och Karla.)
Snabba rätter som beställs efter vart. Börjar med snacks och sedan kan man komponera själv och välja mellan tapasliknande huvudrätter som av servisen kallas "mellanrätter" där också det söta ingår (som inte är sådär snaskigt sött heller)

Paolo och Liva har varit där flera gånger och är igenkända, så pass att de kunde fråga; "Är råbiffen exakt densamma om sist vi var här" och få ett adekvat svar. Därför kunde de också vara de goda ledsagarna till mig som premiäråt.

De första snacksen lovade oerhört för fortsättningen, inte minst de kolgrillade färska vax och grönbönorna med bara salt och olivolja, den tunt skivade bläckfisken med kokos och den picklade zucchinin som ackompanjerade charktallriken, smaker som vilar kvar fortfarande.

Råbiffen

Problemet är inte att fortsätta, problemet är sedan att välja hur man vill fortsätta, med vad. Vi tog olika och efter eget tempo och sedan avsmakade av varandra.
Första rundan blev en råbiff till Liva, kokta havskräftor för mig och en piggvar i tunnbröd för Paolo. Havskräftorna kanske hade fått gå aningen för länge, men hade en otroligt fin smak i kombination med en hollandaise på rökt smör och med vita "mandoliniserade" champinjonhattar och rökt majrova. Livas råbiff ska jag återkomma till för det blev en av mina kommande rätter och Paolos alldeles förbannat goda piggvar bjöd på asiatiska förtecken förfinade från thaikrogen och med en tydlig gest att ta vara på en piggvar som tål det mesta till och med fritering utan att tappa i smakkondition.

Paolos grisrib

Andra rundan blev råbiffen för mig och jag minns att hemma på 50 och 60-talet rådde totalförbud att gå utanför de klassiska råbifftillbehören och jag förstod nog inte bättre förrän jag uppe i norra Norrland blev serverad råbiff på sicklat innanlår av älg som serverades med "sur grädda", granskott och lättsockrade råa lingon (detta var tidigt 70-tal!!!). På A&A utvecklad till inbjudande konst med en i mitt tycke något för kylslagen finskuren råbiff (tålamod skulle kunnat värma upp köttet) med parmesan, rostad mandel och vattenkrasse - njutning och bombardemang av de utvalda smakerna,
Liva hoppade över och tittade roat på mens Paolo drog till sig ett mörstekt revben av unggris med råriven tomat, pepparrot och koriander, en grisrätt som helt enkelt smälte i munnen och vars grissötma naturligtvis balanserades av syran i tomaten.

Soppa på kycklingvingar med nudlar, murklor och löskokt ägg

Jag var sugen på mer och beställde en buljong på kolgrillade kycklingvingar med murklor, gröna olika blad och i botten, på mycket asiatiskt vis, vetenudlar och ett löskokt ägg. Kycklingvingar har mycket smak och de fanns här också självfallet. Kanske de gått lite för länge och fått ett alltför hårt tuggmotstånd. "Spelar roll", avfärdar jag gärna den passusen med för de var så "in i helvete gott".

Avslutningsvis på denna kärleksmåltid drog vi i oss en sorbet på bergamot med mjuk maräng citrus och örtpuré med olivolja. Vuxenefterrätt som klingade sötsyrligt befriande och med avslutande kaffe var det här en smakskjuts med mungiporna uppåt hela kvällen. Tre timmar blev vi sittande pokulerande och upptäckte inte att vi hade fler än en bekant i salongen bakom oss, alla matmänniskor från krogvärlden. Och jo, det här var min melodi, får nog hålla ögonen öppna för bordsbeställning till nästa gång, mer i menyn känns lockande.


Vill bara säga tack till sällskapet; Tack älskade Liva för Din fina julklapp till mig och tack Paolo för att ni tar hand om varandra i passionerad njutning och att jag ibland får vara med och dela. Tack!




söndag 2 mars 2014

En verklig entreprenör med fingertoppskänsla och kvalitetsnäsa tar över Edsbacka Bistro





Det blir Britt-Marie Bäcke som sätter på sig ledartröjan i Sollentuna och tar över Edsbacka Bistro efter Christer Lingström. 
Hon har lovat att hålla gastronomin högt.
”Jag tror inte du eller andra sollentunabor kommer att bli besvikna”, säger hon över Facebook.


Jag hade förmånen att träffa Bitt-Marie för länge sedan när hon var färsk sommelier och kommit på den lysande idén att skapa ett vinspel, kalla det gärna utbildningsspel, om vin ”Som ja’ lär”, ett spel som hon bland annat sålt till President Obama från det egna säljföretaget i USA.

Vad vi kommer att få till Edsbacka Bistro är en riktig restaurangentreprenör som sliter på många fronter. Utöver vinspelet har Britt-Marie Bäcke en randig och rutig, mångkolorerad bakgrund.

Tack Christer för att Du höll den gastronomiska
flaggan högt så många år i Sollentuna. Så många upplevelser, så många smakresor, så stor njutning

Första Bistrologgan
Född och uppvuxen i Sandviken gjorde hon till en början en långsam karriär. Ville byta sida, inte vara kvar i brukstänket. Från småstadsflicka till storstadsbrud. Hon valde restauranger som servitris och blev snabbt omtyckt och ansågs vara ett chefsämne. Först kursgårdschef på IBM:s kursgård sedan restaurangchef på Videgårds och så småningom källarmästare på gamla Akvarium vid Kungsträdgården i Stockholm. Kronan på verket kom när hon blev marknadschef på Restaurangakademien och värdshuset Grythyttan.
Därifrån kunde hon vidareutbilda sig och gick restaurangakademiens vinskola och blev sommelier, vinkypare, med stor kunskap om vinernas klassning, odling, årgång, smak och lagring.
”Jag kände att jag var på rätt väg. Vinet skulle bli en grund för mig att starta eget som konsult”, berättade hon för mig när jag gjorde ett reportage om hennes vinspel för länge sedan.

Underbara lutfiskäventyr


Hon fick alltså en lysande idé under utbildningen och skapade ett vinspel som gjorde inlärningen till sommelier lättare. Ett spel som sålts i tusentals och som används inte bara av vinskolor över Europa utan också av en vinintresserad allmänhet. När vinspelet släpptes så var det Carl Jan Granqvist som höll invigningstalet på vinkällare Grappe.

För två år sedan startade Britt-Marie ett eget knäckebrödsbageri efter att själv ha börjat baka ”BäckeKnäcke” som tilltugg till vinprovningar. Sedan två år är knäckebrödsbageriet välkänt.


Närmast kommer Britt-Marie Bäcke från VD-posten på Villa Söderås (såldes hastigt och lustigt i december) där hon arrangerat stjärnspäckade gästspel och omtalade vinprovningar.






Sillbullar med korintsås!!!!
 
Imorgon måndag börjar hon inventera, planera och se över verksamheten på Nya Edsbacka Bistro. Om namnet kommer att behållas vet jag inte, det återstår att se. Jag vet heller inte när hon kommer att öppna, men tids nog kommer jag att förstå om vi fått ett ställe att njuta.



Sven-Gunnar
Ankleverparfait





Cinfiterad anka



Dansk sjömansbiff

Hjort

Kalvlever anglais










Goodby

Från 1700 talets teaterspektakel med Bellman och Frohm till modern ankconfit med stiltonost och päron


Ovan är en ovan bild för kvinnor under 1700 talet rökte aldrig i offentligheten (men om de rökte tobak så var det självklart i pipa av krita som på bilden. Det här är 1700-talsfolk som lever sig in med kläder och allt och som tagit till sig miljön på Edsberg som scen.

Aktivitetslördag skulle man kunna sammanfatta det så här när första mars precis krupit över till den andra. Storfrukost hemma med afrikanska korvar från Örsundsbrosavannens leriga grisåkrar hemma hos Kristofer Franzén. Korvar som läcker den läckraste olja att sedan steka fläsket i, olja kryddad med fänkål och harissa. En svenskproducerad fet härlig Merguez. (För övrigt kan den som vill besöka Franzéns hemsida och vid tillfälle och högst eventuellt göra beställningar för leverans till Stockholm lördagar efter tillgång och charklust).

Så laddade vi för föredrag på Stora huset på Edsberg, det som i folkmun går under benämningen Edsbergs slott (uttrycket "Stora Huset om slottet är Rudbeckarnas eget, Rudbeck som huserade här åren 1757 tills slottet såldes till kommunen 1959)

Här börjar ske allehanda spektakel, nyligen var det Edsbergs slottsteater som spelade spelet om Malla Silverstolpe. Hon bodde på slottet och skrev memoarer som är tidsdokument och som tidigare uppmärksammats av Christina Frohm, riksspelman och fiollärare i kommunen, tillika bosatt i Klasroskolan.

Lördagsunderhållningen varade en hel eftermiddag på Edsberg, men då vi hade fler planer för dagen fanns det bara tid för Christina Frohm och Bengt Pernholms föreläsning om Bellmans "Mantalsskrivningen i Rotebro". En resa i tid och rum med timade musikinslag och stor kunskap.

Biff Stroganoff på The Flying Elk

Vi hastade vidare utan att stressa och till Gamla Stan där Carl Schubert höll hov kring sina målningar på Galleri Cupido, urskickligt och det bästa jag sett av honom.

Vidare till Nationalgalleriet där det också var vernissage.

Alma drog i sig en sallad på confiterad anka med
stilonost och päronskivor, mäktigt gott

Sen var vi hungriga och då passar det att dyka ner i en strogge på The Flying Elk. Och se där - så har jag efter många år lyckats ta tillbaka lördagen som kulturlördag, precis så som jag vill ha det...och ungarna släntrar snällt med och tar till sig, blir vaknare, ser bättre, förstår mer!





lördag 1 mars 2014

Regnig utflykt till Linderödssvinens smakrike




I boken "Frantzén Lindeberg" skriver jag om Björn Frantzéns förhållande till sitt griskött och längtan efter den ursprungliga smaken, den oförfalskade och rena utan manipulerande och utan tillsatser. En moraliskt hållen gris som inte går att tramsa med, en gris som själv bestämmer hur den ska hanteras för att bjuda bästa köttet, smakligaste upplevelsen och tryggaste avel och slakt.



Så här inleder jag om den grisen: 
"Linderödssvinen är den lilla spillra som finns kvar av den svenska hushållsgrisen och hittades vid en inventering i början av 1900-talet. Det var bara åtta grisar den gången som visade sig alla komma från brokiga lantrassvin. De åtta grisarna lämnades in från Linderödsåsen till Skånes djurpark i början av 80-talet.
Ett flertal gånger har vildsvin tagit sig in i grishägnet och parat sig med suggorna där, men sådan avkomma slaktades omedelbart bort. Dessa första, eller snarare sista renrasiga 'Linderödssvin' fick bli basen i en genbank".



Och fortsätter:
"Vi hade redan erfarit den genuina smaken av Linderödssvin, ett av våra äldsta svenska svin – kalla det gärna ”nationalgris” – då vi under året köpt en stor sugga vid namn Clarissa, 220 kilo tung, och som har försörjt oss med egen lardo di collonata för lång
tid framöver. Vi tänkte att när våra trädgårdsmästare finner det allra bästa i arter som inte
manipulerats till hög avkastning och transporttålighet till förfång för smaken så ska vi naturligtvis tänka på samma sätt när det gäller våra animaliska råvaror. Linderödsgrisen smakar som man lite nostalgiskt brukar säga, ”som gris smakade förr”, den har en god fettansättning med ett fett som bär en djup och mild köttsmak, med lite dragning åt det vilda".


Nu gjorde vi resan till grislandet, till Kristofer Franzéns charkuteri i Örsundsbro och grisåkrarna mötte oss på vägen på flera ställen, ett ställe där grisen bökar för att man ska anlägga en fruktträdgård så småningom och maken till bökande skulle kunna ersätta  jobbet med min egen jordfräs om så det var tillåtet att sätta upp eltrådar och hålla svin i min kolonilottsförening!?!

Dessa vackra grisar bökar naturligt och är ute året om, äter rötter med mineraler från jorden och ges naturligt annat att äta. Köttet blir smakrikt, nästan så att folk inte förstår eller känner sig aviga då det inte alls smakar som industriköpegris.


Vi har köpt korv tidigare och smakat en hel del ur Franzéns Charksproduktion. Det är förförande smaker och när det kommer till korven är det man slås av först och främst saftigheten (om de inte överkokas/steks) och sedan kryddigheten med den fina balansen med kryddor som inte tar över (som så ofta i industtrikorvar) utan är med och lyfter köttsmaken.


Charken ligger 6.3 mil bort från oss räknat, värt varenda meter. MEN, den gode Kristofer har förstått att det inte är bara fullständiga galningar som oss bland kunderna som gärna tar en nästan 13-milsresa för en korv varför han själv gör raider med korv i kyllåda till stan. De lördagar som passar står han på parkeringen på Drakenbergsgatan (Sthlms Söder off Hornsgatan vid hornstull) och har då med sig beställd vara. (går att pröjsa med kort). Beställningen görs på Franzéns hemsida senast dagen innan.