Graalen var enkel, inbillar jag mig. For över mig det här med det heliga dryckeskärlet hur nu döda ting kan bli heliga eller hur föremål kan bli välsignade. Strunt alltså, men lockande ändå...visst?
Gjorde några målningar i olja på järnplåt av just den där Graalen. Här är en av dem som jag hittade här om dagen:
Jo det gick bra, men rimmade inte riktigt med ambitionerna märkte jag. Kände att jag ville upp i format, stod där och längtade efter rullpapper kring en och en halv meter.
I Fontainebleau köpte jag ett gäng papper av de största konstbutikerna kunde leverera, 65x50. Det var okej och längtan jag odlade efter ännu större fick jag bära med mig månaden ut och vidare. Äger ju gigantiska handgjorda papper i Hälsingland som fått ligga och mogna år efter år - längtan är mig nu behjälplig och se där så nyttig vistelsen i Grez har blivit, en slags ny medvetenhet och ett konstnärligt förstånd på många olika plan (NB bara medvetenhet och förstånd riktat till mig själv, kalla det hellre för ett uppvaknande).
I ateljén bredvid mig stod den här tiden Yrsa Petersson, ny från HDK-Valand, skulptör och som sådan och med en slags självklarhet en styv tecknare. Jobbade med vattnets rörelser i Loing. Vi pratade mycket om bildmystiken, förutsättningarna, konstnärsrollen och hur fan man ska bete sig för att överleva.
Jag bär med mig samtalen som närande. så kom hon med ett papper till mig, ett med mjuk gräng ca 35 x 20, perfekt för det jag ville göra och jag gjorde det. Blev en viktig bild att gå vidare ur. Innan vi skildes när vi snart sagt alla från september på Chevillon reste vidare så fick hon tillbaka pappret, nu med en landskapsbild på och jag fick en vass teckning av henne.
De nya formaten från Fontainebleau passade bra och jag fortsatte med den isländska "landskapssagan". Sprickor och förträngningar mitt i stora stup och öppna flacka landskap. Kändes oerhört fint och tanken att bli kvar i den här ateljén i all evighet kom igen i drömmarna om natten.
