fredag 12 juli 2019

En visseljohanna på spisen – kokkaffe nästan bortglömt, men inte här



Ibland är man knäpp, eller i alla fall framstår man som knäpp till och med för sig själv.

Fick för mig att jag skulle återkalla minnet av den goda smaken, få hela barndomen ramlande över mig. Smaken är ju en ytterligt viktig del av minnet. Jag brukade säga så när jag föreläste om äldrematen (märkligt ord men ni förstår vad jag menar) att när allting glömts av en eller annan anledning så lyser ögonen upp vid minnet av en smak och då minns man allt, vad man åt, med vilka och alla omständigheter. Smakminnet väcker.

Alltså, kokkaffe. Det var kokkaffe jag lärde mig dricka vid 12 års ålder. Drack det varje morgon utan socker eller mjölk innan skolan. Har sedan genom åren vimsat fram och tillbaka med olika slags kaffe, ett slag turkiskt ytterligt finmalt, ett tag bryggt efter alla konstens regler, annars i bryggmaskin.  Självfallet espressokaffe och motvilligt latte ibland. Ett tag, faktiskt under många år, drack jag frystorkat och i en sådan utsträckning att jag vande mig, till och med inte kunde tänka mig annat kaffe. Det var under mina år i London, i Ateljén på RCA, ständigt kaffepimplande, mens de andra ständigt drack te. 
Påminner mig en väldigt snäll ateljékompis som en dag kom med en lite present till mig; han skulle koka riktigt kaffe. Och det var så godhjärtat. Han fyllde en kaffepanna med vatten och hällde i hela kaffebönor och så sa han att det var lättrostade bönor så det inte skulle bli för starkt.

Nog om det – jag är en kaffemänniska och numera öppen för alla slags olika metoder att framställa det (har till och med råa bönor hemma för egenrostning). Mest blir det pressat kaffe som just i denna stund när jag skriver det här.

Men åter till det där med att vara fullständigt knäpp. Vi var bjudna på kaffekalas hos våra nya grannar, Margit och Birgit. Här vankades kokkaffe och utöver allt hembakat doppa så var kaffet en sådan njutning. Smaken lyfte mig tillbaka till tiden då kaffet introducerades mig vid 12 års ålder och jag mindes till och med köksfärgerna, bordet jag satt vid och alla runt omkring mig som då var levande men nu är döda. (nu drog jag lite extra på det där!)

Beslutade mig i sittande stund för att skaffa en visseljohanna, en sådan farfar (som egentligen var min pappas morfar, men det kan vi ta sedan) hade på Kyrkslätten i Skutskär och som gav ifrån sig ett nu nästan nu utrotat ljud när kaffet kokade.

I flera dagar nu har vi stannat till vid olika loppmarknader här i Hälsingland i akt och mening att hitta en visseljohanna för att tillfredsställa mina närmaste historiska lustar, men se, ingenstans fanns de att finna.

Tredje dagen, som var igår, kom K ut i trädgården där jag som bäst planterade rosor; Jag har en grej till dig. Vänder mig om och där på torptrappan står hon med en visseljohanna i handen. ”Vad i självaste….”.

"Den har stått här på vedspisen hela tiden, vi har bara inte sett den". Kvarlämnad av de förra torparna (som bodde här i tre generationer, kanske fyra och som lämnade efter sig en ansenlig mängd inredning och utstyr).
Jag utbrast ”Helvete!” jag måste vara knäpp.

Det lustiga i kråksången är också att jag redan i Stockholm köpte med mig kokkaffe att ha här uppe i sommar…så hörrni, nu blir det snart kaffefest till utrotningshotad visselsång från Johannan på spisen.