fredag 18 september 2020

Man kan belöna sig med Angusbiff från Björks i Färila




Som bekant häckar vi av och till i norra Hälsingland. Just nu häckar jag och August här för att göra sånt sim aldrig annars blir gjort, beskära träd, ta hand om vedklampar, laga kedjesågen, byta röjklinga, lägga upp för nästa år odling och så vidare (storfrosten är förvarnad till i morgon natt). Det är idogt arbete men också lustfyllt.

"Då förtjänar man något gott", sa August när vi stod där hos Björks i Färila i akt och mening att handla bästa fläsket, bästa baconet, bästa påläggen, bästa korvarna, leverfärsen, klart sagt räddningen på orten! Tror de startade 1906 och varit i samma familj i fyra generationer och med samma höga kvalitetskrav hela tiden.

Ögonen föll på två feta välhängda Angusbiffar. Dom tar vi!

Så var det och så fick det bli, stekta i pannan till exakthet. Man blir liksom glad.

"Man blir så lycklig", sa August (som också krävde ett halvt kilo nysyltat sidfläsk att ta med hem och skära feta bitar av till frukostmackan.)


torsdag 27 augusti 2020

14 dagar av myrkryp, krypångest, andtäppa och längtan

Stilla flyter Ljusnan nedanför Färila


Utanför lägenheten har vi kommunens största rondell, en slags sambandscentral för genomfartstrafik. En plats för blåljusens nattliga jakter, BMW-raggares  dunka dunkabilmusik, ambulanssirénernas tjut mot akutmottagningen och de gamlas sista utpost vid sjukhuset som vi ser från balkongen, eller "ballen" som vi säger och som är en inglasad kuvös om 15 kvadrat, skramlet frtån pendeltåget bakom huset som studsar mot Brunkebergsåsens vall mitt över. 

Reninnanlåret vi stekte senast det begav sig och serverade med skördesallad

Jag gillar ljuden, jag gillar staden. Tidiga morgnar när jag öppnar glasdörrarna ut mot verkligheten är dofterna/lukterna en reminiscens från det förflutna - det är Londons Randolph Avenue när jag gick ut tidiga morgnar, den syrligt kyliga luften och skramlet från tunnelbanan vid Maida Vale, suset från trafiken vid Sutherland Avenue, kanalernas väta i detta lilla Londons Venedig. Jo jag förpassas dit med kaffe och morgontidningsläsning där jag sitter endast iklädd min älskade sarong från Sri Lanka.

Allt från den egna torparsängen, en 150 årig kökstäppa 
där matjorden mäter två alnars djup

MEN, detta oändliga över bergen, över skogen och över älven. Odlingen i torpets 150 åriga köksland, utrymmena, torrdasset, vedspisens värme, allt i norra Hälsingland. Saknaden, myrkrypet i längtan är för stor. I morgon far vi dit igen. Skördetid, potatis, mangold, bönor, kål, rödbetor, morötter - allt det där norrländskt anpassade. Vila i hög luft, kanske regn, kanske sol, spelar roll.

Och skägget har fått ge sig mot slätrakning på Sollentuna Barbershop

onsdag 26 augusti 2020

Vad heter parken nu igen? (UPPDATERING)




Vad heter den nu egentligen. 

Någon på kommunen som kan svara?

När jag var med om att inviga och invigningstala för en del år sedan gavs platsen namnet Erland Cullberg Park. Sedan fick den ett annat namn av någon av kommunikatörerna som det finns så många av i Sollentuna kommun och så har nog skett nu igen. 


Resultatet av det senaste debaclet blev en liten bronsplatta på en ställning som förklarar vem Erland var som konstnär. Den är ganska bra:



Men sedan har någon satt upp en larmskylt man tydligen är tvungen att ha ifall det skulle hända en olycka i lekparken och där ska man uppge platsens namn ”Cullbergsparken”. På den får man inga träffar på kartan i min mobil. Det får man inte på Erland Cullbergs Park för den delen heller. Alltså helt onödig och kanske livsfarlig hänvisning.


Vore kanske klokt att styra upp kommunikatörerna på kommunen, se till att parken nämns med det namn den fick vid invigningen och dessutom se till att den blir känd på Google maps och alla andra kartor över kommunen.


HÄR NÅGRA LÄNKAR FÖR MER LÄSNING OM ERLAND CULLBERG:

1) Mitt tal vid invigningen av Erland Cullbergs Park

2) Första gången kommunikatörerna missuppfattat allt, till och med namnet.

3) En tid var det helt skyltlöst.

4) Om min vän Erland Cullberg och döden

Äntligen, Jussi döpt vid källan i Hammarby

 


Ja jag skriver äntligen, för dopet var planerat till mitt i coronan i våras, men fick av förklarliga skäl ställas in eller snarare skjutas på framtiden. I lördags blev det dags och utomhusdop vid Hammarby Kyrkas källa och stort utomhusfika vid Fresta kyrkas församlingshem.

Skötte han sig? 

Självklart. Lillgrabben såg mest intresserad ut, ungefär ”Men, vad händer nu” .

Så blev den lille telningen, mitt fjärde barnbarn upptagen i gemenskapen, något mina egna fem barn blivit efter vart när de döpts i samband med konfirmationen (två återstår, en väljer bort och den tredje är i valet och kvalet).


Stor högtidskänsla blev det i alla fall kring Jussi, vackert, gripande, rörande.

Samtidigt firades att Jussi fyllt ett år här om veckan. Grattis Jussi (jo han är döpt efter världens genom tiderna främste tenor.

fredag 24 juli 2020

Hjortron på vedspisen och en Kristina på Kristinadagen



Doften här hemma är fantastisk på Kristinadagen. 

Kristina firade redan igår med att åka till en myr tillsammans med Eva-Britt och plocka hjortron, brandgula fläckar i det gröna. Myrbär.

Fyra kilo drygt blev det och nu myltas de på vedspisen i köket, snart klara för att portionsförpackas till frysen. 
Kan inte uttrycka min kärlek!

Grattis på Kristinadagen älskade.

onsdag 22 juli 2020

Ny perenn rabatt och en häck av aronia



 I gräset sticker det upp toppar av stenar. Så är det att på 30 meter pinnmo. Jo vi vet att det är 20 meter pinnmo ner till urberget för det konstaterades när vi borrade efter vatten i höstas. Efter 30 meter kom berget och sedan fick vi borra 90 meter till innan vattnet kom, men då kom det som vatten till en biltvätt, 1160 minutliter av prima sort (kontrollerat!).

Början till avsvålningen

Klart för plantering

I alla fall så gör stenpikarna det omöjligt att klippa kräset utan att fördärva gräsklipparbladen.
Börjar med projekt gräsavsvålning för en rabatt och för att binda ihop ”stenöarna”  och plantera perenner istället.

I tanken ser vi framför oss litterära och musikaliska rosor, vi ser pioner, fackelblomster, riddarsporrar, sibirisk vallmo, mosippa, silverax, malva, nävor, flox, vebena, smultronjersmin, klematis, en poppiusros, och massor av påskliljor till nästa försommar.

All grässvål kärrade vi upp till baksidan av huset där vi fällt åtta granar i vinter och där marken i skuggan av granris blivit helt kal. Ilagningen med gräs från framsidan visar sig ta sig nu några veckor senare. Utmärkt!


Ser nu att projekt avsvålning kommer att fortsätta. Där står ett anfrätt plommonträd som vi försöker rädda genom att svåla av runt omkring och ge massor av näring och ny jord. Här står också två körsbär som behöver samma behandling och en hel del stenpartier som ska grävas ut och sammanbindas med den nya rabatten. Skitkul projekt och vi känner oss som trädgårdsanläggare. Det lustfyllda är också att det får ta tid, först nästa eller nästnästa år ser vi det stora resultatet av våra ansträngningar, då när de perenna vuxit till sig och tagit plats. Förhoppningsvis har redan nästa år ormögat vi planterad tagit plats och spridit ut sig som marktäckare.

Så här blir det
Här sår vi i andra lustiga växter att stå tätt kommande vår, nyttoväxter blandat med allehanda ettåriga blommor, rödkål, palmkål, endiv och slingerkrasse.


Till vintern täcker vi med gräskompost och rikligt med grankvistar, det behövs här upp där vintrarna är ganska stränga. Allt för att det mesta ska överleva.
Det långsamma är nytt för mig. Jag har mestadels odlat säsong, sådan som sås, växer över sommaren, skördas och sedan vintergrävs för att börja om till våren.

Vår majs
Rysk grönkål
Jo, köksträdgård har vi också, men den är en annan historia. Där växer olika slags kål så det knakar, majsen är redan hög, bönorna ett moras, morötter och rödbetor på gång. Det har varit konstigt väder. Värmen i början gav en bra start, sen falerade mycket, i natt var det sju grader och till och med bindsalladen har slutat växa, för mycket väta och för lite värme. Göder med nässelvatten och hönsgödsel. Bladkålen går iväg så inihelskotta, men det där andra har en seghet i växandet som jag inte sett förr genom odlingsåren.

Pak Choi

Pak Choi

Mangold
En sak till, grannen har aroniabär och när vi var på den alldeles utmärkta handelsträdgården Rosehill i Ljusdal nästan snubblade vi över buntar om tio buskar i varje knippe för 400 spänn. Hem och jordfräste svålen och sedan ytterligare ett varv där vi blandade i jordförbättring. Grävde tio hål och fyllde med nässelvatten sedan på med markduk, sådan som släpper igenom vattens och näring men hindrar ogräs att växa upp, ser lite jävligt ut till en början men buskarna ska ju täcka över så småningom. Ner med plantorna, stampa till och så vattna två gånger om dagen i en vecka. De reder sig så bra nu och nästa år kan vi skörda till saft.

Efter fräsning grävde vi hålen för Aroniabären

Aronian som blir en fin liten häck mot gamla komposten


Nu står ett stort växthus på agendan, 
så är det någon som har gamla fönster, ring mig eller messa.

tisdag 21 juli 2020

Stenegård stökigt bland buskar och planteringar


Vi har hört så mycket om Stenegård, som ett centrum för världsarvet Hälsingegårdar och med en örtagård och övrigt trädgård som bara den är ett besöksmål.

Efter ett och ett halvt år i Hälsingland tog vi oss en tur till Järvsö för att titta närmare.
Jodå, en turistfälla med en massa tingeltangel blandat med en och annan väsentlighet. Orediga rabatter med skyltning av växter som en gång säkert varit upplysande men som mest var på trekvart. Har trädgårdsansvariga insjuknat?

Hittade i alla fall en butik med byggnadsvårdsgrejer som håller måttet och där jag kunde få tag i grön umbra (pigment) och titanvitt.

Tunnbrödsbageriet bjöd på bästa tunnbrödet och dessutom en hel kasse tunnpalt som ska njutas med saltfläsk i höst.

När vi sett och gått runt så åkte vi hem och pysslade i vår egen trädgård som de facto ger mer inspiration och avkoppling.

lördag 18 juli 2020

Bland nöjesblommor i vår trädgård (första året)


Ja men, då så! Lite bilder från gårdagens trädgård.

Jag och K har grävt, avsvålat, fyllt på med näring, brottats med grova stenbumlingar, satt ner växter, fyllt på med jord, vattnat och stått i.

I det som var ”gräsmatta” i en del av trädgården har det helt enkelt inte gått att köra gräsklippare. Stenar har stuckit upp överallt. Alltså, svålade vi av och grävde rabatter som kopplar samman stentopparna som får bli som små öar.

Nu ser det för den skulle inte mycket ut för världen, det gör det ju aldrig intill den dagen allt tagit sig och brett ut sig, men vi är övertygade att till nästa år, om vi täcker med gräsklipp och granris över svinvintern, så kommer att bli exakt så som vi tänker.

Här nedan ett lite axplock vad som just nu blommar i vår nöjesträdgård (motsats till nyttoväxerna i kökslandet).

Fackelblomster

Fulaste blomman i trädgården, men det tycker inte fjärilar och humlor. Räknade nyss
till sju fjärilar och åtta humlor iu ögonblicket.

Den gamla rosenbusken vid jordkällaren. Någon som vet vad det är för sort? 2.3 meter hög.

Krypande näva som vi har tre av, En buskig vid farstubon, en krypande
vid torrdasset och en i nya planteringen

Någon lilja bland liljor, någon som vet exakt.

Vår pion (också överst i inlägget) är rent bedårande och i kvällsljus lyser den upp hela trädgården.

Sibirisk vallmö i gult och rött jämte en jättevallmo som är på väg att vecklas ut-

Silverax som vi gärna ser utvecklar sig till nästa år.

Trädgårdsriddarsporrarna satte vi förra året och de har tagit sig ordentligt.

Sibirisk vallmo igen, tröttnar inte på att leverera.

Vit krolllilja, en av våra favoriter. Nu på väg att blomma över.

Okej då, en liten vink över till hushållslandet med praktfulla stånd av pak choi.
Utmärkta att förvälla och steka , marinera med soja eller servera med
salta fermenterade sojabönor och chili.
Eller varför inte helt enkelt med brynt smör

söndag 12 juli 2020

Woodoo mot DN


Snart återstår bara woodoo för att råda ordning. Vi känner oss som herr K. Hur vi än gör blir det alldeles åt helvete.

När vi flyttade till landet i juni ställde vi om Dagens Nyheter till vår lantbrevlåda. Vi har DN digitalt i veckan och som papperstidning fredag, lördag, söndag. Det ska väl fungera även här tyckte vi och accepterade självklart att tidningen kom med tidningsbud fredag lördag och söndagstidningen om måndag.

Problemet är att det aldrig fungerat. EN (1) helg har vi fått tidningen exakt som vi ska ha den, andra helger har den kommit på fredag och inget mer, eller så har lördagens tidning kommit på måndagen tillsammans med söndagstidningen.

Vi har ringt DN oupphörligen för att söka rätta till problemet och fått löften om att ”nu ska det fungera”, men så icke!

Ringde tidningsbudet i Korskrogen och lamenterade. Hon var mycket hjälpsam så det var den kommande helgen efter samtalet som det funkade, sedan gick hon på semester.

Istället kom ett tidningsbud (Hampus vikarie) som kör i raketfart på byvägen så gruset yr och postlådor förbi. Han blev hindrad här om dagen av en annan DN-prenumerant. Då hade han redan struntat i att lägga DN i hennes brevlåda. Han vevade ner brevlådan och sa ”är det du som ska ha DN”. Vi fick ingen tidningen den dagen.

Jag har självklart ringt denne Hampus för att se till att utdelningen ska fungera, detta efter förra helgens uteblivna tidning och jag underströk vikten av att vi ska ha tidningen. Han svarade då att han var ny på jobbet och gick efter en gammal delningslista (?)

Igår kom det ingen lördagstidning. Alltså en viktig del på landet är de där morgnarna i ljusa sommarköket med kaffe och Dagens Nyheter. 
Ringde honom igår nyfiken på om han fortfarande körde efter den gamla listan. Den här gången skyllde han på att han inte fick DN så det räckte till alla. Grannen som hindrat honom på vägen och fått sin tidning såg att han hade en hel packe med DN i bilen. (jävla ljug alltså)

Nu är vi nästan beredda att ge upp. Kan inte sitta i telefonkön till DN varje helg för att lamentera. Men vi har betalat dyra pengar för helgnöjet med dödsannonser, nyheter och korsord.

onsdag 8 juli 2020

Med Haupts svenskjävlar och blånande hälsingska berg





Nu har jag bestått ett mandomsprov – Haupt Lakrits ”Svenskjävlar”.

Första är en chock! 
Ett intensivt salteldorado i munnen, nästa svidande härligt. 
När det svindlande lagt sig är också första tanken ”Vad i helvete var det?"

Så, första tugget, nästan av rädsla för ytterligare svindlande svid, men den sötsalta salmiakskrämen sprider ut sig i munhålan och det är så intensivt gott tillsammans med lakritshöljet och man längtar direkt efter nästa svenskjävel.

Upptäckte att ta en svenskjävel i munnen, låta saltchocken rumstrera runt med alla sinnen och sedan en tår kaffe innan tugget och jävlaranåda!


Tänk här sitter man i obygdens Hôvra och njuter av det allra bästa, tittar ut över de blånande hälsingska bergen till morgonkaffet med en örfilande svenskjävel i munnen. Livet är ganska bra just nu.

Lite mer stillsamt blir det till ”klockantrekaffet” – en mildare färsk lakrits med salt , långkokt med havremjöl och dessutom vegansk. Meditativt.


Avslutar dagen med en annan favorit, ”Stinky”, ur Haupts Moominserie, lakrits, fermenterad vitlök, hallon och balsmicovinäger – det får ta en stund, en lång stund innan tandborstning för natten, man vill liksom ha den stora smaken kvar hur länge som helst.

torsdag 2 juli 2020

tisdag 30 juni 2020

Uthängd i ladan


Det var alldeles utmärkt festligt på Galleri Ladan i Ljusdal i söndags. Mitt första vernissage på 28 år.
Efter att under många år haft separatutställningar och varit med på konstmässor och andra upptåg i snart sagt 20 år så tog det plötsligt bara stopp hos mig alldeles i början av 90-talet. Jag tog min Mats ur skolan och började leva ett helt annat liv, slutade måla.

Folk har frågat mig varför?

Enda svaret jag haft var att det inte var roligt längre. Men det var inte själva aktiviteten som var orolig – ser i backspegeln att det var i mig själv oron fanns. (Mer om det i min bok ”Utanför Normen”)

Detalj, målning på papper "Landskap med störning" Blandteknik.


För några år sedan började jag igen med  rent stafflimåleri. Ohyggligt nöjsamt, men långsamt, trevande. 
Upptäckte att jag klev på vid exakt samma station där jag klivit av nästan trettio år tidigare, samma kompositions och färgfråga, samma enträgna slit på ytan, samma bildproblematik att lösa. Meditativt och emblematiskt kreerande.

Egentligen började det med en rad teckningar från Furillen på Gotland. Gamla övergivna industribyggnader, spår efter aktivitet, man hör larmet och gnisslet på plats, dunket från krossar och järn mot järn i vinscharna. Det blev det ständiga övermålandet och skrapandet tills inget längre återstår i min kommunikation med bilden, när den ger sig, när jag ger mig, när samtalet oss emellan är avslutat, då är den klar.

Brände upp det som inte kändes bra, knöcklade ihop och gjorde om. Snart framstod en och annan målning på papper jag skulle kunna visa.

Lager som konstnär, ser lite sådär ut va? Vernissage Galleri Ladan Ljusdal i söndags.


Tog steget till att måla landskap förra sommaren – sådana jag längtat efter att få göra, fälten, forsen, bergen i den nya miljön här uppe i norra Hälsingland, björnskogen, de små lövdungarna i den gula täkten, stenarna i älven. Trevande men det gick. 

Förde in de rostiga plåtschabraken från Furillens vissnade industri, kändes bra som markerande bildelement, sådant som bröt av, skapade rum i landskapet, speglades i bergen, skyn, på samma sätt stör det bilden till en slags nedmontering som de järnplåtarna själva monterats ner efter att blivit övergivna, en dubbelsidighet.

Nu fanns den där, en målning till utställningen ”Hitta hem” på Galleri Ladan nu i sommar i Ljusdal dit jag hastigt och lustigt blev aktuell och nu hänger ett av landskapen där.



Massor av folk i söndags med trevlig social distansering. Gunilla Kindstrand invigningstalade vackert och Kenny Håkansson ensam med en elgura och mikrofon.
Att också vänner ur mitt förflutna dök upp förgyllde dagen ytterligare.

När Kenny Håkanson drar igång en stillsam låt presenterar han den som att han spelade den med Kebnekaise 1973 – och jag minns och tiden står still i nuet med distans till det som hänt. Skitfint!
(och målningen min pryder sin plats)

måndag 29 juni 2020

Landet och barnen




I sommar har Alma varit med på landet inte mindre än två omgångar (med två dagars mellanrum), men i lördags blev det definitiv hemresa med tåg från Ljusdals station. Nu tar det tills i augusti innan hon kommer tillbaka, eller kanske slutet av juli.

Ja gläder mig så in i bomben att barnen gillar att hänga här. August har ju varit med oss sedan skolan slutade och en vecka till innan han drar med tåg tillbaka till stan.