torsdag 2 juli 2020

tisdag 30 juni 2020

Uthängd i ladan


Det var alldeles utmärkt festligt på Galleri Ladan i Ljusdal i söndags. Mitt första vernissage på 28 år.
Efter att under många år haft separatutställningar och varit med på konstmässor och andra upptåg i snart sagt 20 år så tog det plötsligt bara stopp hos mig alldeles i början av 90-talet. Jag tog min Mats ur skolan och började leva ett helt annat liv, slutade måla.

Folk har frågat mig varför?

Enda svaret jag haft var att det inte var roligt längre. Men det var inte själva aktiviteten som var orolig – ser i backspegeln att det var i mig själv oron fanns. (Mer om det i min bok ”Utanför Normen”)

Detalj, målning på papper "Landskap med störning" Blandteknik.


För några år sedan började jag igen med  rent stafflimåleri. Ohyggligt nöjsamt, men långsamt, trevande. 
Upptäckte att jag klev på vid exakt samma station där jag klivit av nästan trettio år tidigare, samma kompositions och färgfråga, samma enträgna slit på ytan, samma bildproblematik att lösa. Meditativt och emblematiskt kreerande.

Egentligen började det med en rad teckningar från Furillen på Gotland. Gamla övergivna industribyggnader, spår efter aktivitet, man hör larmet och gnisslet på plats, dunket från krossar och järn mot järn i vinscharna. Det blev det ständiga övermålandet och skrapandet tills inget längre återstår i min kommunikation med bilden, när den ger sig, när jag ger mig, när samtalet oss emellan är avslutat, då är den klar.

Brände upp det som inte kändes bra, knöcklade ihop och gjorde om. Snart framstod en och annan målning på papper jag skulle kunna visa.

Lager som konstnär, ser lite sådär ut va? Vernissage Galleri Ladan Ljusdal i söndags.


Tog steget till att måla landskap förra sommaren – sådana jag längtat efter att få göra, fälten, forsen, bergen i den nya miljön här uppe i norra Hälsingland, björnskogen, de små lövdungarna i den gula täkten, stenarna i älven. Trevande men det gick. 

Förde in de rostiga plåtschabraken från Furillens vissnade industri, kändes bra som markerande bildelement, sådant som bröt av, skapade rum i landskapet, speglades i bergen, skyn, på samma sätt stör det bilden till en slags nedmontering som de järnplåtarna själva monterats ner efter att blivit övergivna, en dubbelsidighet.

Nu fanns den där, en målning till utställningen ”Hitta hem” på Galleri Ladan nu i sommar i Ljusdal dit jag hastigt och lustigt blev aktuell och nu hänger ett av landskapen där.



Massor av folk i söndags med trevlig social distansering. Gunilla Kindstrand invigningstalade vackert och Kenny Håkansson ensam med en elgura och mikrofon.
Att också vänner ur mitt förflutna dök upp förgyllde dagen ytterligare.

När Kenny Håkanson drar igång en stillsam låt presenterar han den som att han spelade den med Kebnekaise 1973 – och jag minns och tiden står still i nuet med distans till det som hänt. Skitfint!
(och målningen min pryder sin plats)

måndag 29 juni 2020

Landet och barnen




I sommar har Alma varit med på landet inte mindre än två omgångar (med två dagars mellanrum), men i lördags blev det definitiv hemresa med tåg från Ljusdals station. Nu tar det tills i augusti innan hon kommer tillbaka, eller kanske slutet av juli.

Ja gläder mig så in i bomben att barnen gillar att hänga här. August har ju varit med oss sedan skolan slutade och en vecka till innan han drar med tåg tillbaka till stan.

fredag 26 juni 2020

Pastoralt i Hovra


Precis nu 20:06 och solen skiner över trädgården här på landet, allt andas stillhet efter hettan, hunden vaknar till liv och blir lekfull, vattenspridaren igång i kökslandet, arabisk folkmusik från köksfönstret och en bricka med ostar till kvälls dukas upp. Tar några rabarberstänger och kokar med lite socker att ätas med Hälsingegrädde. Sen så sluter vår dag.

Småbrorsorna chillar


Måste bara dela en bild som Alma 
lyckades ta på August och Assar när 
de ligger och chillar i köket på landet.

tisdag 23 juni 2020

Så här blev det av nässelmarken



Körde två rundor till sågen och hämtade bark.

Svettigt värre i värmen. Termometern på verandan i skuggan visade 31 grader.

Men så blev det i alla fall klart.
Blir en fin plats för eftermiddagsfika under häggen. Eller varför inte en plats för sommarens läsning.

Pessimisten får sig dock en skjuts när jag läser tiodagarsprognosen på SMHI. Onsdag nästa vecka 13 (!) grader.
Nåja, sommaren brukar vara så, det ä bara att anpassa sig.

måndag 22 juni 2020

Markduk och bark till ny uteplats

Nässelmark där nässlorna är ryckta med rötterna


Jo vi tänkte oss en till uteplats. Under häggen skulle kunna bli utmärkt. Här var till igår igenvuxet med meterhöga nässlor. 

Väl rustad med långärmat och handskar fick jag ihop en försvarlig tunna där jag dränkte nässlorna i vatten. 
Om tre veckor har jag en gödande soppa till landet, spädd 1:9. (luktar rena fanstyget redan).

Ska flytta nässeltunnan, annars går det inte att sitta här.
Barkmull på i morgon, ficka under häggen på eftermiddagen

Nu är marken beredd och markduk över. I morgon hämtar vi några kubik bark från sågen och lägger på. Ser redan fram mot att sitta i lummigheten med en kopp kaffe nu när solen värmer till bortåt 33 grader häruppe i Hälsingland.

söndag 21 juni 2020

Målning klar för sommarutställningen



Nu är den packad och klar för leverans. I morgon åker jag till Galleri Ladan i Ljusdal för sommarutställningen ”Hitta hem”.

Det är första gången på nästan 30 år jag visar något från ateljén offentligt efter ett tidigare mycket intensivt utställande över hela Europa och med några ganska omtalade separatutställningar hos dels Konstnärshuset i Stockholm och dels hos Galleri Wallner i Malmö. London, Paris, Oslo och Berlin är andra ställen jag då markerade på min utställningskarta (70 och 80-tal).

Otroligt spännande och samtidigt en smula nervöst att ta steget ut i offentligheten igen med en bild.
Att det blev just här som jag nydebuterar är att vi deltidsbor i Hovra, tre mil från Ljusdal.

Så är det och så får det bli.

måndag 15 juni 2020

Blond middag


Det blev en sån där dag när vi åkte butik förbi vad gäller middagsmat. 
Jag och A beslutade att äta av det som finns hemma: 
Färskpotatis som kokades och rördes med majjo, gräddfil, hackad rödlök och hackad saltgurka, serverades helt ljummen. 
Grynkorv från Skara, surkål. En liten klick sötsur senap – fulländat och blont.

lördag 13 juni 2020

Såtid här uppe i Hälsingland



Bästa tiden är nu, även om tvivlet är stort. Så ser jag det oupphörligen, att inget av det jag sår kommer upp.
Har det hänt?
Nä.
Har det någon gång bara blivit ogräs?
Nej!
Har jag någon gång blivit desillusionerad odlare?
Nä.
Varje gång har jag blivit överlycklig och varje gång har jag haft så mycket växtlighet i landet att jag själv knappt fått plats. Ändå det förbannade tvivlet!
Började igår och så här långt är jag kommen:

Klart:
Dill
Bindsallad
Plocksallad
Potatis
Vaxbönor
Bondbönan Arne (frösådd)
Majrova (Snowball)
Sommarmorötter

I trågen färdiga för utplantering:
Majs
Frilandsgurka
Grön squash
Japansk kål
Solrosor (jätte)
Dekorationspumpa
Naketfröpumpa
Grönkål
Spetskål (röd)
Störvaxböna (gul)
Störböna (röd)

Kvar att så:
Sommarblommor
Rödbetor, gulbetor, cirkelbetor
Naketfröpumpa
Palmkål (svartkål)

torsdag 4 juni 2020

En sådan där vanlig lunch


Gör en thaiomelett av två ägg som rörs samman. Olja som hettas upp i woken så att den ryker ordentligt. Häll i en halv msk fisksås och en halv torkad thaichili i äggen och fritera omeletten hastigt på båda sidor.

Åk dessförinnan till Björks i Färila och köp några skivor ”grillbacon” med härlig tjärdoft från rökningen. Stek i kvarvarande olja i woken, men inte för länge, bacon ska lättstekas/grillas inte kremeras (utom till K som i övrigt inte äter gris). Servera med den pösiga omeletten som botten och baconet ovanpå. Skitgott!

söndag 31 maj 2020

Spiken inne i trädet



Någon gång för länge sedan stod jag med en offentlig utsmyckning på Gotland (Melonen i Visby) och högg en fontän i kalksten.  Hela tiden tänkte jag på vad Björne Selder sa en gång om våndan att hitta en rostig spik mitt inne i stenen man högg till en skulptur - den där känslan.

Idag när jag stod och trilskades med en vresig sälg att hugga i småbitar hände det! En rostig spik.




Mitt inne i den säkert 25 centimeter tjocka stammen i den bit jag klöv, där satt den en spik på tvärs mot årsringarna.

Hur kom den dit?

Ja det är inte världens mest moderna spik och inte heller en handsmidd. Kanske inspikad någon gång på 50-talet för att hålla en torklina, vad vet jag, och sedan har den fått vara kvar och blivit täckt av bark och ved vartefter stammen vuxit och åren gått.

Klyver vidare för nya upptäckter.

torsdag 28 maj 2020

Konsekvensens helvete efter respiratorvård, köket konkurshotat.

Etsning Staffan Tilander

”Liggsåren på ryggen varar, jag har stora ärr i pannan och när jag vaknade upp visste jag ingenting. Det är några veckor sedan. Kunde inte prata, allt i kroppen var tilltygat, händerna vill fortfarande inte lyda och jag har förlorat känseln på framsidan av låren".

"Intuberad många dagar, men bara sämre och sämre. Lagd i respirator i tio dagar nedsövd.
Sakta, sakta uppvak för att så småningom landa i konsekvensens helvete. Ett företag inom restaurang som bara stillnad, givit upp. Igår blev 24 anställda uppsagda. Företaget är ett moras. Återbuden lämnas in, flera om dagen. Återstår några fester i sommar som han får greja själv även om det är svårt med rörligheten. Han säger att han kan klara firman till oktober, men känner att konkursen rycker närmare. Förödande Covid-19”.

(Från ett en och en halv timmes samtal med en vän över telefon igår)

måndag 25 maj 2020

Sexköp nyss på TV, gjorde radio från Thailand om sex för 25 år sedan


Sitter och tittat på SVT ett program som heter ”Mötet” och som behandlar prostitution. Det är ganska talande hur sexköpare tänker.
För många herrans år sedan gjorde jag några reportage i Thailand för SR. Jag gick på bordell och intervjuade kvinnorna och jag gick till barer och intervjuade svenska män.
Träffade en reseledare för en stor svensk resebyrå och han berättade hur han självfallet gav svenskarna råd nom prostitutionen vilken understryker det faktum att flertalet ensamma män som åkte (vid den tiden) till Thailand hade som syfte med resan att knulla så mycket det bara gick. Reskassan ”he he det är överlag så billigt att reskassan knappast tar slut, som att äta en billig middag helt enkelt”, svarade reseledaren.
Satte mig ner i en bar (svenskägd) som hade barflickor (dvs prostituerade) som serverade och dansade och underhöll gästerna. En ung norrländsk kille, nåja i 35-årsåldern, kom och satte sig bredvid mig. Jag intervjuade honom om tjejerna och hans förhållande till Thailand.
”Det är paradiset här. Jag köper ut en av de snyggaste tjejerna för några hundra TBH (då några tjugor), sen tar jag med henne till hotellrummet för antingen a short stay eller long stay, (kort knull eller hela natten).
-Har du svårt med tjejer hemma?
”Nehej inte har jag det inte, men thailändskorna är liksom mindre och mjukare på nåt sätt.”
-Hurdå menar du?
”Ja liksom dom är mjukare på nåt sätt, inte så grälsjuka”.
-Så tjejerna hemma är grälsjuka som du menar?”
”Jaaa, det är mer följsamt med thailändskor och de är mer förstående?”
-Så du pratar med dem, kan du thai?
”Nä int pratar jag thai inte, nä inte köper jag ut dem ur baren för att prata, nä he he det går ju inte”
-Hur menar du då?
”Jo de är mer lätthanterliga sörru”.

fredag 22 maj 2020

Staplandets filosofi. Ved för vintern


Det har funnits en tid när jag tänkt att vedstapling är meditativ sysselsättning, en tid när jag staplade ensam kubik efter kubik och hur jag än staplade kom jag inte ur den envisa tankens ensamhet. 
Varför gör jag det här?
Det där med att stapla ved för ingenting.


Det är klart att jag gjorde det för min egen skull. Egentligen kanske jag höll tristessen stången helt enkelt.
Och jag staplade konstfulla travar och ibland gjorde jag efter konstens alla regler och bara hivade in veden i vedboden att torka i ett plockepinn.



Idag finns en ambition för gemensamma ansträngningar och då är det själva fan om vi inte skulle ge oss på ett gigantiskt stapeluppdrag, K är en mästare på att stapla, jag har huggit, krossat, maskinklyvt och kört fram. Snart återstår bara en kubikmeter av granveden och sedan lika mycket av björken och hittills har vi kommit knappt halvvägs, men snart är det klart!


Har en rejäl hög med sågad sälg att krossa. Kommer inte att hinnas med i den här vändan. Åker nog själv upp en helg och ger järnet. Före midsommar ska veden vara antingen i vedboden eller täckt som denna gigantiska vedstapel vi nu formar.

Det blir vackert och vi är två. Känns bra!

söndag 17 maj 2020

17 maj, tänker på de döda


Gratulerer med dagen! Grundlagsdagen i Norge, den 17 maj.

Det är länge sedan nu, så långt tillbaka som på 70 talet som jag bodde fyra år i Oslo, helt fantastiskt utvecklande år.

Minns i alla fall tre 17-maj, var jag var, vad jag gjorde, men inte hur jag kom hem om natten, vilket kan skyllas på överintag av "femoför", røvin og eggedosis med cognac.

En av mina äldsta och bästa vänner i Norge, Bjarte Ulfsein, tappade jag kontakten med för en del år sedan. Försökt upprepade gånger ringa honom de senaste året. Hittade tillbaka till honom i förra veckan, då som en dödsannons. Han hade dött den 26 mars förra året.
Idag gick jag till norska "hitta graven" och han ligger på Vestre Gravlund i Oslo.

Passade på att söka på mina gamla lärare, Kåre Jonsborg född 1912. Han dog redan 1977 och då var jag fortsatt kvar i Norge, men av någon anledning har jag förträngt hans bortgång. Han vilar på Grefsens kyrkogård.
Jonsborg var otroligt duktig i materialkunskap men lite sedd över axeln. Det märkte min andra lärare Egil Weiglin som vid en kaffepaus röt i och sa "Dere ska inte vara slemme mot Jonsborg, tänk på att faren brukte han till häst när han var liten!"
Egil var född 1917 och dog 1997. Han var en av de motståndsmän som först tågade in i Oslo vid befrielsen från nazisterna. Han vilar på Gamle Aker kyrkogård.

onsdag 13 maj 2020

För fyra år sedan glömdes mellanrummet bort, nu blommar häggen i egen majestät


Ja det är fyra år sedan, men tror det också var sak samma förra året, att den viktiga tiden mellan hägg och syrén glömdes bort. Hur ska man då uttrycka sig tidsbestämt?
Ordningen tycks återställd, Hon oss blommar häggen i snögloppen och syrénen bara knoppas. Nu är tiden mellan hägg och syrén värd att ta vara på.



Själv försår jag lite långsammare grejer och sådant som är köldtåligt. Bönor, gurka och squash förgror jag först den 25 maj. Annat sår jag direkt i landet som morötter, palsternacka, rödbetor gulbetor cirkelbetor etc

torsdag 7 maj 2020

Alkoholen Listig, Falsk och Stark. Ytterligare ett dödsbud nådde mig, så onödig död.

För 25 år sedan gick jag till ett AA möte som var speciellt för det var då jag förstod att det där inte är så lätt. Jag hade sprungit på AA-möten i tre år vid den tiden, ibland tre gånger om dagen för att mota alkojäveln i grind.

Den här gången skulle jag bli tolftestegare:
”När vi som en följd av dessa steg själva hade haft ett andligt uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.”

Jag hade alltså lyckats övertyga en kompis som låg risigt till att följa med till den lilla AA-gruppen i utmarken där jag befann mig. Han var svårövertalad på samma vis som jag själv en gång varit svårövertalad.

”Tänk om jag känner igen någon…pinsamt” (Det gör du säkert för det är folk här som vill bort från alkoholen och behöver hjälp, människor som vilka som helst)

”Men jag tänker inte säga nåt” (Du kan sitta tyst som en mussla och bara lyssna, det är helt okej)

”Jag förstår inte hur de där alkoholisterna ska kunna hjälpa mig, jag har ju liksom lite bättre förspänt än de flesta både vad gäller intellekt, arv och miljö” (Du är inte märkvärdigare än någon annan som dricker och det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vem du är eller vad du gör. Du är välkommen av en enda anledning att du vill sluta med brännvinet)

”Jag tänker stärka mig med lite gin innan, kan du köra”. (Du får stärka dig med vad fan du vill, men du går dit av en enda anledning att du vill sluta dricka)

Han dök upp i en stor vargskinnspäls. Han som inte ville vara synlig, som bara ville glida in och betitta spektaklet med alla trasiga människor som höll sig nyktra och i hans värld därmed begick våld på sig själva.
Det han mötte var en grupp fokuserade, lugna, övertygade och kreativa människor som ogenerat delade med sig av AA:s första steg:
” Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen och hade förlorat kontrollen över våra liv”

Svindlande sanningar delades utan att någon blev avbruten om hur dessa kloka nyktra kommit fram till insikter om fullkomliga kontrollförluster, hur de skadat sina medmänniskor, partners, barn och föräldrar genom sitt drickande. 
Några berättade om vägen till nykterhet, samma alkoholism olika vägar, gemensamma erfarenheter. Luften tätnade av sanningar. Min vän blev överraskad och han lyssnade, det såg jag när jag sneglade åt hans håll. Efter en och en halv timme var mötet slut och vi gick ut i snögloppet igen för att åka hem. Där under gatlyktans sken och lätt snöfall muttrade han någonstans innanför den väldiga vargskinnspälsen som han sa hade tillhört Anders Zorn en gång:

”Men det här var bra, jag trodde inte alkisar av den här kalibern tänkte så mycket, jag är överraskad, men du erkänn att den intellektuella nivån inte är så påtaglig”. (Du är ju där hela tiden att du är lite förmer än alla andra. Det är du inte, du är en lika jävla mycket alkoholist som alla där inne. Undantaget är du som egentligen inte vill sluta för det är din enda trygghet, allt annat har ju bara rasat omkring dig, brännvinet är din enda tröst. Det här har ingenting med intelligens eller intellekt av göra, det har bara med alkoholen att göra.)

Han muttrade. Vi körde hem.

När jag släppte av honom tackade han för hjälpen och halade upp en fet dyr cuban ur innerfickan och räckte över till mig.
(Jag tackade och sa att den skulle jag röka när han varit nykter i 100 dagar)

Om jag säger så här att efter tio år låg den feta cubanen i sin ask fortfarande orökt i en låda hemma. För femton år sedan öppnade jag cigarrasken och där var bara tobaksdamm efter en vittrad dyr cigarr. 
Det var så talande. Vi umgicks inte så mycket efter det där AA-mötet. Han visste hela tiden var jag fanns om han skulle behöva hjälp. Han ringde aldrig. Hörde genom åren hur hans egen nedmontering fortsatt likt cigarren i min låda. Idag läste jag dödsannonsen över honom. Han blev 71 år. Frid!

onsdag 6 maj 2020

Thai av ren, inte så långt bort, torkat som torkat



Man tager en framdelsbit från ren, i det här fallet bogbladssteken och benar ur den snyggt. Av benen som sågas upp tillreds en god buljong för senare bruk.

Bogen slajsas sedan upp i så tunna skivor det är möjligt utan att köttet faller sönder.


Blanda 1 dl pojkesoja (Healthy boy mushrom) med 1 dl fisksås, saften från en halv lime (gör så här) och en matsked krossade korianderfrö i en bunke. 

Lägg köttet i bunken och blanda ordentligt så att lagen kommer åt överallt. Täck och ställ i kylen i minst tolv timmar att marinera.

Halvvägs

Förbered några ugnsplåtar med bakpapper, bred ut köttet skiva för skiva. Ha ugnen på 60-70 grader.
Efter halva tiden – kanske 3 timmar beroende på tjocklek, ta ut plåtarna och vänd på köttet.
Efter hela tiden – ungefär när köttskivorna mörknat ordentligt och inte sviktar alltför mycket när man trycker med fingret, ja då är det klart. Sex timmar brukar det ta.


Lägg över köttet på serveringsfat och ät med kao niew och kålsallad. Gör en nam prig bun för hettan och att doppa riset i.

Torr rostad krossad chili med lime och fisksås

tisdag 5 maj 2020

Fladdermusvarning kring Arlanda (70-tals scoop)



För många år sedan jobbade jag på tidningen Norrort, Huvudstadspress, med en mängd lokala förstasidor som Sigtuna-Märstaposten, Danderyds Tidning, Väsby-nytt och Vaxholms tidning bland andra.

Ett av scoopen som jag skrev och fick en jäkla massa skäll för var att det setts dagflygande fladdermöss kring Arlanda. Då under sjuttiotalet var inte fladdermusen så belastad av rykten som idag under Covid-19 inte heller var det någon som ens visste att fladdermöss kan vara behäftade med sjukdomar som olika slags virus.

Efter ett jäkla grävande hos biologers, folkhälsan och veterinärer fick jag i alla fall fram att det udda beteenden med dagflygningar kunde ha sin grund i att fladdermössen kring Arlanda hade rabies.
Från den dagen som löpsedlarna sattes upp om rabiessmitta på Arlanda var det helt folktomt i området, allrahelst folk med hundar höll sig inne. Samtidigt växte en snabb folkstorm upp med åsikter för och emot. Rikspressen jagade mig för att få källor och göra sina egna grejer om den uppskakande verkligheten.

Inte mindre upphetsat blev det i TV-nyheterna där studioreportern satt med en av löpsedlarna i handen och viftade med den i rutan samtidigt som han indignerat frågade en ”Expert” (förmodligen någon från en statlig myndighet eller en biolog från Riksmuseum, jag har glömt vilket) ”Är det inte fruktansvärt att hetsa upp folk med sådana här nyheter "(Fejk news fanns inte som begrepp på den tiden). Varefter experten svarade lugnt ”Det tycker jag inte, det är helt på sin plats att varna för rabies speciellt kring Arlanda eftersom smittan kan ha kommit in från utlandet där fladdermusrabies är vanligt”. ”Nu är inte risken för att fladdermusrabies ska hoppa över till människa, men den finns där, så visst, man ska vara försiktig”, fortsatte han.

Bred syra, knaprig yta och luftigt inre


Nu på morgonen, som frukostbröd, en eller två eller tre smörade skivor Orminge Levain. Tyvärr det sista, man kan säga mycket om det här brödet, men drygt är det inte, i alla fall inte hemma hos oss, kanske för att det är en sådan härlig brödupplevelse i varje tugga.
På onsdag, oj det är tack och lov redan i morgon, gör vi oss ett ärende ditut igen.

måndag 4 maj 2020

Mellan Haupt Lakrits och torkad ren som möter Sydostasien



Äh, det blev fel, beställde Mårran isf Stinky, men vad gör det, Haupt Lakrits är kvalitet och god smak över hela linjen. Nyss reparerades nämligen skadan med en beställning av två burkar Stinky – hoppas de kommer till fredag.

Under tiden njuter jag av Mårran och Haupts förbannat goda lakritsbåtar. Gör ni det? Gillar lakritsbåtar. Förmodligen har ni aldrig smakat dem på riktigt. Titta på förpackningarna. Lösgodisbåtarna innehåller knappt en procent lakrits, det är därför de mest är slötslisk. De som låg i kartongen idag (två påsar för säkerhets skull) är smakbomber, lakritsbåtar på riktigt. Första gången jag smakade dem var reaktionen, ”alltså det är ju så här de ska smaka”. Andra sekundens reaktion: ”Varför har jag köpt elände hittills?”

Joråsatt – dagen har gått sin stilla gång som i ”bakfyllerus” efter veckan som var på landet. Jag menar, art-trrosen i händer, axlar och nacke gör sig påmind, tröttheten efter trädgårdsarbetet ligger kvar, lusten att jobba vidare tröttar också, sova – nä, det kan ju hända något man inte vill missa.


Av en ren händelse hamnade vi med bilen i stan vid förmiddagslunch tillsammans med Lovisa och K.
Och av en lika stor händelse sökte vi oss ut till Orminge Centrum bara för att få njuta en lunchmacka hos Daniel Lindeberg och en bulle eller två.
Vi tog en Koreansk biff på flatbred med Gauchangmajjo, rostbiff, sesam, picklad rödlök, gurka, böngrodar och koriander. Det svängde i munnen och var så gott från första till sista tuggan. Vi sa att det inte finns något annat ställe som tillnärmelsevis kan mäta sig med Lindebergs.

Fantastisk hagelstorm på väg hem
Nu ska vi bara ta det lugnt under eftermiddag och kväll. Har tagit ut ett renbogblad ur frysen. När den väl tinat ska jag stycka ut den och slajsa tunna tunna skivor ur köttet för att marinera i fisksås, soja, lite rostad krossad chili, korianderfrö. I morgon hänger jag skivorna på ställning och semitorkar i ugn. Hettar sedan upp hastigt i olja och serverar med nam prig bun och kao.niew senare i veckan. Fatta, thai och hela sydostasien möter vårt mjälla renkött.

Alltid på väg, hem eller bort i Coronatid utan att träffa en kotte

Utsikten från dasset igår tidig morgon före avfärd

Långt ifrån att slå en sjua bak knuten, visseljohannans trygga pipande, sprakande eld i vedspisen, hackspetten som gör intrång i domherrarnas revir vid fågelboet, frukostering mot söderväggen vid ladan och 10 kubikmeter ved att hugga upp och få in före midsommar.

Höstens löv går direkt till botten i täckodlingen för en ny odlingsbädd i kökslandet

Reste till stan igår efter en underskön vecka på torpet. Nu är det klart, avloppsplanering, utbyggnadsplanering. Behöver grundstenar, virke, stora fönster, isolering och fasadplyfa. Tänkte samla på oss efter vart där det är billigt för stunden…blocket etc.

Så här brukar jag göra inledningsvis, fungerar alldeles utmärkt...

Det är klart att det är skönt i stan också men inte som…
…det sista vi gjorde var att anlägga en ytterligare odlingssträng i köksträdgården. Istället för att fräsa upp och få en massa arbete med att kratta ut gräs och mossvål lade vi en täckodling för grundare grönt denna säsong och med kartong i botten och sedan fjorårslöv från häggen och lönnen som K krattat ihop för att skapa en lite lund att sitta i mot väster när solen gått runt stugan. All halvbrunnen kompost från i somras ligger utkörd över det övriga sedan i höstas, färdigt att fräsas ner. Det här kommer att bli bra. Anlade också en liten odlingsbädd i en kasserad dörrkarm från väggen vi rev i vintras. Blir bra till sallad och annat vi behöver för daglig skörd – också den med kartong i botten, ett lager löv, ett lager barkmull och så några säckar planteringsjord.

...och så här får det ligga tills jag fyller på med lite barkmull och jord i såfårorna. På Antuna
försvann till och kirskålen genom täckodling och potatisen var nästan som tvättatdnär vi tog
upp dem.

Det är nu odlingsåret börjar i zon sex. Och så långt är det ju fantastiskt skönt, inga nematoder, ingen jävla svamp eller fnas eller löss eller andra ingrepp, inga frostskador och bara svart mull som ligger där och olika fröer i såbrätten som inte ens kommit upp. Bästa trädgårdstiden.

En tredjedels väg hem. 11,5 mil söderut hittar vi vårt bästa rastställe vid Skogs Kyrkoruin.
Här byggdes en kyrka redan i början av 1300-talet. Dessvärre var det inte en lämplig plats
för sjän bakom steg om fåren och översvämmade udden där kyrkan stod. Hursom så är ru-
inen utgrävd och restaurerad sedan en tid tillbaka. Vid utgrävningen hittades ett skelett under
kyrkgolvet av en blott sjuårig pojke. Nu sitter vi här och pauserar med segbröd från nygårds
smörade med messmör.

Kommer ta ytterligare tio dagar innan jag förgror gurka och squash, men kål och annat har jag plockat fram och säkert att jag sätter bondbönorna till kristi him, kanske potatisen också…allt under täcke i år. Förra året var vi jättesena för då fanns inte odlingsbäddarna före midsommar. Nu ligger de där och förväntan på odlingsåret är stort. Dessutom är trädgårdsarbete bättre än gympass.

lördag 2 maj 2020

Bästa äppelpajen, inte för söt, inte för syrlig, helt enkelt perfekt


Men det finns ju saker och ting som liksom fastnar kvar, en smak som borrar sig in i minnet, en ost på Frantzéns Tour de France, en entrecote i Bordeaux, en enkel gryta i Lyon, Paul Bocuse snöägg med suckat på L'Auberge du Pont de Collonges och mängder av annat, en hel katalog av smaker som utmärker platser och sällskap, miljöer och känsla.

Igår på första maj lagade K en äppelpaj på svenska äpplen - en till synes enkel vardaglig smulpaj på Elise. Tar jag till lovord utöver det vanliga så "knullade den pajen mun" utöver mycket annat. Jag kommer att minnas sällskapet (K), vädret, känslan av huset, kärleken till K, elden  köksspisen, en värkande kropp efter torpararbete, äppeldoften i huset. Jäklar vilken paj.

(Ja jag vet lindblomste och madeleinekakor ja ja ja!)