Ny målning

Graal II

En Macanudo cigar från Dominika via Brobergs, sista kvällen för julen 2020 på torpet

Det var många år sedan som jag estmerade cigarrer av lite finare märke. Är ju en inbiten snusare vilket betyder dagligt snusintag sedan 13 års ålder vilket tillhopa blir 55 år.

När man inte längre fick njuta en cigar på krogen efter en läckrare måltid så fick cigarerna vara.

Nu har jag tagit upp det hela igen. Jag och K sitter gärna på verandan efter middag väl påpälsade och drar en cigar i all vällust.

Idag blev den en Davidoff för K och en Macanudo av lite fetare sort för mig. För si detta ska bli min melodi, njutningen är kontrollerat underbar.

Nästan klart med maten i ett bantat julbord.

 

Sådär ja. Jäklar...grönkålen. Måste ut i landet och ta det sista, det som sparats till idag i snön och som inte förgåtts av rådjuren och hjortarna. Bara vända i rikligt med smör, låta puttra en stund tills helt mjuka, värmande, näringsrika och fantastiskt goda. Och vinterpurjon, min favorit, den får svettas med i grönkålen av den ryska sorten.

Annars mycket köpemat, Cheddarn av långlagrad sort, leverpastej och istersmör med rödlök från Franzen, torkad griskind från Spanien, sill, såser, gravlax och lite annat smått och gott från Björks i Färila. Spöfiskad röding från fjällsjö att göra en tartar av (skulle försökt få tag på kaviar men lika svårt här uppe som att få tag i ostron så dessa delikatsser lämnar vi därhän och tar igen till nyår på hemmaplan. Varvade jobb i köket i går kväll. Kristina rullade de läckraste sältade och lökstinna pyttesmå köttbullar medan jag gjorde en rikt ansjovisspäckad jansson med hårt reducerad grädde (för att få upp fetthalten till 50%). Brödet från Janssons i Ljusdal. Små härligt lagrade getostar från lilla getfarmen i Tallåsen

Så ska jag strax ta fram den stora eldkorgen, bänkarna, renfäll och fårfäll och bord. Halv två kommer faster upp från byn till skogstorpet i gläntan och så äter vi vår jullunch/middag ute i frostiga snölandskapet med tillräcklig distans till varandra. 

I glasen? De vuxna dricker öl av starkare sort med vi redan och sedan länge urdruckna kör med apotekarnas bryggarmust och julsoda (=sodavatten av källvatten i Hovra med en skvätt Roses Lime). 

Lackade vörtbröd från Janssons bröd i Ljusdal

Ja behöver inte smaka något annat vörtbröd efter det här, på samma sätt som att jag inte behöver gå till små snaskiga sushihål efter Sushi Sho häromveckan. (Läs mer här) Vörtbrödet från Janssons Bröd i Ljusdal är omätbart bäst, lackat med sirap och kaffe och med ett bombardemang av alla julens kryddor i degen. Ahhhh, vilken doft, vilken smak, vilken textur...magiskt (varför har alla andra slitit ut det ordet) bra!!!!

Och i vår beställning kom det två (tack och lov) samt ett surdeg med tranbär och ett danskt rågbröd, julen är räddad! Fatta? Ett en skiva av Janssons danska med en hög av kryddad och torkad griskind eller en hel hög med gravlax, eller varför inte med ägg majonäs, stekta små köttbullar, eller vörten med en rejäl skiva cheddar.

Mens vi ändå var i Ljusdal svängde vi förbi Tallåsen och ortens trevligaste butik, Möbeltjänst med en uppsjö lampor och lamphållare och världens bästa service och jo, det blev en hel del pengar landade där då vi har ett torp som behöver ljusglimtar här och var. Alltså, under sommaren drog vi på oss en hel hög glasglober som saknade hållare - nu är det fixat!

Och mens vi ändå var där, i Tallåsen (ortens jordgubbsland) passade vi på att åka till Martin Söderkvists gårdsmejeri för getostar, wow...kan man hålla sig till julafton i morgon?

Äh, vi kunde inte hålla oss längre: Sayans Nour Burger i Humlegården!

Nä men det gick några dagar, sen tog vi bilen till stan i två ärenden. Sayan Isakssons nya "hamburgeri" i Humlegården och det var en lyckträff. Jag och August! En sån välkomponerad burgare av perfekt balans mellan sälta och syra, djup och yta. Öppet från 12 tills hundra hamburgare sålts iväg.

Var än han dyker upp så blir det bra! Så det så - pröva själva och jag lovar att det är inte pengar i sjön.

Andra ärendet resulterade i några Davidoff till julen. Ja, ni gissar rätt; Brobergs och deras välsorterade humidor i Sturegallerian . Fick med mig några milda och lättrökta brobergare också som passar perfekt till kvällarnas hundpromenad.

Sen ställde vi kosan hemåt igen. Ack en sådan förträfflig dag.

Sushi Sho -joråsatt.

 

Det tar lite tid att smälta. Smakerna hinner knappt landa på plats, svensk röding, gulfenad med lite salladslök och ingefära (Hiramasa Shoyuzuke) , laxrom, Ankimo Nitsuke (Marulkslever kokt med yuzu, dashi och söt soja)...

....hänger ni med? Pratar om gårdagens sittning på Sushi Sho (en stjärna i Guide Mishelin!) Laxrommen som ett shot (smällde i käften och smaker som bara ville stanna kvar), Fisk som hängt i 20 dagar och fått mogna och uppnå smak lätt marinerade så att smakerna bara ökar istället för att övertäckas. 

En åttaarmad, vi snackar bläckfisk och så jävla underbar, 72 grader i sex timmar!!!! Krämig och smälter i munnen. Pilgrimsmussla, och flera olika styckdelar av tonfisk, helt rå och smakrik. 

Rättikan, enda varmserveringen, rena knockouten.

K tog en hel sakeservering till den en och en halv timme sittningen tog. Fyra olika karaktärer och av lika många olika jäsningar att passa till rätterna, fyra till varje glas.

-Jag är glad över det valet, var inte så hemma på sake, nu har jag i alla fall ett hum även om det fortfarande framstår som ett mysterium.

Så Ootoro, den fetaste och mest exklusiva biten på utvald färsk tuna och som smälter av munhålans värme. Kom som en liten tartar toppad med Oscietra.

Ja vad ska jag säga. Omtumlad - absolut. Smaksnurrig - javisst. Nöjd - absolut.

Det blev en sådan där helkväll som vi förväntat oss, minnet av alla smaker hänger kvar och jag tror vi gör allt för att sortera ut vad vi var med om, som den lilla aningens påminnelse av barndomens B-vitamin i makrillens fett.

Kommer vi att gå tillbaka - bara en tidsfråga!

Boktips till jul

Lite böcker till jul kanske? Här vaskar jag fram några ur min egen produktion. En del fortfarande i bokhandeln och e-bokhandeln, andra på bokbörsar och antikvariat (sådana som sålt slut).

Vi börjar med min hjärtevärmare, "Järnspisar Hackekorv och Tabberas, om mat och smak i Astrid Lindgrens värld". Tyvärr slutsåld sedan länge, båda upplagorna. Men kolla HÄR.

Boken blev årets bästa historiska kokbok när den kom ut 2006 och bland några få nominerad till årets bästa kokbok alla kategorier, dessutom skickad till Kina för den internationella kokboksfinalen. (Kanske dags för ett nytryck i lättillgänglig form?)

Ska vi ta några som fortfarande går att handla i bokhandeln och på nätet? I så fall en av de senaste, biografin över Gladys del Pilar. Boken kom ut exakt i samma ögonblick som hon gjorde braksuccé på Chinateatern, först i Ghost och sedan i En värsting till syster. En biografi som inte döljer ett brokigt men bestämt artistliv, uppgångar och djupa svackor. I nästan ett år satt vi i min soffa och pratade och så skrev jag och Gladys läste och så ändrade vi. Ofta fick jag övertyga om vad som verkligen inte fick utelämnas.

Här är boken om Gladys "Tro, Hopp och Kärlek")

En annan hjärtevärmare är min bok om alla oss som aldrig fick någon diagnos. Hur klarade vi livet (eller gjorde vi det?) Hur mycket energi har inte gått åt för att jobba fram egna strategier? En bok som alla lärare borde läsa. En bok som alla som känner utanförskapet borde ta till sig. Svidande texter om en pojk som tänker annorlunda och som inte, hur mycket han en försöker, kan passa in i normen (mallen!). Och, Ja, det är jag som är pojken på omslaget, ett år gammal och hela livet framför sig när morsan och farsan släpade mig till fotografen Parr i Norrköping 1953.

Här är en länk till "Utanför Normen".

Alla har vi en relation till det här med taxiåkande...eller hur. Jag har det speciellt för under några magra kulturår, tre för att vara exakt, tog jag taxikort och körde för Taxi Stockholm, i stort sett ständig natt. Egentligen var det tänkt som en bok om det hemska att köra taxi, men det blev en bok om alla människor, alla bestämda, alla vilsna, alla otrevliga, alla sjuka, alla fulla, alla otrogna, alla fattiga, alla... Ett socialreportage om Stockholms invånare. I Taxi 1251 finns de beskrivna med värme och ibland med humor. 

Du hittar "Taxi 1251, Överhörda baksätesberättelser" här

En bok som jag gärna framhåller är också en biografi, energikrävande men lustfyllt att skriva sådana, nämligen den om professor Arne Ljungqvist. Vi hör ständigt om fullt friska idrottsmän som tar tillväxthormoner och kapacitetshöjande mediciner och som torskar i dopingkontroller. Den som fört frågan internationellt är just Arne Ljungqvist. I den här boken får vi följa Arne från barnsben inom idrotten. Vi får följa höjdhopparen som hoppade bort sig i Helsingfors och läkarstudentens väg fram till professuren på Karolinska Institutet. Sedan Ricky Bruchs dopingfall har Arne varit internationellt pådrivande och haft framskjutande uppgifter inom IOC. En svensk i världen! Boken är idag översatt till åtta språk och utkommen i elva länder.

Här finns den att köpa "Dopingjägaren, Arne Ljungqvist".

Bland alla böcker måste jag också lyfta fram "Döden i Skogen" som var ett jättejobb men som faktiskt kom ut samma år som jag skrev "Järnspisar..." En bok om det svenska dödsstraffet med en kartläggning över alla offentliga avrättningsplatser som fortfarande ligger där i svenska skogar, glömda och igenvuxna med skrottarna hastigt begravda. När förläggaren pratade inledningsvis med mig presenterade jag boken som en man ligger i sängen i brygga och läser för här delges de dödsdömdas egna berättelser. Det här är en mycket efterfrågad bok och därför har priserna på antikvariaten skjutit i höjden.

På Bokbörsen hittade jag "Döden i Skogen" här.

Sedan finns ju lite fler titlar. Bland annat alla fyra kokböckerna jag skrivit med Björn Frantzén. Leta efter dem på antikvariaten, bästa fyndställena för böcker som sålt slut. Titta efter "Glöd" och efter "The Flying Elk" som är en jäkla bra kokbok för dig som gillar Gastropubstuket. Den gamla stora och påkostade "Frantzén/Lindeberg-boken" går för fantasibelopp de gånger den dyker upp antikvariskt, men ändå värd att hålla ögonen på.

Vad kommer nu? Jo jag håller på med ett projekt som är lite udda när det ankommer mig, men inte förvånande. Mer när förlaget diskuterat färdigt om utgivningen.

Så kan jag väl säga "God läsjul" då.

Vinterlandet förra veckan

 

Nattmacka med sprattus sprattus

 På ett av torgen i Sollentuna finns en estniskt butik som säljer alldeles utmärkta livsmedel både som konserv och i lösvikt.

Var inne i veckan och handlade estnisk blodkorv, syrad gurka och så små inkokta skarpsillar (brislings) som konserv. Blodkorven har vi ätit för, den är fantastisk, de små sprattus sprattus gick åt i ett nafs. A kan inte hålla sig från nya matgrejer så när jag kom tillbaka till kylen efter kvällning var det bara tre små uslingar kvar att ha på nattmackan.

Okej det må vara hänt. A är precis som jag själv när jag var barn och tonåring, testa allt, smaka och njuta.

Nu blev det en nattmacka eller två igår kväll, en med estnisk brisling och ägg och en med leverpastej och hackegurka.

"Tänt vare här" - julstjärnan i rondellen

 

Ja, men vi har ugnspannkaka Sven-Gunnar

Påminner mig om en lunch för många år sedan med Sven-Gunnar Svensson. Det var på Cassi och vi träffades på hans kontor Sven-Gunnar och jag och hans franska bulldog. 

Var sugen på en riktig hackebiff med pompa.

-Låter bra, sa Sven-Gunnar.

Väl där blev han ju som alltid kungligt bemött (spelar ingen roll om det var i Norge längst upp i nord eller i Frankrike på vishan, han blev alltid hjärtligt bemött).

Den här gång på Cassi lutade sig cheffen över disken och sa, Sven-Gunnar, vi hade ugnspannkaka igår, men du kom inte så vi har sparat en portion till dig.

Han blev som ett litet barn i en godisbutik, och där satt jag med min hackebiff och stirrade på en underbar ugnspannkaka med fläsk och rårörda lingon på platsen mitt emot.

Jag tänker alltid på den historien när jag gör min egen ugnspannkaka, luftig och helt perfekt. Igår var fallet:

Sikta, 4 dl vetemjöl och en halv tsk bakpulver, rör ut i fem dl fet mjölk. Tillsätt sex ägg och vispa till smet. Späd med ytterligare sex dl mjölk. Ugnen ska stå på 225 grader. När värmen är perfekt så ställ in en långpanna. När den är brännhet släng in en rejäl smörklicke 25-50 gram. Låt bryna några sekunder, ta ut plåten och se till att smöret dansar runt om och även upp över kanterna. Häll i smeten och ställ i ugn i 30-35 minuter. Ät med rårörda lingon.

Så blev middagen igår med bacon.

"Lite skrattretande,", sa sotarn!

I Hälsingehuset - enligt utsago byggt kring 1860, men förmodligen hundra år äldre, nedmonterat och sedan uppbyggt igen. Så småningom  för en slutligt ombyggnad 1946 då en ytterligare våning byggdes på och grunden byttes ut, jordkällaren under huset fylldes igen. I Hälsingehuset finns en liten fantastisk värmelösning, en kamin och ett rör. Förmodligen har det fungerat en gång i tiden, men när sotaren tittade på anläggningen log han åt snillrikheten och varnade; Elda aldrig i den här! Det hade vi inte gjort heller utav eget sunt förnuft.

Kaminen, i stort sett en plåtig tunna med en liten eldstad underst är alldeles sönderbränd och det lågoprna inte lyckats utplåna har rosten varit behjälplig, rosten och tiden.

Från kaminen går ett eldrör rätt in i skorstensstocken för att komma ut på andra sidan, i ett annat rum och där ta en krök och så in igen i skorstenen och rökkanalen, en pipa som inte är godkänt - inte för att det finns misstankar om läckage eller att den inte skulle fungera utan mest för att anläggningen är så brandfarlig.

Nu har det här inte alls varit prio ett, men kanske kommer at bli någon gång. Tycker ändå den vittnar om en viss fiffighet. Någon som sett något liknande?

Till sommaren tror jag vi river ut kaminen, tar bort krökröret i andra rummet, täpper till och murar igen och skaffar en nu kamin att kunna elda i. Vore fantastiskt med en kamin i sovrummet så som det var menat en gång i tiden, långt före eldragningar och radiatorer (nydragning av el och nya radiatorer pågår i ögonblicket, i somras ny elcentral med allt vad det innebär av elsäkerhet!)

Bästa värmen utöver dyr el är den gamla härliga Skoglund och Olsson #6 i köket, den värmer upp på ett kick. Och ved har vi för två i en fylld vedbod och en stack på gården. dessutom kommer nästa års gallringar att ge oss ved för lång tid framöver.

Så slarvigt att inte ta upp efter sig!

                 

Nej det handlar inte om mina kvälls eller dagpromenader med hunden med hundskitar längs vår väg, sådana hundägare inte tar upp.

DET HANDLAR OM KOMMUNEN och om att inte göra klart!

Den 18 oktober skrev jag om några som tagit sig före att rensa ogräs med gångjärn på bouleplatsen efter Sollentunavägen, norra centrum. Det visade sig att det var kommunen som haft ambitioner att få bort gräset ur banan - alltså, en grusplan tas över av gräs relativt snabbt om inte någon håller efter. (naturen vill inte ha nakna jordplättar, det vet alla som helvetesrensar i grönsakslandet!)

Så gjordes, men den någon lämnade efter sig högarna med rens. Det var alltså snart en månad sedan och självfallet har det envisa gräset slagit rot i renshögarna och nu tar för sig mer än någonsin. Jobbet var dessutom slarvigt utfört så nu växer det vidare där de tidigare försökt skövla (skovla, gångjärnat!) Det är faktiskt lite skrattretande.

Jag minns en gång för mycket länge sedan när jag låg på nykterhetsanstalt, nåja en lyxigare variant av Minesotamodell. Där fanns en äldre gubbe bland oss andra suputer. Skåning var han och en reklamation - alltså efter ett återfall kom han tillbaka. Hemmet var en kringbyggd gård där innergården var belagd med kullerstenar, säkert flera hundra år gammal. Mellan stenarna växte numera gräs - inte mycket, men dock grässtrån här och där.

Den där reklamationen, som irriterade sig på allt och egentligen inte ville vara där för att bli bättre, han gnällde något alldeles förfärligt och gick till slut in till ledningen och sa på skånska - "Hörrni, det ska aldrrig varra grräs i STENORREN!" 

Följden blev att han nästa dag utrustades med ett litet järn (alltså järn järn) en liten pyttespade och en stor hink och till det en liten knäkudde. Ja ni förstår resten. Den tid han hade kvar på hemmet hördes inte ett pip från hans sida.

Alltså - en månad efter att boulebanan rensats växer det av herrans lust igen och mest i högarna av ogräs som lämnades kvar.

Nu kan man väl ta historien om skåningen till intäkt när man säger till mig "Ja, men gå ut själv och rensa gubbjävel".

Den intäkten är redan utbetald i form av skatt till kommunen för att bland annat det ska vara en rent och snyggt i det offentliga rummet, så det så! Retar mig bara på slarvet.

Laris

 Nås av sorgliga nyheter ofta nuförtiden. Idag att min gamle målerilärare den genialiske Laris Strunke gått bort. 

Under min korta men intensiva tid på Gotland hade jag förmånen att återknyta kontakten med Laris ett otal gånger för intervjuer och konstprat för radion. Har också genom åren fått följa honom på hans bildliga resa som inte alltid varit självklar. En stor sorg att han försvunnit.

Senast vi träffades var på Edsvik i Sollentuna där han ställde ut och också bjöd på actionpainting.

Det här blir intressant, kommunalhuset renoveras

 

Det här blir intressant, nya utsikten från vårt vardagsrumsfönster och gårdsbalkong. Under åren i London titulerade jag serier av målningar "scaffolding".

Nu har jag ateljén åt andra hållet ut mot gatan, men jag ska med intresse följa projektet med den yttre renoveringen. Älskar rytmiken i byggnadsställningar.

En Davidoff i mörkret vid eldkorgen i Håvra - livskvalitet

 

Kommersiella Astrid Lindgren

 

Astrid, tecknad av Claes Jurander för min bok Järnspisar Hackekorv och Tabberas 2006

Undrar vad det är som hänt, det som värnades så högt och hade en sådan integritet, Pippi Långstrump.

Det gjordes en gång ett undantag från policys att ingen skulle sko sig på Astrids figurer eller namn och det fick man ångra djupt efter att ha givit tillåtelse till en amerikansk animerad film som helt lämnade Pippi Långstrumps själ.

Ytterligare, ICA säljer Annas Pippipepparkakshus.

Var idag inne på utmärkta Ericssons bokhandel i Ljusdal, Egentligen för Glück, men också för lite annat. Glück hade ännu inte inkommit (synd för landsorden) Däremot på stora försäljningsställ fanns sidogrejer om Astrid i allmänhet och Pippi Långstrump i synnerhet eller vad sägs om en Pippis julkalender med en överraskning bakom varje lucka, glassiga nytrycksböcker och böcker om vad Astrid tänkt men aldrig tänkt.

När jag skrev min bok om Astrids mat gick jag vägen via Karin Nyman som läste manus och hade en del synpunkter och så fick jag ett ytterligare recept på Astrids mammas ostkaka.

Karin berättade då hur flera matskribenter hört av sig (faktiskt i tid och otid) med önskan om att få skriva böcker om typ "Pippis karameller", men som då fått kalla handen.

Blir därför förvånad över detta plötsliga och ogenerade utnyttjande

Bara citron eller garnerat med sardell, persilja, kapris och karamelliserat, gör som du vill!

 Jag följer en intressant diskussion som Norbert Lang startat på Fb där det divideras huruvida man ska ha annat än en klyfta citron på en schnitzel. Ja, jag vet det är nördvarning på det här för egentligen har man väl det om det är så det behagas för så sa Cajsa Varg, inte man tager vad man haver.

Lite lustig börjar jag botanisera bland de stackars få böcker jag har kvar efter att ha kört iväg hundratals volymer till försäljning för välgörenhet (bara det käresta sparat) och hittar här vännen Bisse Thofelts (i salig hågkommelse) "Ansjofiskens bok" (Carlssons) och jag fastnar i hans diktens lov till "lilla rackarn". Det var nämligen så förr att man trodde vassbuken var sillyngel och därför sa att man "fått fler små rackare i snörpvaden än vuxen sill". Och Bisse diktar i sin "Ansjoviskantat" (jo finns i boken med noter och allt) "...din ljuvliga stjärt Ge munnen en snärt, Du härliga fisk, Så kom uti min mun, En liten, liten stund, Du härliga ansjovfisk."

Jo, men ansjovis har vi tagit till oss med dess för oss egentligen främmande kryddning av sandelträ, svartpeppar, kryddpeppar och nejlika (kanske något kanel ryktas det om ur hemliga rullor), förr även borsyra och salpeter.

Det fångas 168500 ton skarpsill varje säsong, men bara 2400 ton blir ansjovis (resten blir väl fiskmjöl eller foder eller annat vad vet jag)?

Nå, så till frågan om det ska vara citron, ansjovis och kapris på en schnitzel. Norbert Lang frågar på Fb och kanske förvirras vi alla av att här hemma i Sverige är ansjovis, sprattus sprattus med ovan inläggning inte sardell som är något helt annat, men utomlands som i England heter sardeller ansjovis. Alltså ska det vara sardell eller ansjovis på schnitzeln?

Ja, men varför inte ansjovis, alltså vi har ju den här egenheten i Sverige att ta till oss och förvalta sådant vi estmerear (gillar) och hitta på själva där vi tycker det passar.

Jag skrev en lite essä om det för några år sedan i Svenska Turistföreningens årsbok. Det är klart att vi tar det som av oss behagas, det som trivs i den svenska munhålan, eller svenska och svenska, va fan är det? Men okej för det nationella, smaker som utvecklats av oss själva allihopa genom generationer. Hade vi inte tagit till oss det nya som landar hos oss så hade det svenska mest bestått av blodklumpar kokta i sod som jag avslutar essän i Turistföreningens årsbok. (Vem våndas över pastasallad på julbordet?)

I boken "The Flying Elk" som jag skrev åt Björn Frantzén finns schnitzeln med och där serveras den med ett brynt vispat sardellsmör. Detta efter att Björn rest runt i Österrike på jakt efter den perfekta schnitzeln, men hittade den inte (!) och skapar därför sin egen som en variant på så som vi serverat den tidigare här hemma alltså med lite småtråkiga citron/ansjovis/kapris-garnityren.

Vispa 50 g brynt rumstempererat smör med lika mycket rumstempererat smör och 40 gram sardeller med oljan och så en skvätt citron. Servera med friterad persilja, friterad kapris och karamelliserade citroner.

Alltså gör som det behagas, i klartext "som du vill" - ska vi stanna upp vid trygga "original" så skulle "Björn Frantzén servera kornmjölsgröt och blötlagd gädda på sina krogar" som Hugo Rehnberg skriver idag i SvDs weekendmagasin.

Alltså, man gör som man vill och gärna kombinerar sådant som bär framåt.

Krukor ord och ton

Stora mäktiga krukor med det där märkliga dubbla språket, formen och ordet. Form Eva Marie Kothe poetiska ord av bland andra Björner Torsson som så tragiskt gick bort i maj i år.

Krukorna har en klang, en färg och ljudposition och på det vernissage jag missade (satt uppe i torpet i Hälsingland och jobbade) gav artister ljud på krukorna och sjöng orden.

Varje gång jag ser Eva Marie Kothes arbeten så är det något nytt utvecklande att hitta. Sommaren för två år sedan i Burs var det ett samarbete med en silversmed, lång tidigare var det de första rakubrända och nu formatet sär krukorna till sist tar steget från bruks till konst. Från serier till unika föremål.

De är väldigt och kraftfulla och på långt håll skulle jag kunna avgöra om den eller den krukan är från Eva Marie Kothe för så mycket finns kvar från de allra första åren med hennes keramik till dagens unika objekt. Den knastriga ytan, den mattsvarta färgen, expansionen i formen som går att läsa från den pytteminsta koppen till de stora "tunnorna". Det där tids och formperspektivet är rasande spännande för det är just det som utgör karaktären, språket och nu med bland andra Björner Torssons svindlande diktning blir dimensionen och tiden som ett spännband och formen förstärker orden och orden förstärker formen.

Hade jag ett tiotal långschalar att hosta vore valet lätt, då hade jag satt krukan på en piedestal i poesihörnan vid den i övrigt bantade bokhyllan och varje morgon skulle bli ny i sällskap. Och jag skulle sätta en strålkastare från taken för läsning och njutning.

Utställningen är kvar ett bra tag till, Blås & Knåda, Hornsgatepuckeln i Stockholm. Missa inte ett besök!

Förskräckliga frukostvanor, men goda

 Ofta får jag kommentarer om kalorier och nyttan av mina frukostar. Ibland kan man ju inte andas om vitt rostat bröd typ Mothers Pride eller etter värre Mothers Pride som får "rosta" i stekflottet efter riktigt rökigt och rimmat sidfläsk. Och några har synpunkter på croissanter till frukostkaffet bredda med smör och en torr härlig marmelad av jordgubbar eller körsbär.

I morse körde jag en klassiker och till mer brunch än frukost (sena söndagsvanor till SvD och DN) Thailändsk rissoppa, en Kao Tom.

Hade kvar jasminris sedan middagen igår och lagade soppan i all enkelhet. Som bas en kycklingbuljong som blev av efter att jag kokat kycklingbenen från veckans mat och reducerat kraftigt. Förstärkte med lite buljonggranulat av bästa märke och så fick det överblivna kokta riset koka med, spädde med kokande vatten när det blev för tjcokt. Riskornen ska alltså koka sönder och bli nästan som en överkokt risotto. Bäst blir det med billigris typ "broken rice" men gårdagens som fått ligga till sig går lika bra det.

När rissoppan kokar rostar jag lök i olja - långsamt som fan, minst 30 minuter, gärna 40. Sista tio minuterna smular jag i två rostade chilis. Skira rostlöken från oljan och rör ner i soppan, använd några matskedar av oljan för fetmans skull och glansigheten. Smaka av med nam pla (fisksås) och soja av bra märke. Vill man så tar man en tesked nam prig narog till den personliga tallriken och så njuter man. Och vill man njuta ytterligare av sin rissoppa så vitlökssteker man hackade kycklinglår i olja och vitlök intill verklig krispighet och toppar soppan med.

Mitt indiska jag och långt därifrån

 Någonstans bland de böcker jag inte lämnat bort ska den finnas, den där min första indiska kokbok. Den är på engelska och blev ett sådant där läsmöte som blev så fylldes av smaker och hetta att det lockade mig till resor över halva jordklotet.

I förrgår hade vi lite kyckling över, gul lök och gröna linser. Alltså curry, gröna ärter, potatis same same no diff.

Det fick bli samosas med kylskåpstwist: Fyra grillade kycklinglår fins skurna i bitar, en mindre gul lök som hackas mycket mycket fint, tre dl kokta gröna linser, en msk gul curry, en halv msk röd currypasta, mycket smör,några matskedar olja och ett paket filodeg. Koka löken i smör alldeles mjuk. Hetta upp en stekgryta med olja och pytsa i currypastan och det gula currypulvret rör och bryn, lägg i den mjukkokta och smöriga löken, häll i linserna och rör så att allt går ihop, förstärk med lite kycklingbuljong och lite soja, sakta ordentligt och låt sedan svalna.

Bred ut filodegen och håll den fuktig med en våt handduk. Smält mycket smör och pensla på första filodegsbladet. Lägg på ytterligare ett och smöra. Klipp sedan i tre lika stora remsor. Lägg över en hög med fyllning längst ner och vik och så att det bildas en första trekant, vik sedan över en ytterligare trekant och fortsätt så till remsan är slut. Hokus pokus, en enastående samosa är gjord.

Lägg de nygjorda trekanterna på en plåt med ugnspapper, plåtpapper eller vad fasiken det nu kallas för.

Ha ugnen på 210 grader (det skulle jag sagt redan från början). Pensla trekanterna med smör och så in i ugnen exakt 12 minuter.

Det var ungefär då, i förrgår, som jag tänkte, FAN, har ingenting som passar att ha till - tråkigt!

Det låg tre äpplen av importsort i fruktfatet, russin i coronaskåpet (jo vi har ett sådant laddat för eventualiteter) massor av "frysta lingon i frysen" var annars?, strösocker, flytande honung och rostad hel chilli. Körde äpplena som skalade bitar med socker och honung. När sockret smält i med russin och lingon. Mortla chillin och i med den också, rör och koka ihop en tio minuter sådär, till samosorna (?) är gyllenbruna och frasiga. Servera med nåt i salladsväg till exempel rårivna morötter som dressar med neutral olja som hettats upp  och fått i sig en näve svarta senapsfrön tills de poppat som poppcorn. Häll den illerheta senapsoljan över morötterna och rör om. Ställ skålen med äppel och russin chutneyn mitt på bordet så alla kommer åt den och frasa in på samosorna. Härligt!

Tänk om det funnits tid

 Bläddrar bland gamla bilder och återkommer till mitt elevarbete med ett glasfönster. Undrar varthän de andra hamnat - det var flera och stora. 

Det här lilla har jag fortfarande kvar, det hänger i fönstret ut mot rondellen i öster i sängkammaren och jag ser det varje morgon när solens första strålar når över den sargade Brunkebergsåsen och träffar rätt in. Det är vackert och färgar sovrummet i massor. Jag har skrivit om fönstrets historia tidigare.

Om det ändå funnits tid, då skulle jag ta upp det här igen. Var ganska bra med glasskäraren och blylister. 

Obducenten i trädgården

 

Det finns inga fel kleder, bara fel veder...eller hur var det nu.

Bilden tog K  när jag redde mig för en trädgårdsattack för bara 60 timmar sedan i Håvra. Alltså, det får vara vilket jäkla väder som helst där uppe och det spelar liksom ingen roll. Trodde aldrig att en plats skulle påverka mig så, till och med i vintras när det var 17 minus och rena glaciären i trädgården så halt att vi var tvungna sätta på oss broddar på kängorna för att kunna ta oss till dass, till och med då var platsens ande stark och det smittar av sig. 

Jag var väl kanske 17 och politiskt aktiv, alltså ägde afganpäls och rökte pipa och studerade Leo Hubermans Människans rikedomar, drack vino tinto och lyssnade på International Harvester (Träd Gräs och Stenar). En dag när det var regn och jag var hemma hos mina föräldrar och skulle gå hem så snöt jag farsans regnrock av exakt typ ovan.

Efter någon vecka ringde han och var onödigt barsk (det var han alltid) "Har du tagit min regnrock", röt han. Och jag sa JA tydligt som en stamanställd. "Men fattar du inte? Helvete! Det kan ju bli krig!" Röt han.

Det var nämligen så att farsan far plattfot och därför fått kontoristtjänst som värnpliktig, malaj, alltså och det led han alla helvetes kval över. Därför tog han många år senare och gick med i hemvärnet och kvitterade därigenom ut ett mauser (m/96) , kängor, underställ, vadmalsmundering i grått, båtmössa och så en regnrock. Ja, ni förstår, det var den regnrocken jag knyckte...men KRIG!?!?

Det hemskaste i hans värld var att högerpartiet gått och blivit moderaterna och att den amerikanske ambassadören Heath lämnar Stockholm, men krig, What? (Det året i maj lyssnade jag på Olof Palmes förstamajtal på Östermalms idrottsplats som han inledde med att säga "Låt oss bygga en vaktkur ute på Arlanda åt Yngve Holmberg. Där kan han sitta och räkna in ambassadörer och räkna ut vad han ska tycka". Palme tog ju över efter Erlander det året och folk landade för första gången på månen (Apollo 11 den 20 juli), men KRIG? Det var ju en massa positiva grejer och negativa - som att Beatles gör sin takkonsert, det sista offentliga framträdandet, men Pugh Rogerfeldt släpper Ja, dä ä dä som jag fortfarande kan nynna varenda låt från.

Och nu tror jag faktiskt att det är just den krigsregnrocken som hänger på mig inför trädgårdsarbetet i kallt duggregn för lite över 60 timmar sedan i Håvra. Hm, Ja dä ä dä!

När några dagar blir en vecka, axlarna åker ner och man bara vill vara

Ljusnan vid hällarna den 10 oktober

Uppe i norra Hälsingland i helgen som var. Om natten är vintergatan som mjölk på himlen. Går till dasset i månljus. 

Inne, den goda värmen från vedspisen.

Bara en fredag sen kväll, en helt öppen lördag och en söndag till 17 innan vi kör hem - känns som en evighet, ja i alla fall som en hel vecka.

Fick ändå till slut staplat värstingklabbarna från björken. 

Få se om jag hinner klyva före snön

Assar springer fritt, får upp ett spår ser vi på GPS:en, struntar i det och kommer hem. Han älskar det här livet och ålar sig i morgondaggen.

Får vi presentera rosen Mozart

Sköter om rosorna, de som vi satt i år, en Mozart, en Astrid Lindgren och några fler med musikaliska eller litterär namn. Gräver rabatten mellan vinbären, lägger färska komposten över köksträdgården. Skördar lite krusig grönkål och lite frostig mangold. Purjon får stå till höstlovet och då ska vi täcka med mer kompost, med löv och med granris över rosor och björnbär och över allt det där andra som är känsligt.

Rosmarinen är upptagen ur landet...

...och placerad i kruka för vinterförvaring tillsammans med utepelagonerna.

Skaffade en ny klinga till röjsågen och röjde skogsbacken mellan ladan och dasset. Ljust kom in i duggregnet och allt blev så mycket klarare. Höstlovet blir det några droppar diesel i högen och hösteldning av högen med sly.

Sitter här nu en natt mellan en sketen måndag och sketen tisdag och hade känt mig ännu mer sketen i vardagen dagarna i Håvra förutan. Vad gör jag här?

En Rudbeckia som slåss mot regn och frost.

Från morötterna i landet, ett morotssoppeshot med ingefära och svedd purjo.

Om aftonen på trappen efter middagen har vi för vana 

att inta var sin ädel cigarr