fredag 9 februari 2007

God mortelhustru


Vi åt husmanskost idag.
Somtam på kålrot och morot. Namprig på rostad chilli, gul lök, vitlök och turkisk pepparpung. Kaoniew till. "Mellankokta ägg" också och finessen där är att man tar en klump ris och bakar det i handen, sedan doppar man det i den halvhårda äggulan i ett delat ägg, lägger på en liten bit grillad kyckling och toppar tuggan med namprig.
Det föll på min lott att mortla ihop dagens namprig och med det fick vi ett lustigt resonemang.
Alla ingredienser låg där väldoftande, blanka av oljan, glittrande svettigt brynta. De var precis så rostade att de skulle gå att mortla till en fast ”kräm” tillsammans med lite fisksås.
Så började jag mortla med trästöten – klong – klong – klong.
-Vad gör Du frågade Rodjana.
-Jag mortlar verbaliserade jag.
-Min mamma sa att kvinnor som mortlar så att det låter ” klong – klong – klong” blir dåliga husmödrar. Så var hon på oss barn. ”Ni blir aldrig gifta, om ni mortlar sådär långsamt”. Det ska låta ”klongketiklongketiklongeti…” utan paus, utan uppehåll.
Så tog hon över stöt och mortel och det lät ”klongketiklongketiklongeti…” utan uppehåll och vår namprig lösgjordes från sitt fasta tillstånd och förvandlades till den underbart heta röra som skulle utgöra kryddbasen i vår middag.
Till vår somtam idag hade vi mellanstora torkade räkor som har en betydligt större räkarom än de små. Dessutom är de lustiga att äta då skalen inte bara bjuder på ökad smak utan också ett tuggmotstånd, lite crispy emellanåt. Dessutom var ”somtammen” het som sjuttsingen förstärkt av vår namprig och eftersom det är samma receptorer som får oss att känna kryddhetta såväl som värme så blir effekten fördubblad av det heta riset och den grillade varma kycklingen.
Nu förstår jag varför jag gifte mig med Rodjana – hon mortlar som en Gudinna ”klongketiklongketiklongeti…”

KARL MELANDER FOTOGRAF


Ingen annan har vare sig förr eller senare lyckats fånga Paul Bocuses engagerande blick när tabberaset håller låda.
FOTO: Karl Melander

När man jobbar ihop intensivt uppstår ett slitage, alltid.
Fotografen Karl Melander har jag jobbat med i "100 år". Och precis när vi kommit till någon slags slitagegräns så har han, på sitt alltid så försynta sätt kommit med några bilder och på sin gotländska bett mig "titte".
Senast var det en serie svartvita bilder från en arbetsresa i Haiti. Och det var så "djävla bra" helt enkelt.
Man blir så tyst, så tyst.
Jag vet varför:
Därför att bilderna har så mycket inkapslat att de upptar och berör. De tar tid!
Och så där är det alltid, man glömmer slitaget och så står man ihop i nästa stora projekt igen för att det liksom inte finns andra alternativ, ens i sinnevärlden.
Nu har jag skrivit så mycket mjuk olja om Karl Melander att Ni får titta själva:
Han visar äntligen ett begränsat antal bilder på nätet.
Så ska jag be honom lägga ut några matbilder också.

Sexkockens tragik


Javisst är det tragiskt.
Jag vet inte om jag kanske är lyckligare oinformerad. Att man inte vet vem det är.
Nu, sedan han fått ett ansikte, går jag och tänker på all förtvivland han utsatt flickorna för. Och förhoppningsvis känner han också förtvivlan själv. Just det kan vara början till en förändring.
Han, som för inte så länge sedan var en firad kock ett år, har kallats pedofil, men det är inte det han gjort sig skyldigt till tydligen utan tvång och för att falskt utgivit sig för att vara någon annan - en modellagent. Som om det inte räcker med att vara TV-kock för att hitta lämpligt sällskap!
Nä, men det är ju sjukt och killen behöver vård, hjälp, terapi.
Människor går och bär på alla dessa hemligheter. Så många lever ett liv i sitt mörker och vet inte hur de ska befria sig från det som närmast kan beskrivas som anfäktelser.
Det är så djävla sorgligt - att ingen såg - att ingen märkte, eller om de gjorde det - att ingen reagerade på grabbens utanförskap tidigt så att han kunde fått hjälp innan den fullständiga tragiken och katastrofen fick äta upp honom och innan hans sjuka beteenden gavs sådant spelrum att andra människor drabbades av honom.