måndag 19 februari 2018

Fejk-kungen i högen. Gräv ut kung Agne och glasa in!






En av de mest mytiska och omtalade fornlämningarna i Sollentuna är den så kallade Kung Agnes hög. Den upptar ett större område vid järnvägen och som en fortsättning på stadsbebyggelsen efter Sollentunavägen.

Ingen vet med säkerhet om den där Agne och området som helhet. Agne är inget annat än en sagokung. Bilden har framkallats att det är något rikt och stort och betydelsefullt som vilar där sedan tusen år och längre.
Kommunen hade den goda smaken att för en tid sedan och till varje vinter klä ett av träden på högen med blå lampor. Det blev som en nutida markering av Entré Tureberg i glimmande blått – skitsnyggt och de som en gång varit och som ligger där i högarna skulle varit stolta över denna lysande markering vida överlägsen både högar, runstenar och andra markeringar de själva en gång klarade av.
Kan tänka mig att blåljuset på högen var ett försök att tänka modernt, att sätta ljuset på högen för allas blickar och intresse. För oavsett vem det är, vilken myt som berättas, vilken historia området än har så är det förbannat intressant, spännande smått svindlande.
Obestridligt att platsen med den stora högen och de 14 mindre högarna och stensättningarna är oerhört intressant och att här ryms en betydande del av vår historia oavsett mörk eller ljus och som är värd att bevara.

Vi är moderna människor, vi är nyfikna och vi är myndiga att dra slutsatser utifrån erfarenheter. Därför är det smått löjeväckande att vi ska sitta still över en prisvärd bit mark som kan berätta om tiden långt före oss. Sitta still och fundera över en sagokung istället för att ta reda på vad det egentligen är och vad innehållet i gravarna kan lära oss idag. Vi har länge levt generellt på myten om vikingen förstärkt genom 1800-talets nationalistiska romantik. Förvisso är myten om Agne ”förankrad” hos Snorre och Snorre har haft rätt stundom. Ja, men då är det väl dags. Sätt spadarna i jorden, ge oss en sann bild över vad Sollentunajorden döljer.
Sen då? Vad ska vi göra sen, arkivera några ytterligare benbitar, skärvor, skelett, amuletter och arabiska mynt? Hur mycket av den vara behöver vi? Sedan tidigare ligger benbitar, glasskärvor, bronsbeslag och spelbrickor i arkivet från grabben i graven bredvid, den hög som skadades och grävdes ut i samband med järnvägsbygget och som hörde till gravområdet vid ”Kung Agne” också den en hyfsad stor kulle.
Jo, sen gör vi så här: Hela utgrävningen dokumenteras vetenskapligt och sådant av stort värde tas tillvara (eventuellt guld, silver och kullkastande rön), och läggs sedan tillbaka som trovärdiga kopior. (Hologram!?) Skelett och benbitar, stensättningar, stolphål, brandhärdar ligger öppna, hela gravområdets struktur är öppen och läggs under glas för det som behöver skyddas, gångbryggor monteras över, murar, stensättningar etcetera lämnas öppna. Och över kan en skicklig arkitekt bygga hus, några så låga att rum bildas över de mest skyddsvärda i utgrävningen, andra högre på pelare så att luft och dager drar in och så att området fortfarande har karaktär av öppenhet.
Det här är ett modernt sätt att göra det på, med digital och tryckt information, med pedagogiska hänvisningar, skyltar och guidning i området nedladdningsbart till smartphones. Allt utvecklingsbart och efter nya tekniska påhitt.

Och hur det skall bekostas?: Alltså här byggs en superattraktion som drar ett löjets skimmer över alla tidigare försök att lyfta historien om Kung Agne som en sevärdhet i kommunen. Utgrävningen kommer att ge eko, platsen blir den utmärkta plats som gravbyggarna för 1500 år sedan syftade (man bygger inte en hövdingahög för att liksom förbli osynlig)
Visst ja, hur ska det bekostas? Kommunen har ett ansvar självfallet och pengarna kommer tillbaka genom affären med husen som byggs ovanpå anläggningen, kringinkomster dessutom
Men vilken galen idé. Nä, det finurliga är att den bara är så pass galen att den är helt genomförbar. I Ponpeji skyddas stora delar av anläggningens gips av tjocka glas och med landgångar över där besökare kan gå runt och se förtvivlan i närbild. Och vi har ett annat utsökt exempel på betydligt närmare håll, nämligen i Lund, Drottens kyrkoruin med adress Kattesund 6. En rent fabulös plats i en fantastisk arkitektur, mitt i stadsvimlet och med massor av kunskap. Här låg nämligen en av Lunds första kyrkor, en stavkyrka (ja flera, men en var den första) utöver Drotten och här berättas historien om både folkligt och religiöst liv genom snart sagt 2000 år. Svindlande vackert och den moderna miljön alldeles ovanpå och runt om.