fredag 24 januari 2020

Sidensvansen jag aldrig glömmer




En av mina stora favoriter är sidensvansen. Intensiv, flyktig, snabb och en jäkel på att äta röda bär. Dessutom oerhört vacker med sina färger, sin sidenfjäderträkt och temperamentstofsen på huvudet.

När jag var barn för en sisådär 60 år sedan flög en sidensvans på fyllan efter att ha ätit jästa rönnbär i morfars trädgård in i vardagsrumsfönstret och föll ner död bredvid hans spaljerade persikor (han var trädgårdsmästare!)

Varsamt plockade han upp sidensvansen från marken. Lindade in den i en tidning och åkte iväg med den till en konservator för att få den uppstoppad.


Jag var föremålet för hans besvär och när jag fyllde år det året fick jag sidensvansen som uppstoppad sittande på en träkvist och med vakna ögon så levande som om den aldrig flugit fel.

Den där fågeln hade jag med mig när vi flyttade till Stockholm och många, många år därefter.
Plötsligt var den borta en dag. Inte ett spår. Borta. Morsan sa att hon slängt den.

”Man kan inte slänga en fullt fungerande fågel”, sa jag och hon svarade att det kommit småkryp i den vilket jag än idag tvivlar på för långt innan dess hade hon varat mig för att ens stryka med handen över den fantastiska fjäderdräkten av risk att bli arsenikförgiftad för det var just det som fåglarna impregnerades med för att just inte riskera att bli malars rov. Jag sörjde verkligen och fortfarande den där barndomens sidensvans.


Och idag vid lunchtid tittade jag upp mot en klarblå himmel efter att ha hört ett svirrande. Där var de i hundratals dessa små papegojor. Så slog de sig ner i en oxel utanför vårt hus. Snöt bär och så upp i luften igen i en hejdundrande gruppuppvisning, så vackra.