måndag 11 september 2017

Nu händer det grejer i Edsbergsparken, träd kapas och parksallad bekämpas...



...och man gör så gott man kan att informera hopen som befolkar stället.

Men någonstans känns det som att det är ett besvärande tvång att informera, att man gör det bara för att man måste.
Informationen är hastigt nedtecknad och inplastad till skydd mot regnet. Komiskt med häftstiften!

Klicka på bilden för att göra den läsbar, även om man inte förstår det som stör. Notera häftstiften (kommunal information!)






I vår kunskapsvärld lär vi våra barn att söka vidare, att bläddra i kunskapen som på ett kålhuvud, blad efter blad.
För att förmedla introduktionen finns hur många möjligheter som helst för skyltmakarna i parken, länkar och QR-koder, källhänvisningar.
Så skulle man kunna förmedla bakgrundsbeslut till att man fäller almarna, vidare till källkritiskt granskade sidor om almsjuka, till sidor om engelska parkers uppbyggnad och historia, till Edsbergsgårdens status, framtid och hur det en gång var med träd och växtlighet, hushållsträdgård, bärbuskar, äppelträd och ner till den tidiga 1600-talsträdgårdens alla broderier. Några sidor kunde hänvisa till almens betydelse inom den tidiga, medeltida skulpturen, madonnorna och övriga kyrkoutsmyckningar. Men, här får vi inte veta ens något annat än att träden ska ersättas genom nyplantering, antingen i Edsbergsparken eller i Sollentuna i övrigt (!?). Vad menas med det, undrar man.

Ett exempel på hur kommun (miss)sköter allt av historia som inte har med adelsminnet att göra. Just det höär huset kommer jag att återkomma till och under rubriken "en kulturell katastrof"! 


Månar man nu så stort om det gamla adelsmannagodset att man vill kalla det för "Sollentunas Pärla" (eller något liknande dumt) och på bekostnad av alla de torp och bosättningar som nu ligger öde och fördärvliga och som gjorde fortlevnaden av godset möjligt så kan man väl ändå löpa linan fullt ut och använda sig av platsens ande i folkbildande syfte. Lite är det som att leva i det förgångna att kommunicera med häftstiftsuppsatta plastinbakade plakat. Sådant skapar inte framgång, rekryterar ingen vetandelust och absolut inte kommunicerar med en ny generation.

Som det är nu blir godset och parken och i förlängningen också kommunen täckt av en kosmetisk smet där man bara skummar gräddan av moset utan att tränga djupare ner i förståelse över hur saker och ting hör ihop.

Jag har noterat den här skylten tidigare på FB och undrar varför inga hänvisningar finns till fördjupningar, metoder, parksalladens historia, hur den kom till Edsbergsparken? Men....

...någon vecka efter första bilden så informationen ut så här. Läsbart? Rätt kommunicerat?
Den som vill veta mer om växten kan klicka här! eller här, till en börja med!

fredag 8 september 2017

Gjorde vårrullar och lät grönkål gå med



Hemma i mitt barndomshem åt vi grönkål en gång per år och med blandade känslor. Att den svaldes som en annandagssoppa med ägghalva var nog mest för att det var en tradition, inte bara där hemma utan nedärvd från både morsan och farsans föräldrahem och därifrån igenkommande från ytterligare tre generationer tillbaka.
Lite vattnigt och med lite tuggmotstånd...soppan var väl inte direkt god om man så säger, men helt nödvändig för att julen skulle kunna slutas.

För en god del år sedan tog jag upp en dröm, odling. Satte allehanda växter på tillväxt för att sedan plantera ut. Hämtade fröer från olika håll, genbanker och historiska odlare, gamla smakrika sorter. Några av dessa var grönkål av olika sorter (jo det finns olika sorter!). Började använda grönkålen i olika tillagningar. Prövade det mesta.
En idé jag hade tidigt var att byta ut vitkål mot grönkål i thai och asiatiska rätter. Upptäckte ett helt annat djup i smaken och en betydligt större förändring när kålen bryns/rostas vilket har med maillardeffekten att göra (uppenbarligen).



Nu är det grönkålstid och det verkar som att det är ett riktigt grönkålsår i år. Steker slätbladig grönkål hastigt i smör och med salt. Vänder om fort som satan och sprayar citron över.
Ett annat sätt är att massera in en bättre olivolja, salta och citronspraya och rosta i ugn, men rör om lite då och då. När kålen är brungrön är den klar. Fantastisk i sallader.

Här om dagen tog jag mig före att göra vårrullar proppfulla med grönkål. Hur gott som helst.
Utifrån det här receptet går det att variera hur mycket som helst. Karl Johan i vårrullar är himmelskt gott eller till och med champinjoner.

Här är grundreceptet:


Vårrullar (Pha pea tad)

Det här behöver du:
Vårrullspapper
100g glasnudlar
400g hackade räkor, köttfärs, eller bönor. (eller blancherad och hackad grönkål)
100g böngroddar
2 msk svampsoja
1 msk socker
1 l matolja till fritering
1 äggula till ”klistring”
söt-sur chillisås och/eller plommonsås som tillbehör

Så här gör du:
Blötlägg glasnudlarna i ljummet vatten tills de är mjuka (fem minuter) Blanda glasnudlar med räkor och böngroddar eller grönkål i en bunkle och rör i soja och socker. Bred ut ett ark vårrullspapper. Ta en lös dl av fyllningen och lägg på pappret. Arbeta från ett av hörnen och vik degen över. Rulla till måttlig hård rulle och vik in kanterna som ett paket. Pensla lite äggula på sista fliken som limmar ihop rullen. Fritera tills gyllene i het olja. Ät nylagade med sås.

torsdag 7 september 2017

Tänker bra i skogen och får Karl Johan på köpet

Soppar och några citronslemskivlingar. Soppar till förrätt och slemskivlingen ner i en curry


Vår bästa tid är nog i skogen. Finns så många närliggande. Och nu har karljohanpropparna börjat dyka upp på våra ställen, inte många, men tillräckligt för en förrätt, stekta skivade i smör med ett uns vitlök och salt. Blir knappast bättre?


tisdag 5 september 2017

En personlig skatt i källaren och lite rester på SR:s hemsida

När man flyttar, och Gud ska veta att jag varit väldigt mobil under livet, så kommer glömda saker upp till ytan, sådant jag glömt, förtränkt eller aldrig egentligen haft behov av. Vad gör man med en silverpläterad skål från mormor och morfars hem i Bomhus, en skål som en gång var embar för mitt dopvatten. Min dopskål, förträngning, glömska eller egentligen aldrig behövt ens som stöd för minnet?

Alla dessa artefakter ur ett hastigt förflutet som egentligen inget värde har.

Den jättelika vinkelslipen jag använde för att skära kalksten till skulpturer. Jag kommer nog aldrig att göra ett sådant jobb igen, men där ligger den och tar plats jämte andra skulptuverktyg (sålde min lufthammare nyligen och fick 3000 spänn.). Vad ska jag med den till? Bra att ha. Så stor att det uppstår gyroeffekt i kroppen när man sätter igång den.

Alla dessa bra att ha ramar? Några med krossat glas.

Bilder från reportage sedan länge glömda!

Hela källaren är fylld med minnesstöd och grejer som har en koppling till inget annat än att de varit en liten del av livet.

Men, mitt bland lådor och bråten ligger en stor liten skatt, En flyttkartong fylld med radioinslag, människor som inte finns mer, deras livsgärningar och deras alla olika kunskaper komprimerat i intervjuform eller redigerade som reportage med ljudliga illustrationer och rum. De ligger där och avmagnitiseras så sakteliga. Borde göra något åt det, föra över till digital form för att det som sägs där på banden kan överleva ett ytterligare litet tag.


Fyndet i källaren fick mig att söka på Sveriges radio och se hur mycket som låg kvar där i ett slags minnenas arkiv. Inga egenproduktioner längre men en hel del inslag om mig för mina böcker. Lite kul att gräva i sitt eget på det sätter och säga: "Jaha, så tyckte jag då", eller "Det där sa jag ganska bra"!
Kolla och lyssna själv ur dessa inslag. Tycker det är lite kul.

Men vem ska lyssna?


lördag 19 augusti 2017

Säg att det är så att slöjdare får träden i Edsbergsparken!


Mina dagliga promenader med Assar går genom Edsbergsparken, denna engelska oas. 
Nu har arborister (förhoppningsvis) fällt nogsamt utvalda träd för att föryngra och ge plats åt nya.
Tänkte: Säg att det är så, att kommunen förankrar upplevelsen av platsens ande ordentligt och har ringt runt till slöjdare och konsthantverkare i kommunen och erbjudit dessa väldiga stammar.



tisdag 15 augusti 2017

Med förvirrande information eller ingen alls skapas inget intresse och ingen närvaro



 Jag har med jämna mellanrum återkommit till min hemkommuns sätt att på plats, ute i samhället, informera om händelser, platser, lämningar, företeelser och hänvisningar. De gör det med gamla traditionella skyltar utan möjlighet att hämta hem ytterligare och fördjupat information. Och skyltarna tål inte vare sig tidens slitage eller det omedelbara sabbotaget (klottret).



Dessutom är mångt och mycket av det som försöks kommuniceras skrivet på en åldrande svenska som ingen yngre alls vare sig förstår eller väcker intresse hos.
Det kanske upplevs som övermaga att påtala ett mediokert kommunicerande som kan höra "forntiden" till, men så är det inte. Fortfarande och innan vi fått fullt utbyggda system för digital information fyller skyltar en viktig funktion (jmfr GPS och trafiken). För information om historiska platser, om aktuella företeelser, lokal samhällsinformation etcetera är det här oerhört viktigt för kunskap, samhällssammanhållning, integration och förståelse av de platser vi befolkar idag.



Förmedlas inte sådan information, eller för den skull även betraktas som "icke nödvändig" faller en stor del av sammanhangen för både individen och kollektivet.

Läs i mer i fallande ordning: Här, här och här.

fredag 11 augusti 2017

Hur man tänker när det ska kommuniceras...eller tänker förresten?


Fortsätter min högst privata granskning av hur Sollentuna Kommun kommunicerar via "skyltar" och hittar den här...ja vad är det som försöker sägas? Och varför?
(utanför vallen på Strandvägen)
Tidigare granskning här och här!

Uppdatering av sommaren i skördetid


Det är så tillfredsställande, August är en jäkel på smaker och tillagningar. (Nyss kombade han en smothie med blåbär och dagsgammal kanelbulle!)
Igår utflyktade vi till Rösjöns norra ände vid Södersätra. På hemväg gick vi genom kolonilotterna och träffade en sanslöst duktig odlare från Filipinerna, ett sådant möte som framkallar odlingsabstinens och med ett mångfald som gör en lycklig. Och han var lycklig över sin trädgård. Gick in i grönskan knappast att det gick. Bröt ett par fina courgetter och gav oss med ett leende.
"Jag gör lasagne", kommenterade omedelbart August och hemma i köket drog han remsor med osthyveln saltade och pressade, hackade purjo och vitlök och svettade med tomater, rev ost, präst och parmesan.  Smakade av och kryddade, saltade och smakade av tills han var nöjd. Monterade och gratinerade.
Blev vackert och imponerande gott.
Den där ådran och det där intresset ska uppmuntras.
Kanske vi redan gjort det förresten.
Så frågade någon om lasagneplattor, men nej, det här är LCHF så det förslår. courgettremsorna läggs istället för vetestinna lasagneplattor.

fredag 28 juli 2017

Norrland - det räcker


För en vecka sedan gav vi oss iväg i sakta mak uppåt, förvisso inte utan ett mål, men med största inspiration och tålamod.
Vi sa att vi skulle ge oss tid att stanna till där vi önskade bara för att annars skulle vi aldrig få se det vi passerade om vi körde förbi.
Det blev en vecka med massor av stopp och massor av input och nya ögon.



Bland alla norrlands specialiteter blev det mer andefattigt, ett fabriksbesök på Mjälloms som inte ligger i Mjällom utan i Ullånger. Slog till samtidigt som Nordingrå och Mannaminne som mest var ett skräpmuseum.



Största behållningen?
Först och främst målet även om resan dit också var ett mål, Lisa Östlings magnifika gästfrihet och udde med sovhus på Guldsjönäset.
så en olycka. Kristinas faster som i ögonblicket vi skulle åka till Skatan och äta strömming  föll så illa att hpn bröt lårbenshalsen. Gott gry i 88-åringen som repat sig raskt och redan är på benen. Så insisterade hon på att vi minsann skulle ut till Skatan utan henne för den bästa stekta strömmingen i hela världen och så fick det bli.


Håller också på att skriva en ungdomsroman (äventyr) som till stora delar utspelar sig i Galtström så det fick bli en tur dit också för att uppdatera mig på synintryck.

 

För August var nog fisket största upplevelsen (fick en liten abborre så liten att den inte ens syntes på bild) och järnvägsmuseet i Gävle med det jättelika renoverade Getåloket och alla små modeller.
Bäst för Kristina var sjön och bastun med ett stilla blankvatten hon och lommen var ensam om att klyva.





Hejdå Norrland!
 Se där en händelserik vecka. Nu lite tid för att flytta in på riktigt i lägenheten. Några månaders boande har gjort att det är hög tid för att få saker och ting på rätt plats.

Assar gladast att koma hem igen till husse och matte efter en vecka hos fina Lena Allansdotter




tisdag 18 juli 2017

"Allt kött är hö" - Fläsknoja!


Den där rubriken kan ju läsas på många olika sätt i sin motsägelsefullhet.
Antingen noja på fläsk eller noja för fläsk, tycka om intill besatthet eller tycka vedervärdigt.
Hemma har vi inte ätit fläsk på länge. Mest för att inte Kristina är förtjust. Tycker det är fett och att det är en smula vämjeligt i smak och konsistens. Jag har undanhållit mig fläsk, inte helt opåverkad.
Gräsänklingsdagar köper jag rimmat "finfläsk" att steka och servera med kokt potatis och löksås, eventuellt bruna bönor eller kokt i bitar i nudelsoppa.



Såg i förbifarten utmärkta Austin Bush laga fläsk hemifrån Thailand och gick omedelbart att köpa pork belly på City Gross som förnärvarande och närmaste omgivningen har de bästa styckdetaljerna av gris som kotletter med späck och skinn kvar, broskben, grisknorr, grisfötter och rimmad och färsk fläsklägg.
Tärnade och fräste i lite olja. Hårt brynt dryssades en hel fint hackad vitlök i. Fisksås och Kikkoman och en skvätt ostronsås. Puttrade väldigt under omröring. I med tre torkade och till svärta rostade chilli. (Mosa sönder efter ett tag). Så till sist, rödlök i tunna båtar. Toppa med thai basilika och ät med kao nieuw och namn prig boon.



Har kört två omgångar redan den här veckan och lite över två kilo. Igår hade vi gäster och kompletterade med kyckling i lite röd curry och vinägerstekta kycklinglevrar. Upptäcker igen vilken skatt det är att ha just det här fläsket i kylen att när andan faller på ta en gaffel och smaka några bitar bara för att det är så himmelskt gått och hett.

söndag 16 juli 2017

Jorden vi ärvde rycktes från oss och bör köras tillbaka


Det var Malmvägens dag härförliden. Och där stod vännen Thomas Ardenfors  (m) med en tredimensionell planritning över området och visade stolt utvecklingen av trakten.
Vi hade precis tittat på de nya husen där gamla Turebergsskolan en gång stod. En helt makalöst vacker studentlägenhetsanläggning som fick oss att stå länge och smått förundrade över form och idéarkitektur. "Villorna" som gränsar till studenthuset är inte heller de malplacerade. Villa suburbana!

Nu slantas välbehövliga 20 miljoner på en upprustning av parken mellan dessa hus och gamla Servicehuset, den så kallade Malmparken. En och annan tycker det är upprörande med så mycket pengar, men verkligen och i verkligheten, vad pratar man då om? Tycker nästan kostnaden är i underkant för det man vill åstadkomma. Jämför med anläggningar i övrigt eller kostnaderna för alla idrottshallar som byggts är det en spottstyver.

Nu fick jag också tillfället att berätta för Ardenfors historien om Malmparkens kullar. Jag bodde själv i huset på den tiden och var väl en av de första hyresgästerna som flyttade in i "framtidens hus" som några av oss ville kalla detta miljonprojekt. Från mitt sovrumsfönster kunde jag följa anläggningsarbetet från dag ett.

Det är nämligen så att samtidigt var det några entusiaster som ville börja odla uppe i dalgången vid Fyndet i akt och mening att så småningom bilda en kolonilottsförening. Kommunen var på men först så hyvlades generationers ansträngningar av matjord bort från odlingsytan sedan drogs vatten och indelades lotter. Kvar var blålera sedan vikingatidens vattenled som brett en gång flöd förbi i dalen och som det än idag finns rester kvar i form av ett dike. "Det var så hård lerjord att vi som var först fick spetta ner potatisen vi satte" berättar en av odlarna.

Och jorden då, den fina matjorden från soldattorpens åkrar, vart fördes den. Ja eftersom historien började med Malmparken och senare också om malmparkens kullar går det att räkna ut. Det är nämligen kullarna i Malmparken som är Fyndets förlorade jord.

Jag föreslår att nu när allt ska slätas till, göras mer angeläget och mer parkvänligt så borde jorden som varit till låns transporteras tillbaka till Fyndet och odlarna där som fortfarande sliter med jordförbättringar och kånkar miserabel jord från handeln i plastpåsar till sina lotter.
Vad sägs?
Tror att eventuella förtroendeklyftor, om de finns, kanske slätas ut. Om inte annat är det en god gärning.

lördag 15 juli 2017

Fortsatt granskning av Sollentunas kulturskyltar



Ofta när man pratar med folk i kommunen som inte vet så mycket om kulturhistoria så brukar de ändå framhålla två saker. 1) Den så kallade "Kung Agnes hög" och "gravfältet vid Tors Backe".
Den förstnämnda för att den är så synlig och den sistnämnda för att man vid en liten utgrävning av en del av gravfältet minsann hittade en torshammare.

Jo, det här gravfältet vid Tors Backe är viktigt, inte minst för att det är en del av en helhet av vår historia och för att den dessutom bara genom att finnas där uppehåller en plats för vila och kontemplation, en slags trygghet i bruset.



Tyvärr är det väl många idag som passerar gravfältet utan att så mycket som ens ha en aning.
Tidigare förevisades dessa delar ur vår historia redan för skolungarna och kommunen satte upp informativa skyltar. (Hur dessa underhålls och ser ut finns mer att läsa här)
.
Det här är en fortsättning av min högst privata granskning över hur illa det står till med viljan till kunskapsförmedling på hemmaplan.

Vid Tors Backa har såvitt jag kunnat se två rangliga och av ålder anfrätta infoskyltar. Den ena berättade jag om här. Och den andra finns nu instängslad på en privattomt, alltså bakom ett nyrest högt staket.

Billigast var greksallad, föråt mig i Grekland för 30 år sedan, nu på bordet igen




Det var en vecka i Grekland för länge sedan och jag hade ont om pengar. Billigast på menyerna var greksalladen, oljigt tomatig med salt ost, gurka och bittersöt lök. Det blev sallad morgon middag och kväll och när jag kom hem gav jag mig själv löftet att aldrig mer i helvete äta den där salladen igen, någonsin.



Detta heliga löfte bröts ikväll med råge. Jag och Kristina körde en rik greksallad med solmogna söta tomater, bittersöt gul lök, oliver och grova salladsblad. Istället för olivolja med några droppar vinäger rörde vi ihop en senapsvinegrätt på vinäger av sockerbeta.
Som extra tillägg ett större antal skivor parma.

Gurka då, frågar vän av ordning.
Nä den skippade vi!
Blir det da capo?
Absolut!

söndag 9 juli 2017

Det bästa trots att det är mitt i juli, Musslor med pompa!


Varje gång vi kör det här racet här hemma slås vi av hur enkelt det är och hur förbannat gott, inte minst för påbyggnaden av allt pyssel kring bordet, samtalen kommer igång och det blir aldrig ansträngt eller konstlat.
Alla hemmavarande barn kring grytan och Kristina och jag, en bit gott gårdagsbröd, musslor och pompa.



Gör så här, det är lättjobbat:
Häll alla musslor i en gryta med iskallt vatten.  Två stora nät till fyra pers. Låt simma omkring i isvattnet en halvtimme.
Syna vart och ett, skrapa bort skägg och orenheter och kolla att musslorna är hela och att de öppna sluter sig vid lite knackningar. Kasta alla dålig och trilsket öppna.
Hacka en gullök och fräs i smör i en stor vid gryta. Lägg i några kvistar timjan. Häll i musslorna, lägg på lock och skaka.



Efter en halvminut överhälles en halv flaska vitvin eller matlagningsvin (mest för syrans skull).
Låt koka upp och rör runt försiktigt. Låt koka tills musslorna ligger vidöppna. Ta upp med hålslev och koka ner spadet till hälften. Glöm inte bort pommes fritesen.
Sila spadet i silduk eller chinoise. Koka upp igen och häll över lika mycket grädde som vätska. Låt få ett uppkok och häll sedan i alla musslor. Rör runt, häll upp och servera.
Stora servetter till var och en.
Så gott!

torsdag 6 juli 2017

Som man såsar får man svar


Bästa att ha i frysen, några paket "wings" av olika slag.  Bara att ta ut och värma i ugnen eller slå några minuter i mikron.

Men att köpa färdigt blir ganska dyrt i längden, speciellt om det tuggas ett paket om dagen så här om sommaren och som olika slags mellanmål.

Sagt och gjort. Har börjat med ett experimenterande och är inte riktigt klar än.
Så långt kör jag vingarna med majsmjöl blandad med salt och lite olika kryddor. In i ugnen för att torka upp och lagas till.
Under tiden gör jag en sås att pensla dem med. Kikkoman, spiskummin, chiliketchup, stark rökt paprikapulver, chiliflagor, honung eller brödsirap.
När vingarna nästan är klara penslar jag dem rikligt med "sörjan" och så in i ugnen igen. När det börjar bubbla tar jag ut dem och låter torka. Kallnade får de portionsförpackas för frysen.

Ett annat händigt sätt är att marinera dem med fisksås och krossade korianderfrö över natten (plastade i kyl) Ugnsbaka direkt och pensla röran på precis innan de är färdiga.

hmm, blir nog en sådan för kvällen att knapra på.

Någon har dött av ett brustet hjärta...

...och förvandlas till hundgodis i flera steg.



tisdag 4 juli 2017

Cullenberg vem var det? Och varför satsar Sollentuna på förlorare i marknadsföringen?


Lyfte frågan på FB - uppstod en del diskussioner och en rad kommentarer: Följ länken här för vidare läsning!

Jag är nyinflyttad till Sollentuna. (Återinflyttad kanske man ska säga)
En kommun som säger sig värna om sitt kulturarv. I alla fall får man den bilden av ambitionen när man studerar de väldiga reklampelarna om Sollentunakulturens vagga som påstås vara Edsbergsgodset.
En annan slags kultur är de många fornminnen som utgör en svart jord i hela kommunen. Spår efter människor som verkat och varit från bronsålder och framåt.


En gång i tiden ville man förtydliga och åskådliggöra just det här kulturarvet genom att sätta upp skyltar med förklaringar och bilder över hur det en gång såg ut, hur människor levt, under vilka förhållanden såvitt man vet.
De gamla kult - och begravningsplatserna gränsar som små andningshål i förtätningen. Mycket är utgrävt, dokumenterat och överbyggt, mestadels dock outgrävt och ligger där som platser, ett arkiv för kollektivt minne.


För att vårda och förstå fanns en gång kloka människor som ivrade och satte upp förklarande information, nu skyltar som naturen och skadelusta tagit tillbaka.  Hålls människor oinformerade blir det lättare för makthavare att skyla över, ta bort, begå misstag utan att det syns, lättare att sluta förstå, underlättar att begripa mindre.
Jag har htagit till mig genom att titta på informationsskyltar lite här och var och det är generande att se.
Särskrivningsfel, namnfel eller ruttnande.
För en tid sedan var jag med och invigde Erland Cullberg Park mellan Sollentunavägen och Sjukhuset, Fantastiskt att min gamle vän Erland Cullberg fått en plats uppkallad efter sig. Där står en ny skylt helt missvisande och ganska upprörande uppsatt av Trafik - och Fastighetskontoret. Ja, ni ser själva. Trafik och Fastighet vet inte ens vad parken heter och inte heller att den är uppkallad after Sollentunakonstnären Erland Cullberg. Någon av de okunniga, hastigt anställda som lika hastigt har  snott ihop en informationsskylt som är fullständigt åt helvete och där parken, av kommunen, har bytt namn till ”Cullenbergparken”. Hur illa får det bli?

-->


Möter sedan en skylt värd namnet. En i rostfritt stål med emaljskiva som informerar om den sorglige japanen som aldrig kom i mål. Löparen Shizo Kanakuri som 1912 råförlorade maratonloppet vid Stockholms OS. Den har kommunen satsat storartat på, men vem vill minnas en looser?