måndag 20 november 2017

Vem skulle jag varit idag, och var? Om ens?


Det var den där eftermiddagen jag kom hem från skolan och det var glåmigt snöoväder, mest blask. Ingenting var som det brukade, det var i sjunde klass. Jag var tretton, brorsan 10 och syrran sex.
Morsan hade en snörpning kring munnen som fick alla att ana oråd, men hon sa inget.
Så blev det jul och snörpningen hade bestått i flera veckor, ja över en månad. Tystnaden var som en sammetssäck, oron beklämmande, ingen sa något.
Så blev jag varse när farsan harklade sig och förklarade lågmält så att syskonen inte skulle höra att han minsann fått ett väldigt attraktivt jobberbjudande, att bli utvecklingschef för trähantering och skogsvård i Ian Smiths Rhodesia och att hela familjen i så fall skulle flytta dig.
Så detaljrik var inte hans förklaring till senaste tidens tysta eftertanke, men så mycket förstod jag att i tjänsten skulle ingå stora förmåner och landarealer.
-Men nu är det så här att mamma har sagt nej! Och då blir det inget, avslutade han.
Morsan snörpte ännu mer på munnen och iklädde sig omedelbart rollen som syndabock.
Det blev hennes fel, och det låg länge kvar, faktiskt många decennier, att familjen blev kvar i Sollentuna.
Så här i dagarna och betydligt tidigare än så kan man bara fantisera om vad som skulle blivit av. Om farsan sagt ja, tagit familjen ner till Rhodesia, vad hade hänt? Morsan kunde omöjligt ana eller förutse. Hon gick på magkänslan även om grunden var själva förflyttningen, rädslan för det okända.
Så här 52 år senare går det ju att reflektera och kanske ändå sörja över att äventyret aldrig blev av och samtidigt tacka Gud för att vi ändå blev kvar.

lördag 18 november 2017

Ren, ripa, orre, tjäder och massor därtill

Marja Thomasson Ek
Jag kom till Sollentuna 1962. Tjugo år senare startade en liten butik i ett hus i Norrviken, inte långt från stationen. Skylten ut mot vägen; Renprodukter.
I alla dessa år har jag kört förbi och bokstaverat Renprodukter och hört så mycket gott om service, om bredden på produkterna, om kvaliteten.
Något år, kan väl varit kanske för 20 år sedan, var jag bjuden på en riktig tjäder och orrfest. Makalöst gott med fet sås och gelé och rostade potatisar.
Fåglarna kom från Renprodukter.



Idag for vi förbi på Norrvikenleden och såg i hastigheten tända marschaller och en kåta på tomten framför huset.
Nu eller senare, tänkte vi och vände direkt vid brandstationen, körde tillbaka och det visade sig vara nyinvigning av butiken. Föräldrarna lämnar över till dottern Marja Thomasson Ek och hennes kompanjon Nils Torbjörn Nutti.

I kåtan serverades varm lingondricka och skavgryta. Renskav är ju som bekant från steken, men skavad ren är kött från lägg, nacke och bog. Mycket smak och förstärkt med trattisar, lök och viltbuljong.
August som är ett litet smaksnille (har perfekt gehör i smaken och exakt i musiken) sa med en gång: Köp hem minst ett kilo, det här vill jag ha till middag.



Massor av människor, idel bekanta och flera nya ansikten. En strålande stämning och inte minst ett fantastiskt utbud.
Lycklig, eftersom jag inser att jag inte blir bjuden på ripjakt eller annan fågeljakt i år heller, över att här fanns både snarad och skjuten ripa, och i samma frys orre och tjäder. Alltså, se upp nu därhemma, det vankas sånt som smakar fågel.

Nu köpte jag med mig en spicken renkorv och ett kilo skavat.

Förstår att jag efter alla dessa år gått miste om lite av äventyret. Detta ska fortsättningsvis bli min cup of tea.

(Det lyckligt lustiga i kråksången är ju att Kristina estmerar den här vilda maten mer än tamköttet på ICA, månne bero på hennes samiska gener?)

fredag 17 november 2017

Den engelska frukosten och konkursade alternativ



För några veckor sedan var jag några dagar i London. Träffade min gamle vän från min egen journalistiska barndom, Anders Mård. Vi hade inte setts på säkert 30 år, men när vi träffades uppe i Camden var det som om 30 år inte längre passerat.
Vi år frukost ihop. English breakfast på en sylta sen fortsatte hela dagen i ett promenerande i London.

Vad jag vill komma till är den här perfekta frukosten som öppnar samtal, som skapar gemenskap och som präglar en dag, ett nu.

Det är klart att en sådan här frukostering är alldeles för mäktig och energirik med sitt bröd, sin smörstekta svamp, sin feta fläskkorv (eller lamm) och baconen, ägget och sockersöta bönor (Heinz, en av världens äldsta, nu fortfarande levande, konserver).

I studentköket, 1978, då jag bodde stadigvarande i London var en av mina akademikamrater en syn för gudar när hon lagade mat (jag bodde enskilt, men var inte sällan på besök i studentvimlet bland vänner). Hon var minst sagt överviktig och målade jättemålningar av jordbruksredskap, traktorer, tröskor och annat, mångmeterhöga och metervida i olja.

Lyssna: 
Man tar cirka en och en halv deciliter frityrolja, värmer upp.
När det ryker lite på ytan och oljan rör på sig läggs bacon jämte en fet fläskkorv i.
Så, upp på tallrik när lagom brynt.
Samtidigt öppnas en hel burk bönor och värms försiktigt i kastrull.
Två äggs knäcks ner i stekfettet som nu alltså blivit smaksatt av bacon och fläskkorv. När kanterna på äggen blivit frasiga och gulan fortfarande är simmig jämte kransen av vitan tas de upp med stekspade och läggs på tallrik.
Öppna en påse Mothers Pride, industribakat vitt bröd med extra lång hållbarhet. Lägg två skivor i stekpannan så att brödet får trevlig färg och tills skivorna sugit upp allt fett. Lägg på tallrik.
Torka ur stekpannan så att den är ren till nästa morgon.
Lägg över minst fem matskedar HP-sås och lika stor del ekonomiketchup.
Ät, njut and be prepared for the day in the studio. På väg dit slinker man in och handlar ett scotch egg och en rejäl pork pie som mellanmål före lunch.



Ärligt talat vet jag inte om den här människan lever. Den här människans matvana bestod under mina två år i London, alla morgnar enligt uppgift, som rutin, som mantra; 365 morgnar x 2 år x 0,15 liter är 110 liter frityrolja. Har hon fortsatt sedan dess med samma matrutin så handlar det om över 2000 liter frityrolja.

Mitt eget kök på den tiden var utrustat med gasspis och en salamander. Morgonrutinerna till helgerna var magerstekt bacon (med vilket menas att man lägger bacon i en kall panna utan fett och sätter på lagom värme tills brynt) Samtidigt en lammkorv i salamandern, så bönorna i en kastrull. Inte varje morgon, men helger. Och så ett glas av mjölken, gold cap.

Hörrni, de där bönorna har dykt upp som alternativ i min svenska ICA butik och sedan några år. en och 55 billigare än Heinz. Köpte alternativet för några gånger sedan. En lite torrare smak på tomatsåsen, tunnare för att ine säga blaskigare. Bönorna, jodå en och annan hel fanns väl med men mest var det smetiga eller halva bönor eller delar av bönor, krämigt, men inte gott, påminde om originalet om man ansträngde sig.
Det slumpar sig inte bättre än att Heinz kontrakterat och köpt upp de bästa tomaterna i Europa, och de bästa bönorna, fångat upp bönder på kontrakt att leverera efter stränga kvalitetsnormer. När alternativen ska skapas i akt och mening att stjäla marknadsandelar med bondfångeri finns inte kvalitet att finna, kvalitetsbönor och kvalitetstomater är redan hamnade i kvalitetsburkarna.

Jo, jag menar för en och femtiofem säljer människor sin egenkärlek, sin smakkvalitet, sitt egetvärde.
"Ja inte var de som originalet, men de var i alla fall billigare"

torsdag 16 november 2017

Säg sej, det räcker


För en herrans massa år sedan reste jag till Bulandet i sällskap av Sven-Gunnar Svensson. Det var en av åtskilliga resor vi gjorde och Bulandet är den västligaste utpunkten i Norge. Från det lilla berget på ön flammade norska oljekällors facklor i horisonten och korsvägen med tre gatlys kallades centrum.

Ön har en filiteringsfabrik för sej. Och det är så vi är vana att få den. Som filé eller i bit, sällan färsk ostyckad.
Nu slumpade det sig inte bättre än att jag "snubblade över" en hel hög med hel sej för 25 kronor kilot!!!
Filéade, vände bitarna i mjöl och stekte med smör, salt nötigt brynt smör till och en liten ragu på brysselkål.



Huvud och ryggben gick till buljong. Blir väl fisksoppa eller nåt ikväll efter att jag fixad kvällsfika till 54 korister i Sollentuna Gosskör. August sjunger i kören och just den här repetitionstorsdagen är det hans föräldrars tur, dvs min, att ställa fram bröd, smör, ost, skinka, kaffe, saft, kakor och eftersom vi slank in på Martin o Servera i går kväll för att handla så blev det en står låda skumtomtar också - kören repeterar julgrejer!

Dagar som hjulen rullar odubbat och andra med punka



En sådan där morgon när det är krispigt, klart, kallt och blankis i backen.
Är alltid sen annars. Idag skulle det ske.
Kände hur det släppte i rondellerna i förrgår. Osäkert.
Det tar energi bara att besluta sig. Kånka hjulen från källaren, lasta in och allt det där. Skitigt!

Ackorderade och tänkte hastighet, rörelse och kostnad.
Några byter för 50 kronor styck, andra för en hundring och den som var närmast och ingen kö.
Satte mig i bilen på P-platsen 150 meter bort för att köra ner och lasta in dubbdäcken från källaren.
Gick trögt, knappt tog att svänga ut. 20 meter, ingen luft alls i vänster fram. Punka! Fan, inte det sista i sommarsvängen va?



Gick ner och tillbaka, Fick hämta ett dubbdäck och kånka uppför halkbacken till bilen och veva upp och skruva av. Skruva på. Drog snett, inte med muttrarna, men ryggen. Vridning, men inte ont direkt. Kom smygande, bestående. Dovt.



Lassade inte resten av däcken i den lilla bilen och av ren lathet ställde jag mig inte i däckbyteskön vid drive innen utan körde till det lite dyrare stället där fem däckbytare stod lediga och smällde på de tre resterande däcken på fem minuter för tre hundra spänn. Nu är det gjort! Och sommardäcken, ett med punktering, ligger staplade i källaren.

(Varför jag inte lät laga punkan? För att sommardäcken sett sitt!)


tisdag 14 november 2017

Du som inte läst den (Taxi 1251) Gör det, ladda ner som E-bok


Tiden flyger, Astrid Lindgren skulle fyllt 110 idag. Snart kommer Järnspisar, Hackekorv och Tabberas ut i ny omarbetad utgåva!



Den kunde ju kommit dagen till 'ära, men det är ett stort arbete att omstrukturera och fotolägga min succébok om mat och smak i Astrid Lindgrens värld. Så långt har vi kommit i alla fall att boken ska ut inom så kort tid som det går, 12 år efter första upplagan, men ständigt aktuell.



Idag skulle Astrid blivit 110 år. Jag fick förmånen att under förarbetet med boken träffa henne ett par gånger. Först resulterade det i ett "Tabberas" i Tidningen Vi och så småningom, dock fyra år efter Astrids bortgång, kom boken med 164 aktuella recept och väldigt mycket läsning om mat.

I väntan på den nya utgåvan finns de båda gamla utgåvorna ibland att hitta på Antikvariat på nätet.
Här finns också en del att läsa.

Skyltlöst igen, identitetslös lekplats Erland Cullberg



En never ending story. Efter mitt första inlägg där ansvariga för kulturskymningen lyckades med brådstycket att döpa om Erland Cullberg park till "Cullenbergsparken" så kom det raskt upp en fin ny och rätt, men lite svårläst och ordrik skylt i mässing.



Förra veckan såg jag att bara skyltens stativ fanns kvar, idag var även stativet borta. Kvar finns den första skyltplattan, den med "Cullenbergsparken", men texten var lyckligtvis borttagen.

Det finns ingenting kvar längre som vittnar om att Erland Cullberg Park är Erland Cullberg Park och förbipasserande och närboende blir inte klokare alls.

För den intresserade finns mer läsning här!
Och om Erland Cullberg Parks invigning här!

söndag 12 november 2017

Felräknad landhöjning gav vikingaskeppen fri lejd!

Den här skallen dök upp vid utgrävningar i Täby men kan mycket väl illustrera texten


Man brukar säga att skepp rullades på stockar över edet i Sollentuna, det vill säga mellan Edsviken och Norrviken för vidare seglats genom Edsån, Väsbyån Oxundasjön och ut i Mälaren till viktiga platser som exempelvis Sigtuna.

Efter just den vägen ligger en hel drös med extremt omfattande fornlämningar, husgrunder, begravningsplatser, verkstäder och andra lämningar. Dessa vittnar om en ivrig trafik utmed vattenleden.

Jag ska inte gå in alltför mycket på hur landhöjning beräknas annat än att säga att men absolut inte kan se en generell höjning, dvs att höjningen har varit lika stor från den ena platsen till den andra. I vissa stråk och över vissa ytor har landhöjningen varit tilltagande i cyklar om fem hundra år, i andra böljande tätare. Man brukar säga en generell landhöjning om fyra millimeter per år i Uppland. Just fyra millimeter behöver alltså inte gälla för alla platser.

Utgrävning vid Eds Allé efter vattenvägen jag talar om
här fann man rena textilverkstäder som kullkastar den
förmodade själfhushållningen.

Var på Jan Enfors föreläsning om generalplan 1847 i söndags på Arkivens dag. Utöver att generalplanen andas en sund optimism  är den modigt genomförd med en inte bara fantasifull utan också välgrundad framförhållning.
Stadsdelen Edsberg planerades byggas på området öster om Rudbecksfältet där nu det så kallade ”nedre Edsberg” ligger. Anledningen till att inte höghusen byggdes där är att marken helt enkelt inte skulle hålla för tyngre byggnader som ”skyskrapor” och ett stort centrum. Man valde istället att bygga uppe på ”Edsberget”.

Då ställer man frågan. Om nu landhöjningen är felberäknad och med tanke på alla lämningar, bosättningar och rent industriella lämningar från folkvandringstid, vikingatid och till och med tidigare, borde det då ändå inte varit en öppen vattenväg mellan Edsviken och Norrviken?

Sollentuna Kommun kanske kan befria vikingaskeppen i sitt vapen från stockarna och rita dit fria vågor istället.


(Det finns en metod att kolla det här, vet inte om det är gjort, Olof Svanberg kanske vet) Metoden är C14 där man kan se ”pasströsklar” om inte exakt, men ungefär när saltvattensjöns möte med färskvattensjön upphörde)

Bästa kroppkakefesten igår med hela konkarongen


Jag som är så traditionsobunden har hamnat mitt i nya traditioner genom min älskade Kristina.
Utöver de där klassikerna som jul och påsk och att samlas för brunch emellanåt så avnjöt vi en traditionsmiddag igår.
Hela 21 personer hemma hos Margit 92, Kickis mamma. På faten 71 stycken kroppkakor av tennisbollsstorlek (ngt mindre!). Skirat smör, salt.
Jag var diskad. Redan veckorna innan fick jag köksförbud, ty de här kroppkakorna har gjorts på ett och samma sätt i decennier och då ska ingen nykomling komma och komma.
Men alltså, ingen råriven potatis, inget fläsk utan kokt skinka och lök, ingen kryddpeppar...men va fan!

Tog en stund att förstå för mig själv att "Lev och låt Leva". Mumlade detta mantra i en vecka, sedan gick styrelseångesten över. Det behöver ju inte vara på mitt sätt eller?

Så satt vi där till bords efter ett megaarbete avtraditionsbärarna, 71 kroppisar. Tog första tuggan, silkeslen, mild, mjuk och synnerligen inbjudande. Trodde aldrig att en kroppkaka kunde vara så inbjudande i mötet i munnen. Lingonsylt, nej, det behövdes inte, den här var så len att den inte behövde lyftas av extra syra däremot av saltat smör. Banne mig om inte det här var en av mina mest överraskande kroppkakestunder och Gud må skriva under på att jag ätit kroppkakor så det förslår i livet. Inte minst inför boken "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" (Erzats 2006 och 2008).
Kroppkakekoman satte in efter nio kroppisar.
Tack alla för en minnesvärd middag.

(Så till det parentetiska, till dessert serverades fruktsallad i delar och så tårta. Min uppgift blev att skalrensa en ananas)

torsdag 9 november 2017

Ligger efter, plötsligt blir gångna helgens mat ett minne


Stekte i söndags.
Det var inte illa.
Köpte en biffrad.
Slet av plasten och lät den ligga kallt för att mogna. Möra vidare från redan mört.
Har levt på biffen i en dryg vecka.
I söndags blev det biff rakt av. Härligt.
Banan med grädde och choklad till dessert.


måndag 6 november 2017

Den lustfyllda tiden är nu


Just det, just nu!
Ingenting har gått fel, inga nematoder, inga sniglar, inga sorkar och i fantasin skenar bönor, svartkål, majs, solrosor, betor, dill och ringblommor.

Ja, jag har blivit med en plätt jord igen. Lovade ju mig själv att inte odla mer, men saknar dofter, känslan och förhoppningarna.

Så när min mångårige vän PG efter min förfrågan upplät halva sin kolonilott för mig att nyttja kommande säsong så hamnade jag rätt in i odlandet igen.



Idag var jag och höstgrävde, meditativt, stilla, solen sken, envist, lerjord, blank, välfylld doftande och fylld med maskar. Två timmar, exakt som jag förväntat mig. Sjöblöt inifrån och ut, välbehövligt och anspänning.

Ser hur solrosorna ställer sig där i hörnet, majsen på en rad, bara låga vaxbönor den här gången, svartkålens plymer, dill lite hipp som happ, naketfröpumpa mot diket, gurkor på tunn list. Och så något mer kanske. Midsommarpotatis! Purjo.



Gångarna gör jag i vår och täcker med halm, blir snyggt.

Kvar lite att flytta runt från PGs fjorårsodling och lite rensning i rabatten mot gången. Jordgubbar att flytta.

Ser fram mot kaffe och grillning på uteplatsen. Hoppas på smällkallt i vinter så att kockorna fryser.
Det här är ju hur kul som helst.

lördag 4 november 2017

Att sjunga i mässan


Det är något alldeles speciellt att stå där i koret i Storkyrkan i Stockholm och medverka i kören. Granne med Notkes St Göran och Draken, denna finurliga skulptur som farit runt inte bara i kyrkan utan också till museum, en gång övermålad helt i vitt då pråligheten inte var inne eller snarare då lull-lull ställdes i konkurrens med Gud.
Svårsjunget? Ja som tusan, ljudet bara försvinner ut och det är hart när omöjligt att utan yttersta koncentration fånga upp andra stämmor att intonera mot, men det låter utåt fasiken så bra.
Sneglade mot St Görans häst under predikan. När man en gång öppnade hästen hittade man Notkes skulpturhammare däruti. Några såg den, tog på den, höll den i handen - sedan försvann den tillsammans med relikerna i relikvariegömman i St Görans bröst.
En dag kom det dock en ung student till Storkyrkan och frågade om krimskramset man hittat jämte anteckningar. Han fick som svar att de lagts på vinden och att han gärna fick gå upp och leta och så gjorde han och hittade det han sökte för att föra det hela till Kungliga Biblioteket där det förvaras än. Studentens namn? August Strindberg!
Svårsjunget ja, det är det, torrt även om det är en fantastisk akustik, ett lyssnarnas tempel snarare än sångarnas.
Idag blev det Maunder, Mozart och Händel, lätta i notation och musik, men helsikes svårsjunget.
Det blev vackert!
Där stod vi i det "nya" koret, framför silveraltaret av Erdmuller och skänkt av änkan efter Johan Adler Salvius har vi draksvansen bredvid oss och utsikt över hela domen. Jag skriver "nya" altaret för det är det i kyrkans historia. 1527 revs koret ut mot Slottsbacken för att Gustav Vasa skuylle kunna få en bättre skottlinje i försvaret av slottet Tre Kronor. Hur det altaret stod går att utläsa av gatstenen lagd efter forna grunden.
Hörrni, vilsamheten efter en mässa av det lite storslagna hållet som det är i Storkyrkan är fantastisk och med Mattias Wager på orgel en ytterligare upplevelse. Som korist känns det också lite som att "göra tjänst". Kören är ju uppkallad efter kyrkan St Nicolai.
Förresten "nya koret". Vi stod lite vid sidan om den plats som enligt uppgift aka vara den ursprungliga för St Göran och Draken. Hur man kan veta det? Jo, för tidigare hängde det ett triumfkrucifix (tror jag såg resterna av det på Medeltidsmuseet igår med August) och St Görans blick är inte fästad på drakens huvud han precis är i färd med att hugga av med svärd efter att ha lanserat odjurdet till ofärdighet. Blicken är fäst på kristus i triumfbågen.
Ja, ja, sjöng gjorde vi med den äran i alla fall.

torsdag 2 november 2017

Ännu mer biff, nu som sallad, Jam wunzen nguea



Jag har ju återkommit till biffen vid några tillfällen den senaste veckan efter att jag hittat en ”biffkran” värd namnet. Slängde iväg till min ”kran" igår och köpte en hel biffrad – kunde fan inte låta bli, fyra kilo!

Vilken känsla det är att slänga upp, melerad med fettrand, på skärbrädan som knappast räcker till.


Styckade ur tre trecentimetersbitar direkt idag till lunchen. Blandade salt, olja och svartpeppar och hällde över biffarna. Hettade upp en grillpanna så det rök. Grillade runt om, kraftigt och till en innertemp på 40 grader, ställde åt sidan. Värmen steg så sakteliga till 46°, tog tio minuter.


Skar några remsor isberg (borde varit bladselleri men…) en kvarts gul lök i båtar, En halv tomat i klyftor och rörde samman en citron (borde varit lime) med rejält av fisksås och hällde över chillin jag rostat tillsammans med grillningen av köttet och sedan svalnat och krossat i mortel. Några vårlökar och ett nystan wunzen, glasnudlar som först fått ligga i iskallt vatten medan köttet stektes och sedan hälls av och hälls över med kokvatten tillsammans med ”båtlöken”. Ett snabbt uppkok och sedan klart.

-->


Bottna ett fat med lök och glasnudlar, Lägg på tomaterna, vårlöken och salladen. Skiva köttet tunt och lägg överst. Skeda över namprig (fisksås, lime och chili).  Blanda. Ät direkt.