fredag 26 februari 2010

Arlandaweekend med nattpaus i Jumbo hostel

Vi har våra svampskogar i närheten och många gånger har vi åkt förbi Jumbo-hostel och tänkt att "där ska vi sova någon gång" - nu ligger vi här hela den lilla delen av familjen efter middag och shopping på Arlanda

Så har vi gjort halvparten snart av vår Arlandaweekend som överraskande blev vårt förstapris utdelat redan i höstas. Rikligt bortskämda med middag på Stockholms fisk (snart Edsbacka Värdshus!) och med shopping och besök hos Gaston (småbarnens storebror som jobbar på Arlanda).
Nu ligger vi och myser i cockpit på Jumbo hostel - vi fick hela övervåningen för oss själva med sovrum i själva cockpit och extrasängar till barnen i salongen. Skidskyttestafett på TV och smörig dimma utanför.
Snart lite fika en trappa ner. Trevligt och småskojigt, avslappnande och väldigt annorlunda - en inledning för ungarna på sportlovet.

Toast Skagen med läckra räkor och fyllig dillsmak - förrätt på Stockholms fisk i Sky City

Huvudrätt blev kokt torsk med skirat smör, pepparrot, räkor och smörslungad potatis. Osaltat tyvärr, smöret alldeles för skirt och torsken hade gått aningen för länge

Alma njuter i sängen på Jumbo hostel - det är ett litet äventyr att på i den utrangerade jumbon som tidigare haft 27 år i luften

Arlandahelg


Idag inledde vi vår prisvinnande helg på Arlanda. I detta ögonblick installerade på Jumbo Hostel - skitfint, Snart middag i Sky City.

August tog genast plats vid spakarna i vår cockpitsvit

torsdag 25 februari 2010

Halvfabrikat som favorit


Jisses - den är sanslöst bra, Gazpachon som vi hittade i Vinns kyldisk på Stinsen, uppstaplad som någon slag lockbete till vad vet jag? Vinn i Stisen är en butik under stor förändring - ska så småningom bli en City Gross och det ser vi fram emot. Vissa varor känner vi igen från vår utmärkta City Gross butik i Höganäs där vi handlar vårt somriga kött och släpar hem till Viken.
Gazpachon hur som helst, väl kyld och fullknökad av smaker, bland annat med olivolja som vi naturligtvis förstärker med vår egen lyxigt importerade italienska. Inte en E combo i innehållsdeklarationen, inget konstgjort bara bra smaker - när man tänker efter i minnet så här på eftermiddagen så kanske ett litet uns vitlök mer hade gjort den ännu mer personlig.
Vi serverar den i breda glas och så gott som alltid (sedan en tid varje dags lilla för-förrätt) med ett gäng handpillade räkor på toppen och några stänk Tabasco.
Snabbfrukost har den börjat fungera som också - frukost i brådrasket i sällskap av ett enminutersägg (inte sammanblandat alltså) med ett stänk kinesisk soja och två stänk Tabasco.
Det är snart färdigt att servera även denna kväll före gårdagens stekta strömmingsfilé i litet salladsblad med namprig.

lördag 20 februari 2010

Ännu mera falska betelblad





Ibland blir man småbesatt av en smak, en textur, en doft - vi blev det i veckan och åkte iväg och köpte direktinflugna chaplublad - det kändes nästan som att de var "morgonplockade" - daggdropparna, inbillade vi oss, fanns kvar - var förmodligen besprutningsmedel vilket understryker det faktum hur nödvändigt, för att inte säga livsavgörande, det är att alltid skölja alla influgna importerade thaiörter, frukter, blad och växter ohyggligt noga - använd förnuftet och näsan som vanligt.!! Det gäller också de torkade räkorna som i förekommande fall fått torka ute i solen, (de blir på så sätt som laddade batterier av ohöljd solsmak), skölj dem hastigt i lite varmt vatten och gnugga dem lite kvickt med fingrarna.
Efter tvaningsproceduren kunde vi lägga upp hela vårt mieng kam - fat med ingredienser och sedan var det bara att hugga in och göra små delikata, heta, aromatiska paket att tugga i sig.

lördag 13 februari 2010

Goongchea nampla och falska betelblad



Thailändsk mat på bordet igen - bara thai. Toppades och inleddes med Mieng Kam som är ett litet knyte man tillverkar själv vid bordet, kam betyder just munsbit. (Tryck på länken och hitta både debatt, diskussion och klarhet om dessa "falska" betelblad.)
Chaplu är ett blad från träd och i det läggs bitar av ingefära, lök, chilli, rostade jordnötter, torkade räkor och rostade strimlor av kokosnöt. Allt begjutes med en sås av sockkerlag på palmsocker och fisksås, spetsad med chilli och kapi, räkpasta. Allt viras in till ett paket och tuggas - det är beskt, syrligt, sött och salt på samma gång - dessutom "djäkligt" hett.



Fina franska ostron fick följa med till bordet som svalka. Så åt vi också min alldeles personliga delikatess Goongchea nampla söta och starka, friska.
Middagen fick också innehålla en kwaytiao på syrligt kokt fläsk och nudlar. Avslutning en thailändsk rispannkaka.

Gäster?
Självklart!
Thai?
Både ock.

Belgian blue ett resultat av EU medlemsskapet



För flera år sedan, redan när jag första gången fick se Beligian blue på en gård i Viken i Skåne, började jag leta orsakerna bakom utvecklingen. Jag gjorde det i förarbetet till boken "Järnspisar, Hackekorv och Tabberas" som kom ut 2006.

Sedan vi blev medlemmar i EU har vi fått rucka på många gamla "svenska" priniciper. En av dem är det poängsättningssystem som slakterierna har när de värderar olika typer av kött, olika raser, olika åldrar, men framförallt vad gäller muskelmängd i förhållande till fettansättning.

Det har resulterat i att vi fått ett kött i våra butiker som vilken människa som helst hade ratat och bedömt som oätbart för 20 år sedan. Det är ungt, det är magert, det är snabbframställt förmodligen också hormonbehandlat och det är ett kött som vacmörats så gott som direkt efter slakt och styckning. Det betyder att vi får ett hårt, men magert snabbt framställd köttmassa som stoppas i plastpåsar och där i godan ro får "hänga sig själv". I tron på att vakumtillstånd ska skynda på nedbrytningen och avdunsningen av köttet, äggviteämnen, hormoner och vi ska få ett välsmakande kött är det här legio i branschen. Vad vi vet är att allt det som köttet släpper ifrån sig, allt kött gör så - ett lik vätskar sig alltid - blir kvar i påsen och omsluter köttet lång tid - följden är likvattenmarinerat kött.

Det spelar liksom ingen roll om det här är Belgian Blue då - det är lika osmakligt som om Emil i Lönnebergas gamla ko likvattenmarinerats - men det hemska är att det är vår vardag, det är det köttet vi har att tillgå.

Annars - med rätt hantering, dvs hängning på ben i en vecka minst så att allt som köttet inte ska innehålla luftas ur och likstelheten upphör - skulle Emils ko vara det mest perfekta köttet. Det tar nämligen några år för det ytterst sittande fettet att tränga ner i muskulaturen och göra det melerat - det är skitsnack att man kan få ett melerat stycke kött på ICA eller COOP som snabbslaktats och är av djur som bara fått övervintra en gång. Det slags köttet ger EU-klassningen lägst poäng (kanske för att det är så naturligt och för att landets mjölkbönder inte plötsligt ska upptäcka vilken källa till stora extrainkomster de skulle kunna få) högst poäng ger kött från djur som Belgian Blue - men det är inte uttryckt i EU klassning som ras. Det EU formulerat för högsta poängsättning stämmer exakt in på det slags kött man får ut av Belgian Blue.

Men jag håller med, om det som står i Expressen idag - har vi nu tagit beslut att vi ska ha köttfabriker i form av grisfarmer och brolierier så spelar det väl ingen roll att vi också har köttdjur till hopen att äta - det är inte en djurhållningsfråga, det är en kulturfråga där vi steg för steg nedmonterar smak, minne, omsorg och kärlek"

tisdag 9 februari 2010

"Min" lilla Freija

Fortfarande ganska trött efter att ha kommit till livet, Freija tre veckor gammal i kväll.

August gillar inte riktigt att vi pratar om Freija hemma - han förstår plötsligt att han inte är yngst längre.
Ska Du följa med till bebisen, frågar vi.
-Nej, svarar August och ställer sig omedelbart att pyssla med annat.
Han märker väl hur konstig pappa blir - inför det där lilla knytet hemma hos brorsan hans. Löjligt konstig.
Det är ju inte lönt att försöka berätta för August att det ryms hur mycket kärlek som helst i hans pappa och att det räcker och flödar över till alla barnen och även ett litet barnbarn.
Jag vet att han kommer att hysa samma stora varma kärlek till sin brorsdotter som jag till mitt barnbarn.
Läs mer om Freija och hennes föräldrar här!

Idag mättes hon till 4 480 gram och 55.5 centimeter lång och hon är helt fantastiskt underbar!

lördag 6 februari 2010

Ministerost från Sivan



Var på jobb i förra veckan och intervjuade komponisten Sten Melin (du hittar länken till honom och hans kök närmast till höger). Timmarna innan jag skulle dit ringde han och sa att han hade lagat blodpalt och att det nog räckte till mig med - paltfest och med smör - det är fan ta mig rent lysande.

Det finns alltså människor i den här världen som tänker och smakar som jag själv gör! Människor som har en lust och längtan att efterforska det nedärvda kulturarvet - i en slags njutningslysten smakarkeologi.

Efter blodpalten sattes fram en liten doftande bit ost som lovade sensation bara efter att ha tittat på den.
Den kom närmast från Sivan i Vara via en kulturminister från förra regeringen och var av riddarostursprung - men det kunde man naturligtvis bara ana. Man undrar varför inte tilverkarna av Riddarost lagrar delar av sin produktion själv, trodde inte att ursprungsosten någonsin kunde uppnå sådana höjder genom att få ligga till sig - men det gjorde den. Nötig med märg, saltigt stark och en umamieftersmak som tänkte aldrig böja ner sig.

En liten skål med lingonkokta svartrötter till:

måndag 1 februari 2010

En söndag med blod - paltbröd och blodpudding



Det är något alldeles speciellt urtidsmässigt att ställa sig en söndag och laga gammeldagsmat som blodpudding och paltbröd.
Båda är mina älsklingsrätter från barnsben.

Hemlagat kan jag styra smaken helt och hållet och ibland är misstagen mig behjälplig.
Hade exakt ett kilo rågmjöl kvar efter blodpuddingen och ett paket jäst, sirap, flott från fläskstekning 1 hg sedan veckan (utmärkt), mejram etc.

Mitt recept som jag brukar följa slaviskt och är hämtat från min egen bok "Järnspisar hackekorv och tabberas" - där finns även receptet på blodpuddingen - är för en stor sats paltbröd varför jag tänkte halvera det.
Blod och svagdricka gick i assistenten ljummat för att lösa gästen. Mjölet tillsattes och sedan skulle sirapen i, men då var jag väl och gjorde nåt med ungarna en minut eller två och kom tillbaka och fortsatte baka efter fullsatsmodell, sirap och kryddor.

Kokade ett bröd till middagen - jodå, sött och gott, djäkla gott till och med - ska alltså öka på sirapsmängden i mitt originalrecept.

I morgon ska vi äta blodpuddingen som jag körde med smörat papper och i vattenbad 1 timme och 10 minuter. Stekprovet innan gav förhoppning och mersmak.

Stekyta på blodpuddingen - nu väntar den kallt på morgondagen och ska serveras lättstekt med lingon som ett rött lov till blodet och med en skvätt lättvispad grädde och stekt fläsk.