söndag 27 februari 2011

Glömde den salta fisken



Fatta att det var smaklig spis igår i Sala. Vid sidan om den umamistinna räkpastan serverades också en stekt saltfisk som i sig och i små bitar till riset gav en enorm smakförnimmelse av hav, av vällagade fonder, av svamp, av världsrymd.

Jag var inne på rakørret igår, milt fermenterad och med en antydan till saltning. Den thailändska korallrevsfisken, alldeles vitrosa i köttet, har vissa likheter. Betydligt saltare, nästan ettersalt, men med samma smakdjup som sin norska släkting.

Senast jag åt rakørret var hos Magnus Nilsson i Fäviken. Långt innan dess har jag stött på denna makalösa anrättning vid många resor i Norge och första gången hos cellisten Björn Solum i Overhalla, Namsos. En mild smak som av surströmming, men som en snäll variant som jag tror de allra flesta kan tycka om.

Denna Thailändska fisk sprider en riktig odör när den tillreds. Den ska nämligen stekas hastigt före serveringen och det blir då en doft som sätter sig i varje vrå och in i varje maska på varje kofta. Hey - nu doftar det Thailand på riktigt! Och smaken är en en resa i sig!

Namprig kapi i Sala, räkpasta som fördjupar



Ja så här ser den ut, originalet som är inköpt i Rayong. En ganska oansenlig burk med en oansenlig etikett. Men för katten, skruva av locket och känn doften mellan surströmming och rakørret. Inte så skarpt som strömmingen, men mera milt än rakørret.



Det lagas till av småräkor som inte kan användas till annat, fermenteras och packas. Så används pastan mixad med vitlök, chili, fisksås och att doppa grönsaker i.

Alltså åkte vi till Sala igår och det innebär som oftast djupdykningar i smaker som det här.



Middagen fortsatte bland annat med en av mina favoriter, moo yong som vi mest använder i congee (rissoppa) men som också passar som sidiorätt. Moo yong är ett fläsk som "spunnits" ihop med soja. Först kokas fläsket med sojan tills dess det faller sönder fullständigt, delas och torkas. Kvar finns ett fluffigt trådigt fläsk som fullkomligt smälter i munnen som spunnet socker och ger en kombo av sötsoja och fläsksmak.

Vi kallar den för sockerkorv, en sötaktig hårtstekt köttstinn korv som är ett utmärkt tilltugg, här har det stoppats kycklingkött i korven som gör den skörare i densiteten och lättare i smaken

Som alltid var bordet fyllt med olika anrättningar att njuta ihop med riset. Som bas en kycklinggryta, en grön curry och stuvade bambuskott, Geang Kieow wan gaj. (Rodjanas recept finns HÄR!

Moster Mam är inte bara kock till yrket utan också hårfrisörska (heter det så nuförtiden eller bara frisör?) August som dittills vägrat frisören föll till föga för moster Mam och satte sig efter middagen för att låta lockarna från det långa håret falla och han gjorde det lycklig.

Glad kille blir av med lockarna

Han ångrade sig inte den lille August som plötsligt blev en stor kille med kort hår.

tisdag 22 februari 2011

Våfflor, somtam thai och penicillin



Vilken härlig cocktail och vilken sanslös tröst. Det märkliga vara bara att jag kvalificerade mig för en penicillinkur, men inte min lille parvel. "Paggen" ska få genomlida skiten med feber och mardrömmar om natten. Så "kurade vi skymning"i söndags kväll.



På bordet ställde vi en botgörande het somtam thai på kålrot. Om det låter som en motsägning så kolla här.

Jag inbillar mig att denna c-vitaminspäckade och kryddstarka anrättning kanske hjälper kroppens eget försvar och gör ett snabbare tillfrisknande möjliugt. Just nu är det alldeles förbaskat dåligt och det finns ju några orsaker till detta - alltså inte bara en bakteriell.



Efteråt gjorde Rodjana sina perfekta våfflor med en frasighet som skulle få självaste mormor i Skärblacka att känna konkurrensen. I Skärblacka var morfar trädgårdsmästare, mormor lagade mat åt folk i den mån att hon var frisk - hon led av en elak kärlkramp. Om söndagarna lade hon ut stora träramar med hönsnät spända över och så satte hon igång med våffelbruk. Till sin hjälp hade hon ett hembiträde. En av dem hetta Astrid (*) och hon var med oss när vi flyttade till Stockholm. Tänk, vi flyttade med hembiträde och hon fick eget rum i villan. I alla fall så var doften av mormors våfflor oemotståndlig om söndagarna när vi kom på besök och åt söndagsstek av kalv som varmrätt.



Jag inbillar mig att Rodjanas våfflor framkallar de där minnena från 50- talet för att de görs med samma nogsamhet, samma koncentration, samma urval - det som vissa i köket kallar "kärlek" utan att egentligen förstå vad de säger.

En av hemligheterna är att hon tillsätter ett uns stött saffran vilket naturligtvis rundar till smaken och ökar på färgen.



Trots saffranet passar de utmärkt att äta på norskt vis med sæterrømme eller på det andra norska viset med brunost.

Vi gör stora satser smet så att det räcker någon vecka att ha plastat i kylen. Så får det elaka (**) våffeljärnet stå där i veckan och serva oss om morgonen eller om så önskas så här dags om kvällen.När veckan gått och smeten är slut är det skönt att stänga våffelbruket några månader - trots allt!

*Astrid, skulle Du mot all förmodan läsa det här så hör av Dig
**Man tröttnar ganska snabbt på att ha våffeljärnet stående framme.

söndag 20 februari 2011

Snus räddar liv!



Det här är en "favorit i repris" aktualiserad genom en artikel i Aftonbladet

Senast jag skrev om snuset och Europa var i samband med en middag tillsammans med Eskil Erlandsson och Ewa Björling. Vi satt på Frantzén Lindeberg, det är ett tag sedan. Mycket av strategierna bakom "Matlandet Sverige" lades upp exakt den kvällen. Och tiden räckte även till för att diskutera mitt och Ewa Björlings nästa favoritämne; Det svenska snuset. Här är allt jag skrivit om snus på den här bloggen

Utrikeshandelsministern hänvisade till endebattartikel i Aftonbladet, och nagelfar man den texten så framgår med all önskvärd tydlighet att Hägglund snappar till sig en populistisk, men därför ej sämre, idé och gör till sin.

Bortser man från att de politiska initiativen egentligen inte ett skit handlar om den enskilde snusaren utan om Swedish Match ABs möjligheter att tjäna storkovan så får udda vara jämt, regnar det på prästen så duggar det på klockar'n


Det är väl självklart att Sverige ska få exportera till Europa - varor som vi själva använder och som Europeiska gemenskapen tillåter att vi producerar.
Istället har jätten böjt sig för lobbyister från de mäktiga tobaksföretagen som tillverkar cigaretter och till och med för nikotintuggummiproducenterna.
Det är ett understatement att säga att snus räddar liv vilket övertygande framgår av svensk statistik där svenskar odiskutabelt har färre tobaksrelaterade sjukdomar än resten av Europa.

Tidningen Expressen skriver idag om tobaken som exportvara och om utrikeshandelsministern Ewa Björlings engagemang för den svenska saken. Hon gör det naturligtvis för att en tillåten snusexport redan i ett första skede kan skapa 2000 nya jobb i Sverige och förmodligen också till en del för att hon själv är en inbiten snusare.
Jag håller fullständigt med - Snus ska tillåtas i Europa - dels för att Sverige är ett föregångsland ur folkhälsoaspekt där snuset inte spelar en obetydlig roll som cigarettrökningsalternativ - dels för principen att det som tillåts av EU i ett medlemsland knappast rationellt kan förbjudas i ett annat och dels och för det tredje att Sverige kan tjäna enorma summor på det svenska våta, väldoftande och aromatiska snuset. Jag vill också kunna köpa snuset om så jag är i Baltikum, Finland eller inom övriga EU.

Men, och det finns alltid ett men. Jag är förvånad över att en sådan snusvän och i övrigt också sympatisk människa som Ewa Björling kan sitta i en regering som så notoriskt förföljer snusare med straffskatter. Skattesatsen på snus är skyhög och senaste toppnoteringen för en dosa som dessutom minskats med fem gram i innehåll är 53 kronor. När jag började snusa som 13-åring (naturligtvis inte att rekommendera) kostade en dosa snus 50 öre.

Nu förhåller det sig dock på det här sättet att vanlig hederlig råtobak inte beläggs med skatt. Inte heller salt, glykos eller bikarbonat - vips (!) sammantaget ett snus som är både smakrikare och godare, men framförallt billigare än statsstraffsnuset.
Började härom året med att baka mitt eget snus, få det att emulgera med salter och vatten och fermentera i en hemtillverkad liten ugn som håller 72 grader prick i sex dagar. Priset kommer inte ned till min originalnivå från 1965, men lägg till några kronor per dosa så kommer man rätt nära, med andra ord nästan gratis.

lördag 19 februari 2011

Lemsip in my heart

Frågan ställs redan i reklamen och är högaktuell här i Sverige - den får inte säljas.!

Under mina år i London var jag konstant förkyld. Man blir det i ett land där det blåser höst ständigt genom väggarna och där värmen fungerar sisådär. På RCA där våra ateljéer var inhyste på baksidan av V&A (Victoria and Albert Museum).

Värmen i systemet sattes igång kanske i slutet av augusti, i alla fall gick det som en skakning ända bort till oss - men värmen var inte oss bi förrän i mars och då djävlar med en tropisk hetta som förföljde oss långt in i juni.

Lösningen på existensproblemen som bestod i upprepade öroninflammationer, ständigt täppt näsa, sinusitis och halvgången pneumonia stavades LEMSIP.

"Lemsip" lindade på gränsen till bot och gav hopp om livet - på den tiden blandade jag frisk med värmd gin så det är möjligt jag missuppfattade, eller till och med önskade, att ångestdämpet kom från medikamenterna, men förmodligen var det från spriten (etyl har ju förmågan att lösa allt, ångest och besvärliga fläckar! Jo fläckar, inte flickor).

Reklamen har blivit mer aggressiv sedan jag flyttade från London 1980, men det är klart, det har gått några år sedan dess


Pulvret som jag då inte alls visste innehållet löstes i en kopp kokande vatten. Doften var förförisk av lime och honung. Koket skulle drickas så hett som möjligt och man riktigt kände hur de ljuvliga ångorna löste upp och befriade locket som lagts över alla viktiga sinnen, minnen, smak, lukt, längtan, rörelse.

"Lemsip" fick det att mjuka upp, smörja, lena och göra gångbart igen. Jag hade alltid ett par kuvert md mig till RCA varje dag. Lycklig förvissad om att jag skulle överleva även den dagen. (OKEY ginet var med så det var väl en form av dubbelskydd då!)

Jo, jag saknar Lemsip, men räknar bort spriten. Den hällde jag bort för 18 år sedan. Nu är det dock så att Lemsip är förbjudet att säljas i Sverige, ett land som tillåter oss att hälla i oss lösningsmedel från systembolaget, men förbjuder lite smärtlindrande paracetamol i kombination med efedrin.

Hallå, någon i England som kan sända mig ett paket. Betalas självklart!


Håller till godo med en annan förkylningslösare - ser illa ut men smakar gudomligt, en riktig Isanare, det vill säga mat från det stora folkliga riket i nordöst, Isaan.

Soppan av idag med egenplockad svamp och egenodlade grönsaker

Hur man tillagar den här snuvlösaren, vilket självfallet har med antalet chili man vågar lägga i, finns här när vi tillagade den den 30 mars 2007.

Som alltid i det thailändska köket - och det har vi gemensamt med det svenska historiska - så tager man som det behagar. Och denna dag som idag är när kölden biter 24.2 minus utanför vårt radhus så plockade Rodjana fram av sommaren och hösten ur vår frys. Vi vill ha slut på odlingsmaten innan vi beställer ur frökatalogerna, därför äter vi vaxbönor och purjolök och dricker råsaft från sexiga bär av herrans lust (också bra mot förkylningen kan jag tänka.

I dagens Aom åkte vaxbönor och dill från landet tillsammans med blodriska och citronslemskivling som vi plockade på höstkanten. Underbar soppa som egentligen ser för djävlig ut men som smakar gudomligt och gör väldigt gott, nästan lika gott som lemsip.!

onsdag 16 februari 2011

Frötid - får mig att stå ut och bilderna från ifjor



Sitter med en stor flyttkartong från vårt gamla boställe. Den är fylld av ganska osorterade fröer - mycket gammalt, det vill säga gamla arter. Jämte tobaken är det snart dags att förså dessa och tittar jag ut genom fönstret om morgnarna så är nu juset tillräckligt och tillbaka.

När det som igår var 24 minus utanför köksfönstret så är det bildbanken som får oss att stå ut, minnet av den prunkande trädgården. Snart ligger landet där alldeles moget och helt svart. Jg går ut med min digitaltermometer och tar jordtempen, om och om igen. Jag testar med spaden för att se om jorden mognat, inget klet fastnar - oreserverat hetsigt, otåligt stampande.

Löken sätter jag först. Det skapar ett mönster i allt det svarta och jag tvivlar. Tvivlar över att det ska bli något, ändå är då tvivlet större än idag när allt är vitt och så igensnöat att vi inte ens tar oss ner för backen för att titta till eller mata kompost.

Skocka, egenodlad 2010

Bondbönorna kommer sedan och skapar också mönster, men hoppet står till de strån som är satta alldeles i daagarna i fönstersmygen på nya bostället. Aldrig kan jag lära mig att drömmen blir sann, att faktiskt järngreppet slaknar och att det vänder till den prunkande skönheten i trädgården, att perennerna som temyntan jämte alla andra örtkryddor snart täcker marken, att tistelbollarna samlar humlor och bin, att rödbetorna verkligen tar sig och kommer upp, att potatisen mästrar frosten före den nionde juni och verkligen bjuder färskpotatis till midsommar och att jordgubbarna mognar.

Linnés temynta, vacker humlefånga som dessutom räcker hela året i tekoppen

Den gamla vallmon som är på gränsen, snart är vi där med vallmons kronblad som röda näsdukar i perenna rabatten


Så vet jag innerst inne att fram i juli-augusti är det så fyllt i trädgården att vi själva knappt kommer in. Att vi får armbåga oss fram bland vidjor och slingor från ärtor, bönstockar och skockor och att - visst ja - sparrisen kommer att knoppas i sparrislandet.

Den här aklejan kom lite senare än de övriga enklare aklejorna förra året. I år hoppas vi på ett hav av akleja.


Så, så hålls livet i kylans grepp vid liv och får oss att stå ut. Så har vi den obearbetade lilla radhusträdgården att sätta tänderna i också. Går i tankar om att i dessa skyddade lägen kunna ha persikor och druvor, men fan tror just nu när dessa ställen är täckta av en halvmeter snö och varenda vrå är djupfryst.

söndag 13 februari 2011

Lyxigt varmt nybakat tunnbröd på Sollentuna Hembygdsförening

Underbara barn med egenbakade tunnbröd, färskare blir det inte

Det var absolut exakt så som jag vill ha det på Hersby Hembygdsgård idag när vi höll bakdag och eldade i den gamla vedugnen från 1803.

Blow up - folkmusiken på Hersby

Det finns sådana människor som helhjärtat och för sin egen skull ställer sig och eldar vedugnen flera dagar i förväg för att den ska vara het på bakdagen. Det finns människor fortfarande som självuppoffrande ser till att kaffet är varmt, snön bortskottad, dukningen är vacker och degen är på jäsning. Människor som ger oss sin söndag för att ställa sig och baka inför publik och dessutom vara lärare till dem som aldrig förr har bakat, som har tålamod att låta en hord av ungar ställa sig vid bakbordet och mjöla av hjärtans lust och sedan få brödet bakat i den glödheta ugnen. Det finns sådana människor som ställer sig i tidstypiska kläder och bakar gorån över järnspis och berättar om barkbröd under oår.





Och hit kom människor från jordens alla hörn för att baka som vi gjort i generationer och som de själva gör i vardagen som det modernaste som finns.

Tack alla Ni som gör söndagar som det här möjligt. Som öppnar hembygdsgården för folk, vilka som helst, att komma in i värmen efter söndagspromenaden, känna väldoften av nybakat tunnbröd att smöra och äta till kaffet.



Vår Alma fick vara med på några låtar, fallen efter samma lärare riksspelmannen Christina Frohm

Vi har hört att Klasrofiol, som i vanliga fall har två ytterligare medlemmar, ska till Estland i sommar på festival för att spela


För musiken, för sådan ska till när man bakar, svarade Klasrofiol (som vanligt skulle man kunna säga för jag anser att ungdomarna är ett av våra "husband").

Tack alla Ni som ställer upp.

Fullt hus i köket i 1800-talshuset


Tunnbröd

Njae, det är inte exakt det här receptet vi använder på Hersby. Den uppskriften har vi inte lyckats röna ut än, men vi är på god väg tror jag, bagerskan vår tjuvhåller på detsamma förmodligen för att det tillhör familjen opch för att det är tradition att så göra, men vi bjuder på mitt recept som jag brukar krydda med lite stött fänkål, men det står inte med nedan.

Det här behöver Du:
1,5 l gammaldags mjölk
100g jäst
1 msk salt
8 l skrädmjöl eller kornmjöl
7 dl grovt rågmjöl
5 medelstora kokta mosade potatisar
1,5 dl vetemjöl
300g ister
1/2 dl sirap

Så här gör Du:
Rör jästen i fingervarma mjölken. Kör i allt mjöl och låt blanda i degblandaren på långsam hastighete i sex minuter. Tillsätt först efter denna tid saltet. Kör ytterligare några minuter på hög hastighet.
Jäs i en kvart övertäckt med plast eller ren handduk.
Dela degen i fyra delar och rulla till "korvar". Skär korvarna i "portionsbitar" och lägg under duk, ställ svalt för att förhindra vidare jäsning.
Använd vetemjöl till utbakning. Mjöla på bakbordet och kavel. Arbeta snabbt så att degen inte behöver jäsa mer. Kruskavla sist för att förhindra att degen blåser upp sig i ugnen.
Rulla upp på en stång och rulla ut i den heta ugnen.
Vakta så att kakan inte bränner. När ytan börjar "röra sig" är den färdiggräddad (det är bäst att beskriva det på.

Morsan på vift



Men det är klart att man ska kidnappa sina gamla morsor ibland. Igår gick kidnappningsturen till Rappnes Slottsträdgården. Vallar av väldoft rullar över en på vandring i växthusen, grönskan och blomstren skänker lugn och kaféet i orangeriet bjuder på kak och tårtkalas med smörgåsar till start för så sa Astrid Lindgren till mig en gång när jag var hemma hos henne, "limpa först och kaka sen"!

Så kom Bosse R gåendes och vi morsade. Vi har haft en hel del kontakt genom åren sedan ett uppdrag för Ulriksdals Wärdshus. Morsan kände inte igen honom, men det är klart, osminkad och ur rutan är det inte lätt.

Farsan då? Han trivs bättre i fåtöljen därhemma - det har han alltid gjort.

lördag 12 februari 2011

Baka tunnbröd i morgon söndag




I morgon söndag bakar vi tunnbröd i den gamla bakugnen på Hersby Hembygdsgård. I Stenhuset berättas brödets historia som går tillbaka till kulturens vagga Mesopotamien mellan Eufrat och Tigris för 9000 år sedan, bibliskt länge sedan.



Som vanligt, kan man säga, kommer Klasrofiol för att spela. Tre aktiviteter i en alltså, brödbak med väldoft, föredrag med kunskap och musik med välljud. Äh, vi lägger till ytterligare en upplevelse under soliga vintersöndagen: Kaffeservering. Passa också på att besöka vår tidsenliga butik. Jag rekommenderar äldre nummer av Hembygdsföreningens tidning Bygdebladet, eller äldre editioner av vår skriftserie som finns till salu jämte annat smått och gott.

Gör brödbaket till en söndagsutflykt och den som har en degklutt själv hemma som ligger och skräpar - ta med den, sätt igång surdegskulturerna och låt jäsa över natten - Du är välkommen att testa kvaliteten på degen i den heta, glödande, underbara, bakugnen.

Rörligt prat till stilla bilder om det som sker i morgon kan Du titta på i Sollentuna Lokal-TV. HÄR. Tryck på rubriken "Tunnbrödsbakning".

fredag 11 februari 2011

De stora kontrasterna



Det är en väldig kontrast mellan den vardagliga maten och den jag äter emellanåt och som nu i veckan hos Frantzén Lindeberg.

Det som kan tilläggas jämte tidigare superlativer är en av de bästa blodduvorna jag någonsin ätit. Minnet av den, och den lilla perfekt tillagade spindelkrabban till, etsade sig ner i smakminnet för att stanna där för evigt.

Man kan då fråga sig om inte hoppet till dagens brödpudding är gigantiskt - njae är det verkligen så? Jag menar vardagen har ju sitt och jag vet kockarna som står vid spisen och larmar ut den ena "pastejen" efter den andra själva köper sig en 300 grammare på 7/11 på hemvägen. Man måste liksom ha det där ibland för att bryta och distansera. Och så är faktiskt en brödpudding med vanilj något alldeles extra och om jag hör mig runt i bekantskapskretsen är väl köpesemlor det närmaste man kommer en utflykt i äventyret - då står sig en hemlagad brödpudding ganska bra och se så. Brödpudding har minsann, förvisso i en annan form, serverats på Frantzén Lindeberg

En lunch den här veckan till exempel som var en rejäl nostalgi-kick, Cattelinströmming som är, eller snarare var, eller både ock, senapsmarinerad strömming som sedan friterats och serveras med tartarsås - helt sjukt gott så som den serverades före 1980 på Cattelin av Harry Uhr och så som den serverades på Edsbacka Wärdshus i veckan.

Denna strömming ligger närmare min vardagsmat, jämte blodpuddingen från Småland som Bondens Matbod säljer, eller charkuterier från Percy's eller den gudomliga entrecoten från vår lilla invandrarbutik.



Då var det någon som frågade om spagetti och köttfärssås - äter ni sånt hemma hos er?
Men det är väl självklart samtidigt som det inte är ett undantag. Köttfärssåsen lagar vi på utvald köttfärs där vi själv väljer vad eller vilket kött som ska malas och så får vi det malt medan vi väntar i butiken. Hemma hos oss är vi övertygade att det är en kärlekshandling att handla hem det bästa - för ett välsmakande och bra resultat finns det inga genvägar vad gäller kvaliteten på råvarorna.

Så tänkte säkert också Inger Grimlund igår inför styrelsemötet för föreningen Låt Måltiden Blomma. Som av en tradition äter styrelsen alltid soppa vid styrelsesammanträdena, gårdagen inget undantag annat än att det serverades en traditionell ärtsoppa signerad Leif Mannerström. Inger skrev om den i sin älskade Gourmet 1992 där Leif lagade soppan efter sin farmors recept. Där kokar svålen till fläsket med i soppan. svålen mixxas sedan med lite spad och får hällas tillbaka i koket som en härligt välsmakande redning och naturligtvis serveras fläsket (och korven) vid sidan om. Mästerligt god ärtsoppa och vi fick anledning diskutera den rektor för en skola som efter klagomål från EN elevs föräldrar beordrade kökets kockar att sluta servera ärtsoppa...jämte alla andra typer av soppor. En rektor sätter sig över yrkeskunniga perfektionister i köket och över 700 elever, elevernas föräldrar och hela skolans politiska mål med en innehållsrik, varierad och idérik kosthållning. Sådana skolledare borde omedelbart förpassas till en skyddad verkstad någonstans där de slutade göra skada.

måndag 7 februari 2011

Började veckan med Thailändskt

Vårrullar - väldigt frasiga, mycket goda, kryddad fläskfärs, glasnudlar och schitakisvamp som gav dem en näst intill tryffelsmak.

Tidigare, förra veckan åt vi en underbart genomkokt grislägg som serverades i kryddad spad och med ris.

Idag, efter vårrullarna, serverades en panëngcurry på fläsk och gröna bönor. Rodjana fräste curryn med fläsket och bönor i samma panna som det vitlöksstekta fläsket nedan. Mesta kryddan i anrättningen är faktiskt och utöver curryblandningen, vitpeppar.

Det här fläsket ska steka länge och långsamt. Färskt sidfläsk skuret i bitar som får fräsa i lite olja. En bit in i stekningen krossas en hel vitök, med skal och allt, i en riktig mortel. Allt, inklusive skalet, vänds ner i stekfläsket och får fritera i fläskfettet. Så mycket smak, så mycket kärlek.

Så var vi på matmässa i veckan. Det mest uppseendeväckande stavades Badoit - världen bästa vatten som jag gjorde till min favorit för länge sedan och som jag med jämna mellanrum uppmanar ska finnas tillgänglig för konsument. Badoit etablerades redan 1938 av Auguste Badoit vid källorna i Saint-Galmier. Världens bästa vatten! Ut med det i handeln NU!

fredag 4 februari 2011

Efterlysning - Fakta - Hackefors



Vi gick till Kupan (Röda korsets secondhand) när ingen annan var där eller hunnit dit. Mitt framför oss en kaffeservice i lite artdeco. Kannan är magnefik och vi tog den med för en ringa slant och fick sex koppar och fat på köpet. Tänkte att man kan använda dem vid någon fotografering så småningom.

Ensemblen är stämplad Handmålad Hackefors undertill och modell 45 samt siffrorna 1843. Någon som vet vad det är, vem som ritat servisen?
Hackefors tog under en tid in porslin från Tyskland för att måla i studion som visst först låg i Norrköping och sedan i västergötland någonstans.

Den lilla servis vi lade vantarna på är till synes dessutom oanvänd