Vilken härlig cocktail och vilken sanslös tröst. Det märkliga vara bara att jag kvalificerade mig för en penicillinkur, men inte min lille parvel. "Paggen" ska få genomlida skiten med feber och mardrömmar om natten. Så "kurade vi skymning"i söndags kväll.
På bordet ställde vi en botgörande het somtam thai på kålrot. Om det låter som en motsägning så kolla här.
Jag inbillar mig att denna c-vitaminspäckade och kryddstarka anrättning kanske hjälper kroppens eget försvar och gör ett snabbare tillfrisknande möjliugt. Just nu är det alldeles förbaskat dåligt och det finns ju några orsaker till detta - alltså inte bara en bakteriell.
Efteråt gjorde Rodjana sina perfekta våfflor med en frasighet som skulle få självaste mormor i Skärblacka att känna konkurrensen. I Skärblacka var morfar trädgårdsmästare, mormor lagade mat åt folk i den mån att hon var frisk - hon led av en elak kärlkramp. Om söndagarna lade hon ut stora träramar med hönsnät spända över och så satte hon igång med våffelbruk. Till sin hjälp hade hon ett hembiträde. En av dem hetta Astrid (*) och hon var med oss när vi flyttade till Stockholm. Tänk, vi flyttade med hembiträde och hon fick eget rum i villan. I alla fall så var doften av mormors våfflor oemotståndlig om söndagarna när vi kom på besök och åt söndagsstek av kalv som varmrätt.
Jag inbillar mig att Rodjanas våfflor framkallar de där minnena från 50- talet för att de görs med samma nogsamhet, samma koncentration, samma urval - det som vissa i köket kallar "kärlek" utan att egentligen förstå vad de säger.
En av hemligheterna är att hon tillsätter ett uns stött saffran vilket naturligtvis rundar till smaken och ökar på färgen.
Trots saffranet passar de utmärkt att äta på norskt vis med sæterrømme eller på det andra norska viset med brunost.
Vi gör stora satser smet så att det räcker någon vecka att ha plastat i kylen. Så får det elaka (**) våffeljärnet stå där i veckan och serva oss om morgonen eller om så önskas så här dags om kvällen.När veckan gått och smeten är slut är det skönt att stänga våffelbruket några månader - trots allt!
*Astrid, skulle Du mot all förmodan läsa det här så hör av Dig
**Man tröttnar ganska snabbt på att ha våffeljärnet stående framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar