måndag 8 november 2021

Mitt liv i flyttlådor och helt nya situationer

Sådär ja, i måndags var allt packat i gamla lägenheten


Jag försöker intala mig att det här är skitkul, men är det verkligen det.

Letar trasor för att putsa ett bord, letar böcker för referens mitt i ett jobb, försöker få Internet inkopplat men ingen hittar access ID (lagt ner fyra timmar i chattar på det), var har jag lagt vaddå och när och i vilken kökslåda. Väggar av hårdaste betong och några av gips, Flyttar runt hyllor av tungt järn och kan inte bestämma var bokhyllan ska fästas i väggen, tippskydd till småskåpen i sovrummet tar över en timme och nä, jag vet det ger sig, det blir bra, det gäller bara att boa in sig och tålamodet tränas och jag får forma mitt boende precis exakt som jag vill, men utan K:s hjälp i den här flytten har jag hamnat på Hispan, garanterat.

Assar är vilsen men nu äntligen börjar han komma till ro.

Kunde inte flytta in på dagen D (som i Flytt). Tidigare hyresgästen hade inte flyttat ut. När vi kom på tisdagen fick K ett superduper stort astmaanfall. Här hade bott två katter och lägenheten var inte mer än vardagsstädad. Hyresvärden ryckte ut med två helt fantastiska kvinnor som sanerade hela lägenheten - absolut nödvändigt. Alltså jag är inte allergiker och är knappast ens snuvig av pollen, men i tisdags fick även jag ett överslag av kattlämningar med täppt näsa och svidande ögon. K var nära att få åka till sjukhus efter att ha varit i lägenheten en timme och för behandling. 

Men nu är det helt sanerat och friskt. Djurägare MÅSTE sanera vid flyttning, det går inte att bara dammsuga och torka golv som inför en helg.

Utsikten från mitt nya köksfönster. Idag snöar det lätt. Var är sidensvansarna?

Sen då, jo ytterligare livsförändringar. För tre veckor sedan tog K och jag ett beslut att hoppa av Nicolai Kammarkör där K sjungit i 27 år och jag i sex. När jag bodde i Norge var jag aktiv sångare i olika konstellationer och ensembler. Det är 45 år sedan snart. När jag flyttade därifrån 1978 och till London tog jag ett medvetet beslut, efter en konsert, att lägga av med sången och aldrig sjunga mer. Löftet höll ända till K tog mig med till Nicolais repetition för att lyssna. Plötsligt satt jag där med noter i hand bland tenorer och sjöng och Christian Ljunggren hälsade mig välkommen till kören i en paus. Jag var överlycklig och hade glömt den befriande känslan av att sjunga i kör, det där med att inget annan existerar. Jag tyckte väl för tre veckor sedan att Nicolai kanske valde ett bekvämt spår istället för att tänka framåt vid val av ny dirigent. Och det kändes surt, men nödvändigt att hoppa av. Så gjorde även K. Igår sjöng vi upp för en dirigent i en ny kör och blev antagna, så nu är vi där igen, omtumlade att vi faktiskt är så pass bra att vi platsar (det är en skitduktig kör) samtidigt som självkänslan boostar.


Sådär, nu ska jag fortsätta packa upp. Ikväll är det körrep och vi ler med hela ansiktet. Igår boostade vi också hemkänslan, jag och A, genom att äta vår middagsfavorit i det nya köket: Paltbröd med fläsk och becha. Härligt!