söndag 1 november 2015

Glas som vänder inåt, ser Nina Westman på Blås&Knåda




En sådan glåmigt vacker avslappande söndag. Sjöng först i mässan med Nicolai i Storkyrkan sedan upp till Stockholms Söder. Kaffe på Nyströms.
Inte något speciellt mål den här gången, bara släntrar fram och in på Blås&Knåda. En ny utställning, dagen efter vernissage. Man tänkte, ja det finns ju många olika sätt att försöka attrahera, muskelkraft och idé och så tänker man vidare, svårt att göra konst av det här med konsthantverk.

Ja, jag vet, bannor till förbannelse nu.

Men visst är det så, det har tagit flera generationer av försök och entusiasm att ta ner textilen från väggen för att bli skulptur, glaset från fönstret och bordet för att bli uttryck, keramiken från brukset till skulpturala bilder. Ibland lyckas det, oftast inte, det verkar finnas ett osynligt kitt mellan leran och ”att använda”, mellan glasmassan och det "pråligt användbara", mellan textilen och "koftan". Samtidigt tycks hela tiden den där önskan finnas att befria konsthantverket.


I mörklagt rum med fluoriserande ljus hittar vi de där magiskt vackra, drabbande, smärtsamma glasen. Nina Westmans sköra, spröda, känsliga glaskroppar som med ens vänder från föremålskonstens värld till upplevandet och de tar en med på en inre resa, en resa till ångestens hemliga rum, till drömmarna och för den skull också mardrömmarna. Där ser jag, visualiserad, PC Jersilds hjärna från  ”En levande själ” den svävar och är inte längre glas och den ser tillbaka på mig genom tankekraft. I behållare pöser glasbubblor upp som om de hade intentionen att ta över rummet. Glasbiblioteket av karaffer och kemilaboratoriets alla utensiler för oss till andra platser, andra världar. Utanför förhänget och med alla andra synliga bilder omkring undrar jag för ett ögonblick om rummet därinne verkligen existerar. Leken där till synes vanliga bruksföremål blir starka skulpturala former med ljus som förändrar.