onsdag 13 juni 2018

Skolavslutningens yra höns



I början av 80-talet gjorde jag en hel del jobb för Sveriges Radio Gotland. Bland mycket, mycket, annat ett längre inslag om att ta semesterbilder. Efterforskningar gav vid handen att det varje sommar togs en bild varannan sekund dygnet runt på Ön. 
Det var på den analoga tiden det. Undrar hur det är nu? 

Mitt reportage handlade om hur man uppfattar bilderna som tas, hur man avskärmar sig verkligheten genom att se den genom kameralinsen. Jmfr alla papprar som, genom en lins, ser sina barn förlösas. Hur förändras upplevelsen? Mamman får känslan av irl, inte pappan. Och alla dessa minnen som sattes på en papperslapp i fyrfärg i stället för att minnas i ”hövvet”.

Nu, nästan 40 år senare, är det fysiska minnet inkorporerat med de digitala minnena i datorer och telefoner.

Det slog mig idag hur lite omvärlden existerar för dessa digitalmänniskor (jo, jag vet, jag är en av dem, men i alla fall inte med tunnelseende). 

Var på en skolavslutning och eleverna satt lugnt och stilla, lyssnade på körer som sjöng hellre än bra och på rektorns tal medan deras föräldrar, springa runt som yra höns helt utan respekt för vare sig barn eller andra mer vakna vuxna. De ringde i mobilerna och de svarade högt och ljudligt. Några reste sig ibland och gick ut för en nypa luft, byttes platser och pratades med varandra. När sedan det hände något på scenen reste de sig helt ogenerat upp i bänkraden till skrammel och sträckte upp sina mobiler att föreviga. De stressade så för att verkligen hinna med och förstörde inte bara sin egen känsla/upplevelse av att vara närvarande utan också alla andras. En timmes avslutning blev en fullständigt föräldrakatastrof med folk fullständigt befriade från hyfs, takt och ton.

torsdag 7 juni 2018

Strykningens meditativa konst och sköna resultat




Ägnat mig åt två meditativa favoritsysselsättningar idag…nej förresten tre, jag har dammsugit också!
Annars är det odling och strykning som det handlar om. Odlingen behöver jag inte orda mer om, inte dammsugningen heller, men så här är det att jag inte tål att se slafsigt hopvikta örngott och handdukar i linneskåpet. Inte för att jag skulle vara speciellt ordningsam, jag har för mycket annat att tänka på för att passa in i den normen, snarare är det så att jag ser till ytan. 


Det nystrukna lite glättade linnet, doften från kvalitetsbomull som är så pass sliten att man tydligt ser varp och inslag. Viklinjerna som blir och den framtida känslan att klä på en kudde sitt var och lägga huvudet att vila.

Strykstrukturer är viktigt. Tiden det åtgår att dänka, rulla ihop, vänta och sedan stryka en handduk och ett örngott efter det andra, se hur högen av nystruket växer och hur rullarna med de fuktiga textilierna krymper.

Edsvik - bygg en riktig scen. Bli en kulturkommun!






Sollentuna har ingen scen. 
"Rudbecksskolan, Häggviksskolan, Amorinasalen", säger då vän av ordning och gör sig samtidigt skyldig till det där med att ”inte veta nånting”. 
Två av de tre är skolaulor långt ifrån akustiskt byggda för framträdanden och inte heller med de faciliteter som krävs för ljud, ljus, scen eller utrymmen för artister, kreatörer, konstnärer. Den tredje, Amorinasalen, är en dämpad jutesäck. 
Häggviksskolans aula är unik till sin arkitektur och det skulle kunna gå att bygga om den med bevarande av yttre och inre skick till en verklig pärla, ett teater och konserthus. Annars vet jag inte riktigt annat än att spara in på en av de planerade idrottshallarna och satsa på nybyggnation av ett konsert- och kulturhus. 
Kom nu inte dragandes med Edsvik och konsten där. Det fanns en tid när den konsthallen var ett dragplåster och det fanns en tid när den verksamheten kunde förutspås en lysande framtid, men inte längre sedan några fick kalla fötter och trodde att det som istället skulle serveras efter deras val och brist på kunskap var mer folkligt och skulle dra publik, ack så fel det blev.


Nu har det hunnit bli igår, nationaldagen. 
Den drog tusental till Edsbergsparken. 
Vi stod själva på olika platser  i parken och frapperades över vilken utmärkt samlingsplats för evenemang det här är.
Varför inte ytterligare förstärka platsen? 
Göra den till en ännu viktigare mötesplats. Samtidigt som ett bygge inleds av ett konsert-, teater och kulturhus (Djärvt vågat att bygga det överKung Agnes kanske, men varför inte?) och göra parken till en teater och musikpark. Skapa en fast scen för uttryck. Få hit Parkteatern för föreställningar, bilda en egen scen för fria grupper, kvällskonserter sommartid och faktiskt även höstar och vårar. Lägga låga sittplatser som i gradänger över sluttningen begränsat, men tillräckligt för att en större publik får sittplatser. Bänkrader framför scenen som det var igår på Nationaldagen. Samtidigt bygga ett närliggande modernt café, ett glashus, genomsiktligt i anslutning till brygghuset. Göra det här på riktigt!

Förutsätter också en klok, djärv och nytänkande drift av konsthallen (ta tillbaka de gamla idéerna om en konsthall som kan konkurrera med de i stan och gärna vara ännu mer framåt.)
Slottsvisning i all ära och köksträdgården är alldeles utmärkt, men det räcker uppenbarligen inte.
Alltså, bygg en fast teater och konsertscen i parken och fyll den med innehåll. Inte något flyttbart alternativ till scen utan en riktig med bakomliggande loger och andra utrymmen. Skapa byggnader och evenemang. Då kommer folk till Edsbergsparken och då blir det på allvar.