tisdag 10 april 2018

Kulturprofilen äger akademiledamoten



Har haft en del med akademiledamoten och kulturprofilen att göra. Inte nu på senare år, men för länge sen.

För mindre länge sedan var jag på en bokmässa. Tyckte väl det skulle vara kul att återknyta kontakten.

Akademiledamoten hade ett eget bås för sina utgivningar. Sökte mig dit efter mässans karta. Hon var på lunch. Kulturprofilen vaktade.

Jodå, det blev dunk i ryggen och hjärtligt och leenden och allt det där när man inte setts på några år.

Men den dagen, den lunchen, där i akademiledamotens vrå blev jag illa berörd, väldigt illa berörd.

Plötsligt öser han ur sig. Sådär förtroligt, lismande, lite halvhögt (småfranskt) så att jag skulle förstå att det han sa enkom var för mina öron:

”Hon skulle aldrig kunnat vara där hon är idag eller blivit något utan mig, det är sant, ingenting, böckerna, akademien, ingenting, det är jag som lett henne och sett till…”

Jag sa:
”Det är sant alltså? Att du är det kräk alla vittnar om. Dra åt helvete!”

Jag vände och gick, så upprörd och arg att jag skakade.

Den där inkokta laxen


Den ska ha smaken av ättikan och en rosa kärna, bara lättbakad i det kokande vattnet som hälls över den och så kryddningen och att den får kallna i spadet.
Vem älskar inte inkokt lax?

Lagade den i helgen av lax som var över efter Augusts sushiryck i fredags (kommer som inlägg med bilder efter det här). 

Tyvärr är laxsidorna så misshandlade i butikerna så att de knappt håller ihop. Lamellerna brutna, segmenten trasiga. Det går inte att hålla en laxsida, hur hårt vackad den än är,  med en hand och med ändarna sladdrigt hängande.

Gick i en "laxskola" i Norge för massor av år sedan. Odling, slakt, filettering och omsorgsfull behandling och tillagning.
Där fick vi lära oss att hålla en laxfilé helt flat för att sedan kunna laga bra mat av den och utnyttja till både gravning, stekning, kokning och skära som rå.

Här i alla fall det bästa receptet av alla på inkokt lax, men försök inte göra såsen, den spricker!

Inkokt lax Tore Wretman

Det här behöver Du:
1 kg lax av mittbiten skuren i 3x3 cm kuber med skinn

Till kokspadet:
2 1/2 liter vatten
1 gul lök
1 medelstor morot
½ dl rödvinsvinäger
3 tsk salt
5 vitpepparkorn
6 hela kryddnejlikor
1 lagerblad
8 dillstjälkar
Skarpsås
1 gula från ett hårdkokt ägg, passerad genom en fin sil
1 rå äggula
1 krm salt
1 krm strösocker
kajennpeppar
1 ½ msk osötad senap
1 msk vinäger
1 dl gräddfil
2/4 dl grädde

Så här gör Du:
1.Koka lagen med alla ingredienser i tio minuter.
2.Lägg i laxkuberna och sätt på locket på kastrullen
3.Ta bortkastrullen från plattan och låt svalna.
4.Garnera med en klick rom på varje laxbit
5.Servera med skarpsås.
6.Se till att alla ingredienser till skarpsåsen håller samma temperatur, enklast är att lägga allt i kylen några timmar före anrättning.
7.Blanda den kokta och råa äggulan med salt, kajennpeppar, socker, senap, gräddfil och vinäger.
8.Vispa grädden till skum och vänd ner med en spatel.
9.Håll såsen kall.

Nattvandring XII

Snölik. En smutsig hög av vinter.

söndag 8 april 2018

Vintern rasar ut och nu ska vinterburret bort


Det har ju varit en vinter i Stockholm med ömsom härligaste snöväder och grusomt slask. Efter varje promenad har vi fått antingen tina upp kilovis med snö ur pälsen eller spola bort smuts och grus.
Ändå inbillar vi oss att han behöver långpälsen om vintern - det har ju för ovanlighetens skull varit ganska kallt också.



Men, som idag, när termometern utanför köksfönstret närmade sig 14 grader varmt så bestämde vi oss. Nu ryker burret. På tisdag blir det topp till tå badning med det dyra hundschampot, sedan föning och borstning så att alla tovor rätas ut.
På torsdag klockan 15 är det frisören som fått i uppdrag att kortklippa hela Assar och kloklippa ordentligt.
Varje gång vi gör det här känns det som att det är en ny hund som flyttar in.

lördag 7 april 2018

Maktlöshet och fördärv



Var på ett boksläpp idag.
En av mina äldsta vänner, Mats Eliasson, släppte sin lilla ”Mässa för obekväma”. Egenutgivning via Vulkan.
Det är rask läsning. Bara 39 sidor, men fullproppade. Utvecklat hade det kunnat bli en väldig roman, nu blev det en intensiv förlängd novell i några akter som gafflar in i varandra i tidstempot.

Kort sagt är det om prästen Ola det handlar, Mats Eliassons Alter Ego (?). Boken om Olas platta fall och utmobbning ur kyrkan måste vara en skön upprättelse där alla parter absolut känner igen sig. ”Vi ses i min nästa roman”, som Strindberg lär ha uttryckt.
Det är också en gastkramande beskrivning över sårbarhet, krossad självkänsla, tvivel och avund. Tätt, tätt i ord skapas medkänsla, empati och avsky. De förstnämnda två över Olas maktlöshet och det sistnämnda över kyrkoherden som vill få bort honom, den obekväme, den som samlar mycket folk till meditationsstunder, den som som framhåller ritualerna och mystiken framför glättade aktiviteter och sammankomster för barngrupper och ungdomar.

För att få bort prästen Ola från verksamheten använder kyrkoherden alla klassiska knep, från rent förtal, skitprat bakom ryggen, uppdiktade klagomål från församlingen samtidigt som hon får kollegor på ”firman” att vända honom ryggen och kyrkorådet att missförstå Ola som ett problem. Alla dessa vuxenmobbningens ingredienser samlas över 39 sidor som kanske rent tekniskt hade behövt korrläsas en vända till och kanske stärkts här och var med större tydlighet och djup. Om än att läsningen varit underhållande, eller snarare gjort mig förbannat över människors förkrossande dårskap parad med elakartad idioti, känner jag manuset som ett utkast till en så mycket större roman om Ola, men det kanske kommer då det här är Mats Eliassons förstlingsverk. Huvudfiguren Ola har så många bottnar att det torde finnas hur mycket som helst att berätta om honom och hans styrka att fortsätta leva livet trots den psykiska mobbningen.
Svidande från läsning första till sista sidan, en vidräkning med ett ohållbart system inom företaget Svenska Kyrkan som ligger dolt bakom det vi ser.

Finns att beställa där böcker finns på nätet, till exempel här!

torsdag 5 april 2018

Grattis Alma, intensiv, empatisk, stark, vass...ibland odrägligt argumenterande


Idag fyllde det här knyttet till häst, 16 år.
Försök aldrig diskutera med henne om saker som hon vet har rätt i, det går inte, det är lönlöst och det är en obetalbar styrka. Hon är den vassaste och mest oresonliga jag känner i diskussioner.
Ibland har hon åt helsike fel, är klart, men ger sig ändå inte.
Hennes bästa sida är den empatiska. Hur hon bokstavligen kan gå i andra människors fotspår och känna in sig. Få förunnat.
Finaste tjejen.
Älskade unge.
Grattis.


onsdag 4 april 2018

Klorerad vitlök odlad i mänskliga fekalier

Spansk vitlök på fat av Eva-Marie Kohte


När vi var små kom tant Barbro in till oss på Långängsgatan i Smedby, eller om det var tant Ann-Marie, eller förresten kanske någon annan tant (alla var tanter och alla kring 30 fyllda!).
Så sa hon på sin östgötska: "Hörredu de måste varit någon italienare på bussen idag för det luktade vitlök så man knappt kunde va där”

För så var det på 50-talet, att det var bara utlänningar som luktade vitlök. Hur kunde dom, helt utan respekt! Vitlök = Utlänning.
När senare Tore Wretman lagade mat i radio och TV var han stolt över att använda vitlöken ”men bara som en doft, en kryddning”. ”Därför tar man gärna en teakskål till salladen och gnider skålens insida med en vitlöksklyfta. Akta så att inte det blir för mycket för vitlök kan ta över all annan smak”.

Jam wunzen nguea, Het sallad på kallt kött med vitlök och chili

Vårt smaksinne är antingen fördärvat av all kemi i maten, eller utvecklad så att sensorerna kan känna av hur andra råvaror lyfts av vitlöken. Hemma hos oss öser vi vitlök i speciellt alla asiatiska rätter.
Igår gjorde vi en Jam wunzen nguea till lunch eftersom jag helstekt en bit entrecote till 48 grader innertemp och skar kall i tunna skivor, Charlottenlök i väldigt tunna strimlor, massor av vitlök, salladskål i strimlor, tomat i bitar, fisksås, rostad chili och soja. Hett, saltigt, umami och vitlöksstinnt.

Köpte spansk vitlök, aldrig kinesisk. Läs här varför!
Min egenodlade är slut för länge sedan och eftersom jag inte har odlingsjord (får i maj) så blir det ingen egenodlad förrän till nästa år. Men snart är det färskvitlökstid och det ser vi fram mot, vi vitlöksälskare.

PS! Som liten på den tiden bara utlänningar åt vitlök stärktes min nyfikenhet av det som låg utanför min egen lilla Långängsgatesfär med tanter och farbröder som mest kunde ta ut svängarna med paltbröd, korvkaka och gäddqueneller (inte helt fel det heller, men allt i övrigt som var främmande gavs förnamnet ”exotiskt” och det inkluderade vitlök). Ska man säga något gott om min farsa så var det nog att han tog ut svängarna betydligt och var öppen för smaker som ”utlänningar” estmerade och det tillfredsställde min nyfikenhet och skapade grogrund för mat från hela världen. DS