söndag 14 december 2008

Mitt kontor i rött


I precis ett år nu har den lyst, den röda bollen i mitt fönster, dygnet runt, aldrig släckt.
Återigen stämmer färgen och den pryder sin plats till jul.
Lyser starkt över torgen därnere och alla människor som går och julhandlar i det sargade centrum som mest påminner om en lång korridor. Ser ni julbollen i det mittersta av fönster. Där hyr jag in mig i maktens boning.
Under mig ligger frivården. En dag konfronerades jag i hissen av två jättar som stod i uniform och mellan sig hade de en kille med både hand och fotfängsel, en ung grabb. Han såg ut som någon från en amerikansk fängelsefilm. Jättarna höll honom i ett järngrepp i vardera armen. Han mötte min blick och djupt därinne såg han sorgsen ut, men han log vänligt. Det var precis som jag skrivit sista kapitlet till boken "Döden i skogen".
Så stannade hissen och killen fördes ut bryskt av jättarna. Jag blev ensam igen och undrade om det är rätt att den sorgsna killen som var fängslad till armar och ben behövt schavottera med sin fullständigt försvarslösa situation.Han hade inte ens skägg, bara lite fjun på hakan. Vad hade han gjort? På väg till frivård, skulle han släppas där, eller?

Röda lampan tänd - alltså finns jag - jag är fri!.

Luciamiddag med julkänsla i smaken

Grov skånsk senap är en självklarhet och behövs för att bryta fettsmaken på ett trevligt sätt

Det fick bli fläsklägg och det är ju något av det svenskaste som finns om man inte räknar med att fläsklägg äts över hela världen och speciellt mycket i Thailand och Kina.
Köpte med två urbenade fläskläggar från affären. Tyvärr såg de ganska magra ut, folk vill ju ha det så(?). Men jag fick ner dem i grytan och körde i nästan två och en halv timme och då med nejlikor och stjärnanis, lagerblad och vitpepparkorn.
Dofterna i huset blev plötsligt väldigt juliga.
Ett stånd grönkål revs i bitar och fick koka mjuka i rejält saltat vatten. Grönkålen stekte jag sedan i rejält med smör och så fick den koka ihop med en halv liter grädde. Thats it!

Kjartan död

Kjartan Slettemark är borta.
Så sent som i torsdags stod jag och tittade på ett av hans fanstastiska serigrafi som hänger i klubbrummet på Konstnärsklubben, en Marilyn Monroe efter Andy Warhol och med Kjartans egna slitna, men uttrycksfullt starka nuna infogad i allt det blonda håret. Det var också på klubben jag träffade honom senast - för bedrövligt att man inte vet när det är sista gången.
-Hvordan ska jeg veta att jeg er blitt født akurat i Naustdal" spurte han når vi sågs hjemme i leiligheten for omtrent 30 år siden. Då passade vi på att byta grafik men varandra. Han fick ett Londonblad av mig och jag fick ett Osloblad av honom så var udda jämt och jag kunde bara dåligt dölja den förtjusning jag kände.
Även om Kjartan aldrig lade av med sina norska nausdalsdiftonger så var han mer svensk än norsk, i alla fall i acceptansen hos den svenska konstpubliken.
Av och till har vi stött på varandra genom alla år och alltid slagit av en småprat när vi träffats. Nu är han borta 76 år gammal. Men det kanske är som det var när vi första gången träffades och han lurade på om han verkligen var född i Nausdal - för det kunde han ju inte veta, så liten som man är när man föds. Den tanken blir som en liten tröst när han inte längre kommer att dyka upp, men man vet aldrig.