lördag 27 november 2010

Julgranen i Sollentuna centrum tänd



Sollentuna har börjat skapa moderna traditioner av klassiskt snitt. Det allra senaste stavas: Julgranständning och det är en lätt högtravad tillställning som det sig bör med tal av kommunalrådet, för stunden upplyft till landstingsråd, Torbjörn Rosdahl, och under ledning av Thomas Ardenfors som konfrencier.

Tio minusgrader är inte kul! Thomas Ardenfors började uppvärmningen inför ett öde torg tio minuter före tändning, han är urstyv, helt enkelt, det är inte många som kan mäta sig med hans jovialitet. "Synd att han blivit politiker" hördes en annan politiker från de rödgröna mumla om Ardenfors som anträtt puplpeten över Plan och exploateringsutskottet som väl närmast är den kommunalrådstjänst som kan räknas som nummer två i den kommunala hierarkin. "Han borde blivit en Hyland", sade en annan.



När väl ljuständarshowen började börja och efter utdelandet av gratis handvärmare, kunde Ardenfors locka Sollentuna Gosskör under Maria Nilsson och David Stadell till skicklig julsång från scen - den värmde stort, men då hade redan känseln försvunnit i skorna.

Så fick Rosdahl hela torget att räkna ner från tio. Och sedan blev det tyst....alldeles tyst...och inget hände på två sekunder, tre, fem, åtta - det började bli pinsamt och just i det ögonblicket, flash boom bang - granen tändes och 25 meter upp strålade den stjärna som var glömd att elektrifiera i fjor.

Granen är så hög att jag kommer att stjärnan rätt in mot mitt skrivbord på sjätte våningen. Måste hänga upp något själv i fönstret som motstånd, som ljuskonkurens, som utjämning, efter att mitt röda sprakande klot brunnit färdigt.


Pernilla Miljeteig och Jan Enfors är inte så konturlösa i verkligheten, snarare tvärt om, men framför en gran i 10 minus är allt tillåtet

Så blev det varm choklad på Espresso house och sedan gick Rodjana för att handla, men kom inte på något - eller snarare var det så att ICA i Sollentuna Centrum skrämde iväg henne. "Rörigt, skitigt och lager med mögel i grönsakshyllorna", var hennes kommentar. Det blev vårt illa kinesiska hörn istället - det på Tureberghs Torg - med hettande simmig Pekingsoppa och frasigt stekt anka.

Nu kaffe hemma bland flyttlådorna och det slår mig att när nu andra packar upp sina julsaker att ställa fram till första advent i morgon så packar vi ner våra för flyttningen, vi får försöka komma igång med julpyntandet till tredje advent i år - men julgranen utanför mitt kontor (läs kommunalhuset) är tänd.

Fredagsmiddag huller om buller

Uppätna ostron - gick åt efter vart som de öppnades vid diskbänken och före en middag som avnjöts både hipp som happ

När Rodjana och jag träffades skulle vi äta hemma med hennes familj. Det visade sig vara en familj med massor av folk och alla spretade åt olika håll, föräldrar, barn och barnbarn. Vi fick knappast plats i det lilla huset.

Jag åkte till marknaden med en syster till Rodjana för att handla. Det blev åtskilliga plastpåsar med både färdiglagat och råvaror.

Så satte middagslagandet igång, men just då satte sig tre familjemedlemmar i ett hörn och började äta och jag tänkte att "fan vi skulle ju äta middag ihop".

-Ja , men vi är hungriga nu, fick jag som svar och det var första gången jag på allvar förstod att mina värderingar inte alls måste delas av andra och jag förstod att det var jag som tillhörde den lilla folkspillran som utgör en världsminoritet i ett land med ett språk som bara talas av ett fåtal vid jämförelse och med en kultur som inte kan jämföras i tid och utveckling med de tre ätande familjemedlemmarnas.

En av de bästa styckningsdetaljerna på grisen, i alla fall ifråga om smak, broskben

Nej, jag desavouerar inte måltiden som sammanhang bara för det, men fredagskvällen hemma hos oss blev en uppvisning i denna brett förankrade kulturella måltidskonst att äta när man är hungrig.

Jag själv stod och öppnade ostron vid diskbänken, Rodjana friterade broskben och ångade basmatiråris - hastigt rörde jag en nam prig poon. Då var redan ostronen slukade ståendes vid den övriga matlagningen och så fort den första laddningen broskben var färdigfriterad gick den ut till ungarna framför TVn tillsammans med skålar av ris och sist satte vi oss själva att äta nästa laddning.

Jag gillar både ock, men det känns ganska opretantiöst att tillbringa en fredagskväll på det här sättet när det inte behöver vara så märkvärdigt trots att man blir utspisad med både ostron och thaimat. Så avslutade vi lite hursom med en bit svensk getgrönmögelost från Bondens Matbod - helt läckert.

Blåaste blått igen - hemlagat snus i blåaste dosa



Snuspriset är vansinnigt - om jag fortsatt röka istället för att snusa hade jag varit ihjälrökt för länge sedan, det är jag övertygad om. Snus räddar liv - belöningen är extraskatter och våldsamma överpriser.

Därför tog jag saken i egna händer - känner mig förvisso som en hembrännare, själva ceremonien känns som densamma (hur jag nu vet det") och väntan på att det egengjorda ska bli färdigt är lika stor, bara att här tar det en hel vecka innan resultatet kan avnjutas.

I morgon är det klart, då har det fermenterats färdigt i den lilla ugnen i förrådet som drivs av en 100 W glödlampa som ger 80 grader dygnet runt.

Istället för att betala pressbyråns 54 kronor för något som jag egentligen inte vet vad det innehåller får jag ett tobakssmakande hemlagat snus som vinner poäng.

Jag snusade ettan från 13 års ålder och dagligen fram till för något år sedan. Redan efter första prisen från mitt hemlagade snus bröt jag monopolvanan med ettan - mitt egengjorda hade kvaliteter skyhögt över Ljunglöfs ettan. Skulle kunna tro att det var exakt så som mitt hemgjorda smakar, med sin runda milda lite salta tobakssmak, som ettan smakade i original på sin tid. Köpte en dosa idag för att jag inte timade bakningen riktigt - det var inte bra! Blött, klibbigt, hårt, syntetiskt som känns utspätt.

Nu har det gått exakt fem dagar sedan jag satte satsen med finmald råtobak på jäsning (fermentering). Under dessa dagar genomgår snuset en förvandling, (Som lutfisk ungefär) från ganska "dammigt" brunsnus till en välbalanserad emulgerad perfekt åldrad snusmassa. Jag fattar inte varför jag inte började tidigare med denna lilla exklusiva hobby. Det är ren och skär njutning att lägga in en pris snus numera!.

Mer om mitt hemlagade snus och svensk snuspolitik kan Du läsa här och allrahelst här. Här skriver jag om sensk snuspolitik.

onsdag 24 november 2010

Frukosten berikad med äggviteämnen



Jag har bestämt mig för att inte vara fet. Jag har bestämt mig att framkalla självbilden i verkligheten. Det är därför jag förjat träna (boxning) och det är därför jag lagt mig själv i äggvita. Nej till kolhydrater med andra ord.

Stekt långa på Edsbacka Wärdshus

Så här ser följdaktligen min frukost ut, eller snarare KAN min frukost se ut. Ägg och alspånsrökt fett sidfläsk. Till lunch en stor bit långa med mycket brynt smör, ingen potatis. Middag - en grillad 350 grams entrecote och däremellan en och annan nöt och massor med vatten. Så här ska det pågå en vecka till innan jag kan unna mig en macka på grovmald säd eller gröt av detsamma - råris på basmati eller någon annan lågkolhydrat. Hoppas komma i tomtedräkten till jul vilket betyder tio kilo off.

Fredag kan jag gå ut svinhårt på träningen.

Visst ja, glömde en stor portion med hallon och vispad grädde före läggdags!

Blått gör det mesta synligt



Blå kongo var populär ett tag på matbordet, inte särskilt länge, även om det är en gammal sort. Färgen är ganska irriterande på tallriken, sjukt lila- inte ens estmerad av barnen. Smaken och konsistensen på Blå Kongo är inte heller särskilt angenäm. Lustifikationer på bordet blir sällan lyckade, men vill man kan man snegla till potatisens ursprungsland Peru där potatis dyker upp i de mest lustifika färgkombinationer.

Under senhösten gick jag i skymning och fotograferade i landet och förstod senare i photoshop mystiken med den blå timmen - den som fick Linnés indiankrasse att spraka och skrika.

Det är från denna höstens skymningsvandring som bilden ovan är tagen. Bilderna med det blå härunder tog jag häromdagen i hastigheten med mobilen från bilen. Det är syntetiskt blått och lika synligt, samma våglänk känns det som bara mer elektriskt intensivt.

Det är kommunens parkmästare, Sven Håkansson, som "tänkt till" och prytt en gammal ek med en snårskog av elledningar och lampor som ger det här intensivt blå skenet.

Det där kan man tänka vad man vill om - själv tycker jag det är en ganska trevlig och annorlunda entré till kommunens största kommersiella centrum, en blå punkt man inte kan missa.



Tyvärr har den blå punkten blivit en källa till en tudelning av invånarna - några, som jag själv, är mil uppskattande - andra är vansinnigt arga.

Det slumpar sig nämligen inte bättre än att kommunens skrytsammaste "hög" ligger precis dikt an den gamla lysande eken och med hög menas "viktigaste fornlämning".

"Gravskändning" skanderas det - men hallå graven är kanske 1500 år gammal och det som sker nu av blåsken är en liten "krattning på ytan". Se det istället så här att varje år som parkmästaren tänder den blå eklampan blir den stora högen, den som fått tillnamnet Kungs, synlig. Det blåa markerar platsen bättre än någonsin. Förr markerades den på sitt sätt med vägar eller stigar, knutpunkter, stenmarkeringar - synligt då eftersom det bröt landskapet.

Man kan ana högen alldeles direkt till vänster om det blå ljuset

Idag går vägar och markeringar kors och tvärs kring Kungshögen som hade en grannhög som låg precis där järnvägen idag går fram - den grävdes ut och togs bort i samband med järnvägsbygget - innehållet, några pärlor och brända skelettdelar ligger i en låda på länsmuseet i Stockholm, helt nedsläckt, utan uppskattning, utan att bli sett, utan en minsta lilla lampa som gör fornlämningen synlig.

Vårt samtidssätt att markera en plats måste vara ett betydligt starkare incitament - bättre än det blå ljuset kan man inte tänka sig - dessutom är våglängden på ljuset sådant att det inte lyser upp, bara markerar, egentligen väldigt snyggt.

Läs mer om "Kung Agnes Hög" här

lördag 20 november 2010

Sent skördade betor, rovor, selleri och palsternacka



I söndags, mellan frostfröjderna, lyckades jag få tid över till skörd. Först purjolöken som nu ligger strimlad och förpackad i vakum i frysen. Sedan vitbetor, gulbetor, som vi naturligtvis levt av hela hösten och även under sommaren som gallringsbeta.

Fick också upp all sellerirot och all palsternacka



Nu ligger de i hinkar på balkongen och idag gick något av dem åt. Märker vilken god idé det är att inte ha för bråttom med skörden - nu rekomenderar jag naturligtvis inte att vara så senfärdig som jag själv, det är lerigt, kallt och djävligt - men sötman man uppnår de där sista veckorna är rasande påtaglig.

Körde ett bleck med vitbeta, palsternacka, sellerirot, gulbeta och något rovor idag till hastigt grillade lammkotletter och rejält med saltat vitlökssmör - inte illa! Rötterna såg inte roliga ut; intorkade, skrynkliga, brynta, men vilken smak - hela sommaren, hela hösten låg där uti Nu ser vi fram emot fler rotsaksmiddagar under vintern och garanterat biodynamiskt odlat.

Glömde sätta vitlök!
Glömde så palsternackor!

Nu har jag svartrötterna kvar att ta innan kylan sätter in på allvar. Förra året "räddade" jag dem undan permafrosten genom att gräva fram dem den 28 november.

Året innan julskördade jag i snön den 21 december. En ganska annorlunda bild av köksträdgården jämfört med den här som jag brukar titta på titt som tätt för att minnas sommaren.

fredag 19 november 2010

Laab moo på broskben



Det är klart att vi har skrivit om Laab tidigare och den som är en flitig läsare av bloggen förstår att vi har en viss fäbless för detta anrättande. Som den här tillexempel på fisk och som den här på fläskfärs i sällskap av sockerkorv och sathaa (stora underbara trädbönor med mycket karaktäristik smak). Laabhöns gillar vi också liksom laab på kokt kycklinglever.

En riktigt god laab lagas, som ikväll, på broskben. Dela dem i små stycken och confitera dem i ankfett (det där är inte thai, men det blir djävligt gott för att tala klartext), tillsätt lite korianderfrö när broskbenen tagits upp så att köttet knappt hänger med. Dela en näve väl sköljd och avrunnen mynta och blanda med fläsket om det så är i form av broskben eller stekt färs, fiskrester, kokt hönslever eller höns. Smaka av med limejuice, torkade chilifrukter, fint skivad vitlök, hackad eller strimlad rödlök, smaka av med fisksås för sältans skull, purjolök är inte nödvändigt, men av förklarliga skäl använder vi det idag.

Det här är fredagsmat när den är som bäst - för den del i familjen, som inte går på så lågt glykemiskt index som jag själv åts det kaoniew till och jag fick en riktig thaiomelett på massor av ägg.

Purjofrossa när frosten bryter på

Kanske då en koppling till bilden nedan till höger

Just i ögonblicket när frosten ger sig till känna, då brukar jag skörda det sista av purjon i landet. Den har likt ett vin fått mogna i pina den sista tiden och fått karakär i smaken.

Igår satte jag mig att rensa och skära. Nu ligger den vackad i frysen för vintern att ta fram till omeletter, soppor, grytor och såser kanske till och med gratänger. Friterad blir den kanon att strö över vissa anrättningar för distinkt smak och knaprighet.

Man riktigt ser hur sommarens och höstens vitaminer sprungit in i den välsmakande purjon att delas med av under vintern.

Nu ligger vitbetor i två stora hinkar och väntar på mig för ansning och inkokning - blanchar bara lätt en stor del, skär i kvarter, vackar och fryser till grytor - vitbetor har ju den fördelen att den har rödbetans smak, men inte färgar ner hela anrättningar och alltså passar i grytor där smaken eftersträvas.

torsdag 18 november 2010

Kungskrabban lyx i Sverige - Gatumat i Norge

Tabberaset som krabbfiskare i iskallt hav i Nordligaste Norge

Det är lite märkligt, men samtidigt högst förståeligt.

I Sverige kostar ben från den norska kongekrabben ibland upp mot 700 kronor kilot och det är fantastiskt god mat, bättre än hummer tycker en del.

Nu är det bara så att krabban en längre tid varit på vandring inte bara från Ryssland och över Bærends hav utan nu också ner runt den nordliga västra kusten. I sin vandringsväg äter den allt och förstör bottnarna.

Miljörörelsen, och för den skull också fiskerena, protesterar. Miljörörelsen talar om en ekologisk katastrof - krabborna tar andra arters ställe och de sliter sönder nät och trålar för fisket. Stadsmakten gör intet anser man.



Bästa protesten är efter ett sant franskt mönster där man som exempel tippar osålda närodlade tomater utanför Elyseepalatset när bönderna inte är nöjda med makthavarnas politik. Idag lämpades 2000 spindelkrabbor utanför fiskeriddepartementet i Oslo. (Enligt SvD)

Dumpa priset och fiska av helvete så att fler får smak för delikatessen. Tidigare har krabbfisket varit omgärdat av kvoter och säsongsfiske - så var det fortfarande när jag själv var på krabbfiske i nordligaste Norge för en del år sedan. Det vore en idé att släppa allt och se till att framväxten hejdades.

Läs mer om mitt fiskafänge här

Vit fakejul med amerikansk tomte i Sollentuna Centrum

Sollentuna Cenrum alldeles nyss

Ärligt talat - man undrar vad fan den där ljusgestalten har där att göra för den traditionella sollentunatomten är plirig, spinkig och en smula småelak. Dessutom solkigt grå i både syn och kläder, vadmal till byxor och bankad bomull i väst och skjorta. Det här belätet i sollentuna centrum är inte en sollentunatomte!

Sollentunatomten skulle nämligen aldrig dyka upp i kommersiella högborgar med snobbattityd.

Det gör emellertid den amerikanska kopian - när de gamla myterna och berättelserna kommer till USA blir de uppblåsta, förvandskade, förställda och förbyggda missfoster - sedan några år tillbaka även i Sverige.

Är den så mycket mer intagande?

Knappast!

Är den så mycket mer lockande för barn?

Ja, kanske för att vi tagit till oss en glitterkultur - men då handlar det om något helt annat än tomten - en slags ny mystik och spänning.

Tomten som nu i glitterkemi och bomullssnö ståtar, med en samling nickande vad-vet-jag, mitt i Sollentuna Centrum lockar ingen till nyfikenhet på mystik och och vårt förflutna. Här finns inget av den stalldoft eller de kalldragiga stugor och torp som är så utmärkande för tomtens tid. Ingen fattigdom märks, inget elände. Av brödhög och doppa, lutfisk och dricke och alla saltmat finns inte ett spår till vår nya sminkade jul. För 100 år sedan tog man hjälp av tomten som drömobjekt. Denna vätte tjänade som skydd åt gården samtidigt som man mötte honom med respekt - se så respektlöst han förevisas idag och inte ens en gång sig lik.

Tomten ska vara skräpig, raspig, knarrande, en smula hotfull - först då blir han lockande. Inte vara en glänsande guddom som sitter på en tron med paket som en mammon ösande ur glittriga ymnighetshorn.

Vad jag vill göra - förvisso som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men ändå - är att bjuda till en traditionell julmarknad på Hersby Hembygdsgård istället den femte december mellan kl 12 och 15.

Där bygger vi en "riktig krubba" i tomtens hemvist, stallet - med hö och halm och dunkelt ljus - där kokas glögg för servering, bakas pepparkakor och lussekatter, säljs hemgjorda karameller och mjöl från vår egen kvarn (perfekt till julbrödet!). Välkomna bort från syntetjulen för att känna doften av riktig tradition:

Form; Stefan Tapio

Vågat vägande

Min stadiga, grillade, blodiga, entrecote till frukost tillsammans med BEA och tre...

Jo, jag tänkte så här att jag skulle komma i tomtedräkten och därför försöka gå ner några kilo - vilket inte är det lättaste, det vet var och en som försöker.

Sålunda tog jag upp träningen igen - efter nästan ett års uppehåll. Boxning. Det är två veckor sedan nu. Samtidigt lade jag om kosten till GI med skarpt läge vilket innebär noll kolhydrater. Ser hur trist det i själva verket är att äta en stor entrecote till både middag och frukost. Men kombinationen av boxning och entrecote med bea ska ge resultat tipsar hela omvälden.

...stekta ägg

Igår ställde jag mig på vågen som visade att jag gått upp 2.5 kilo.

Är det så det brukar vara, att först går det upp och sedan går det ner. Hoppas för jag vill faktiskt fortsätta så här minst en vecka till innan jag går över till mer balanserad kost.

onsdag 17 november 2010

Vardaglig njutning



När det är lite uppförsbacke så hjälper en paus med god smak - någon som säger emot?
Därför, och därför blott allén, blev det en sen lunch på Edsbacka Bistro med något så vardagligt som stekt sej.

Nu ser de flesta framför sig denna lite smågråa och tråkiga dussinfisk.

Glöm det!

För nu har det blivit möjligt att få mycket mer av denna utsökta och underskattade lite tummellika torskfisk, den som med sådan förkärlek avnjutes som lutad i Finland och som fiskas i stor mängd utanför det norska Bulandet.

Från Bulandet som är Europas västligaste yttersta klippa ser man eldslågorna från oljeborrtornen till havs långt bort som nerramlade stjärnor i det alltid oroliga havet.

Nu får även vi i Sverige denna Pollachius virens på skinn och i lyckliga ögonblick även på ben. Tåligare och mer sammansatt i strukturen än torsk och kolja, smakligare då köttet har densitet som kräver en riktig genomkörare på skinnsidan. En fisk som man ska vara en riktig klant för att misslyckas med.

Nu var det inte därför den var så bra till lunchen. Det var, utöver en perfekt fiskbit, all garni och lite sky, några höstkantareller, några smålökar, brynt smör och smörstekta bitar av söt kalvbräss.

Sedan klarar man dagen så mycket battre, backens krön känns redan nådd. Idéerna flödar och verkställs utan mytiska ställtider.

lördag 13 november 2010

Helg med gås och krås



Det har varit kulturnatt i Sollentuna. Som oöverträffad största kulturförmedlare i kommunen genom Sollentuna Hembygdsförening fick jag förmånen att leda ett heldagsäventyr - ett idéseminarium på temat: Ingenting är omöjligt.

Vi höll till i min konferenslokal på kontoret i Sollentuna kommunalhus. Hela huset i övrigt upptogs av arkivens dag. Kommunen har fördelen av en särdeles skicklig arkivchef, Annika Holmberg som har ett stort allmänhistoriskt arkiv att förvalta, bland annat det från Edsbergs säteri som eminerar från tidigt 1600-tal. Sålunda finns här det första brevet, från Gustav II Adolfs hand, som ger den förste "slottsherren" Henrik Olofsson i ett privilegiebrev rätt att driva Wärdshus och att ”urtappa och utskänka allehanda främmande och svenskt öl, desslikes vin och brännvin samt andre hetsige främmande drycker…såsom ock hålla där taffel och spis”.

Hembygdsföreningens idéseminarium var menat att skapa en bred kunskaps och idébank för både den närmaste tiden och samtidigt extremt långsiktigt och då handlar det om allt mellan att skapa en grafisk profil till evenamang och detaljplanering.



Efter ett flera timmar långt förmiddagspass drack vi kaffe bland alla som kommit av nyfikenhet till arkivens dag och lite senare fick vi höra ovan nämnda Annika Holmberg berätta om släkten Rudbecks tid på Edsbergs säteri. Träffsäkert, naturligt och inte helt utan poänger lotsade hon fram mellan söner och döttrar i rakt nedstigande led.

Seminariedagen avslutades med en gåsamiddag på Edsbacka Bistro, för dagen förstärkt med krögaren själv Christer Lingström (bilden ovan är från tidigare i veckan då jag besökte honom på Edsbacka Bistro Strängnäs). Hans närvaro borgade för en svartsoppa av rang och gåsen var mör, rosa i köttet och rent ypperlig i smak. Klassiska tillbehör följde och med en sås som man kunde äta med spisesked eller rent av döda för.

Middagen avslutades med skånsk äppelkaka - ni vet den där överreklamerade terrinen på riven sockerrostad kavring och kokta äppelbitar - i det här fallet alldeles perfekt, samt spettekaka och kaffe.



Några timmar med mat fick jag hasta iväg till Edsbergs slott för att vara med om VIP spektaklet på Edsbergs slott som kulturnämnden arrangerade. Jag har sett slottet förr och till och med gift mig en gång i tiden då kommunens vigselrum är beläget där.

Nu fick vi slå följe med slottets siste "Rudbeckare" som dagen till ära slutit upp.

Vi gick genom gemak och salar och öppnade ett slutet blått rum. Upplyst av bara starinljus satt där en Malla Silverstolpe och sydde evinnerligen för hand. Här gestaltad av Christina Frohm, riksspelman och "spelfröken" i Sollentuna kulturskola.

Det var en tablå, en liten intim getaltning, över en av Sollentunas nedtecknare på Edsbergsgodset. Malla Silverstolpes egna ord, blandat med musik i urval - och det var så att "det nästan var verkligt!"

Del av den kvartett som formidabelt och ungt tolkade Mozart på Edsbergsgodset

En trappa upp satte sig senare en kvartet från Edsbergs musikinstitut att spela Mozart och jag fick en sällsam nostalgisk kick kombinerad med upplevelsen av musik i nuet - Edsbackas musikinstitut är en del av Musikhöägskolan och slottet befolkas till daglig dags av masterclasselever med en stor vurm för kammarmusik. För 40 år sedan snart var jag själv i den miljön och då tillsammans med dessa elevers professorer och lärare. Platsen var Oslo och Musikhøgskolen där jag vistades på några år när under hela 70 talet.

Se där en gåsadag att lägga till arkivet.

torsdag 11 november 2010

onsdag 10 november 2010

Bistron i Strängnäs


Senast jag var i Strängnäs var det rena rama Stängnäs - idag gemytligt öppet och välkomnande.
I trevligt sällskap avnjöt vi Christer Lingströms i augusti nyöppnade Edsbacka Bistro Strängnäs - kunde det vara bättre? Nej, knappast. Inte minst syntes det på Lingström själv hur bra det hä'r är - att själv stå i köket igen, att laga mat och de var med en stolthet han bar ut klassisker som Wretmans Toast Skagen, en liten perfekt tillagad gäddquenell med en rik vitvinssås och bladspenat, en liten fläsklägg lagd på surkål i en papprika och tomatsås med kummin och potatismos följt av en entrecote och som dessert en Edsbackas creme brulee och en liten chokladpralin till kaffet. Njutningsfyllt och helt nödvändigt, dessutom med utsikt över mälaren och strängnäs småbåtshamn - jag tror med andra ord den gode Lingström gjort et litet kap genom att öppna sin Bistro även här i Strängnäs som jag vet han älskar väldigt högt.

Julskinka ren och skär överklassmat - snart i var mans mun, hos oss redan idag!

Första skinkan för året!

Julskinkan uppstod i staden - inte i bondens storkök.
För inte mer än överskådlig tid sedan vandrade bönderna och torparna på landet in till städerna och hökarbodarna med det vi fortfarande kallar "finaste" köttet. Lite småskuret kan sägas att det var de lättuggade styckningsdetaljerna som fann den vägen.

Hemma i stugans kök saltades de hårdare framdelarna, läggar, nacke, fötter och huvud in för att sedan utsättas för långkok som gav både närande buljong och utmärkt smakande kött. Något förädlades till bland annat syltor och aladåber. Många härligt feta, stycken som inte fanns annan plats för, hackades och fördes milt in i fjälster för att bli korv.

Här skulle jag kunnat skriva "stoppades till korv", men då försvinner lite av det som det egentligen handlar om varför jag skriver "fördes milt in i fjälster". Det några idag väljer att kalla korvskinn benämns av andra fortfarande som fjälster vilket är fornnordiska för "gömsle". Alltså, en slags sista utpost från bondens slakt (och kanske en av de bättre). Så förädlat kunde torparen återigen bege sig till stan och sälja det som borgarna skulle rata som hela styckningsdetaljer, skånkor och fett, sidor och mule.

Vid höstslakten levererades grisköttet till stan. Hemma i bondköket kokades det hårda köttet efter alla konstens regler, men inte för att ätas till jul utan för att räcka till nästa slakt. När så julfirandet skulle firas på landet var det oftast bara med en brödhög och en lutfisk, kanske något av buljongen från fläskkok som brödet kunde doppas i.

När stadens folk skulle fira jul drabbades de av julens budskap och skulle fira högtiden så som de inbillade sig det firades hos bönderna. Dessa måste ha rika bord trodde man och lade inte ihop två och två att det rika köttet redan levererats till stan och att på landet satt de kvar med bröd och skånkor att koka till buljong.

Så kom bondens skinka att ståta mitt på det borgliga julbordet. Trind och griljerad, sockrat med kristyr. Smörgåsbordet var de redan vana vid och så småningom när de fattat att de kött bönderna tagit undan till sitt eget för att spara av och äta under vintern var makalös god spis, härliga grisfötter, läggar, syltor och aladåber, kryddade rullsyltor.

Egentligen ville jag bara säga att hemma hos oss blir vi ibland sugna på julskinka i förtid. Vi brukar kunna hålla oss till första advent innan första skinkan griljeras. Nu suktade oss rimmade småskinkor i kylen i affären och vips så stod hon där på bordet och lika mycket vips tog hon slut.

lördag 6 november 2010

Shop, salesblog, utförsäljning, till salu.

De allra flesta modebloggare (nu är jag inte en sådan förvisso) brukar ha en shop knuten till sina bloggar. Förmodligen för att göra en extrainkomst på sådant som modeindustrin öst över dem i sin iver att synas. Här är en av dem och här är en annan.

Med tanke på att jag själv gjorde debut som outwaremodell här på Tabberaset den 21 oktober 2008 så forföljer vi en tradition och säljer ut några av ungarnas och Rodjanas persedlar enligt nedan. Kolla och maila mig sedan på lager(alfakrull)tabberaset.se om något skulle passa - det är klart det är lite slitet, men inte annat än urvuxet.

1.
Red Roc varmfodrat skidställ junior jacka storlek 160, byxor 170. Knappt använt under en snöfattig säsong. 150:- + frakt.

2.
Bobblejacka från H&M, eller liten täckjacka som det heter på svenska, metallicgrön och med huva. Storlek EUR 164, 70:- + frakt

3.
En täckjacka som damkappa från Lindex, storlek 40-42, läcker inte dun. Använd en vinter sparsamt. Huva. 150:- + frakt.

4.
Mammakavaj i ngn slags denim, storlek M från Polarn och Pyret - 100:- + frakt.

5.
Vindjacka med löstagbar huva, CHNK by Chinook. Storlek 36, några smärre skönhetsfel osynliga fläckar. 90:- + frakt

6.
Skinnkappa, mocka med fuskfoder i 100 procent aktryl. CUE storlek dam 42, aldrig använd. 300:- + frakt

tisdag 2 november 2010

Fragmentarisk vansinneskonst av stora mått hos Qindynastin i Xian



I verkligheten blir den nästan för mycket, på en gigantisk yta, arméplutom på armépluton, dödens rikes väktare.

Qin Shihuangdi, förste kejsaren i Qin dynastin var en fullkomlig galning som led av sjuklig stridslystnad och patologisk förföljelsemani, men han var också en nytänkare och man börjar tro på att despoti är nödvändigt för enande och nytänkande (sjuk tanke jag vet).

Qin Shihuangdi regerade 1000 år innan vi här hemma i folkvandringens tid lärde oss kommunicera genom att rista runor på väldiga stenar. Redan då skrevs den vackraste poesi med tush i rikena som regerades av Qin som enat sex stridslystna stater till ett Kina och tillsammans med dessa skapat nya lagar. Han införde också en standard för både pengar och vikter och han hade ett finger med byggnaden av i kinesiska muren.



Så, en bit ifrån den väldiga anläggningen i Xian, hittades ungefär samtidigt med fynden av terrakottaarmén, också en väldig massgrav. Man räknar med att terrakottaarmén skapades av nästan 700 000 arbetare, konstnärer, keramiker, hantverkare. Som "belöning" avrättades de - deras närvaro skulle behövas när en gång kejsaren Qin Shihuangdi dog. Han behövde inte bara dessa beläten till armé, han behövde riktigt kött och blod också - ett annat tänk liksom, än det idag.

Andra "tänk" finns också i Xian - här finns fynd från 4000 år före vår tidräkning, en slags kinesisk vagga alltså.

Utställningen på Östasiatiska är mindre imponerande än verkligheten, men inte mindre intagande för det. Lite tycker man skulpturerna understryker det som en gång Lasse Åberg fyndigt uttryckte det: "Konst ska va snyggt", för det är så innihelvete snyggt och med så sköna uttryck att man blir vimmelkantig. Qin kunde till och med få till konstnärlig gestaltning i konstnärlig legotillverkning. (ett antal huvuden, händer och kroppar varierades i det oändliga till figurer med egna uttryck och egen resning.

Så gick i naturligtvis en tur i den hemvanda övriga utställningen på museet och slogs än en gång av detta faktum med runor när man i Kina skrev dikter med vackra tecken i skönaste Jade eller med doftande penna på papperstunna stänger av bambu.

Vi skulle avsluta med kinesiska nudlar i museets café - det borde vi inte gjort!

Niki de Saint Phalles (de färglada bulliga skulpturerna) och Jean Tinguelys (maskinerna) Paradiset utanför Moderna Museet känns som om den förfaller. Jag har sett den igång många gånger på den gamla platsen nere vid ingången till det bergrum som hyser Xianutställningen, aldrig dock i slänten mot MM, den nya platsen den hänvisades till efter att den konstföraktande aktionsgruppen "Flytta Paradiset" lyckades hetsa fram ett slags stockholmskt hat mot prakten och rörelsen. Märkligt blir det att komma från starka uttrycket från 200 år före vår tidräkning till samtidens belackade mästerverk och förstå att vi inte tar hand om det.