I verkligheten blir den nästan för mycket, på en gigantisk yta, arméplutom på armépluton, dödens rikes väktare.
Qin Shihuangdi, förste kejsaren i Qin dynastin var en fullkomlig galning som led av sjuklig stridslystnad och patologisk förföljelsemani, men han var också en nytänkare och man börjar tro på att despoti är nödvändigt för enande och nytänkande (sjuk tanke jag vet).
Qin Shihuangdi regerade 1000 år innan vi här hemma i folkvandringens tid lärde oss kommunicera genom att rista runor på väldiga stenar. Redan då skrevs den vackraste poesi med tush i rikena som regerades av Qin som enat sex stridslystna stater till ett Kina och tillsammans med dessa skapat nya lagar. Han införde också en standard för både pengar och vikter och han hade ett finger med byggnaden av i kinesiska muren.
Så, en bit ifrån den väldiga anläggningen i Xian, hittades ungefär samtidigt med fynden av terrakottaarmén, också en väldig massgrav. Man räknar med att terrakottaarmén skapades av nästan 700 000 arbetare, konstnärer, keramiker, hantverkare. Som "belöning" avrättades de - deras närvaro skulle behövas när en gång kejsaren Qin Shihuangdi dog. Han behövde inte bara dessa beläten till armé, han behövde riktigt kött och blod också - ett annat tänk liksom, än det idag.
Andra "tänk" finns också i Xian - här finns fynd från 4000 år före vår tidräkning, en slags kinesisk vagga alltså.
Utställningen på Östasiatiska är mindre imponerande än verkligheten, men inte mindre intagande för det. Lite tycker man skulpturerna understryker det som en gång Lasse Åberg fyndigt uttryckte det: "Konst ska va snyggt", för det är så innihelvete snyggt och med så sköna uttryck att man blir vimmelkantig. Qin kunde till och med få till konstnärlig gestaltning i konstnärlig legotillverkning. (ett antal huvuden, händer och kroppar varierades i det oändliga till figurer med egna uttryck och egen resning.
Så gick i naturligtvis en tur i den hemvanda övriga utställningen på museet och slogs än en gång av detta faktum med runor när man i Kina skrev dikter med vackra tecken i skönaste Jade eller med doftande penna på papperstunna stänger av bambu.
Vi skulle avsluta med kinesiska nudlar i museets café - det borde vi inte gjort!
Niki de Saint Phalles (de färglada bulliga skulpturerna) och Jean Tinguelys (maskinerna) Paradiset utanför Moderna Museet känns som om den förfaller. Jag har sett den igång många gånger på den gamla platsen nere vid ingången till det bergrum som hyser Xianutställningen, aldrig dock i slänten mot MM, den nya platsen den hänvisades till efter att den konstföraktande aktionsgruppen "Flytta Paradiset" lyckades hetsa fram ett slags stockholmskt hat mot prakten och rörelsen. Märkligt blir det att komma från starka uttrycket från 200 år före vår tidräkning till samtidens belackade mästerverk och förstå att vi inte tar hand om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar