söndag 9 december 2018

Kolbulle på Hembygdsföreningens julmarknad


Det är snarare aldrig mer än sällan jag beskyller Sollentuna Hembygdsförening för att göra något gott. Det här är undantaget och jag är glad att de äntligen fattat att för att överleva måste man samverka och göra det på rätt sätt.

Idag på julmarknaden var Slöjdgillet samarbetande part som systerorganisation till föreningen och dessutom utspridd på hela området med fikus på vinter och jul. Vidhåller fortfarande att de säljer ut sig alldeles för billigt. Det är hantverk och kvalitet och ska som sådant betalas. Köpte med mig en fin bomullsstickad jordgubbemössa till minstingen i familjen, Livas Flynn.

Så doftade det vedbrasa och nedanför smedjan stod Edsbergsskolan med några lever och stekte kolbulle. Denna milarerätt och skogsarbetarrätt med så stor förankring i skogslänen och på en blandning av vatten, mjöl, salt och amerikafläsk (här användes vanligt stekt rimmat fläsk, men amerikafläsk ska vara tärnade bitar från feta slaget på sugga). Nu var det gott ändå med bra lingonsylt till.

Föreslog redan under min tid i föreningen att ta in flera aktörer för att få fart på verksamheten, men då var svaret att man kände sig under konkurrens. Möjligtvis kunde man tänka sig att andra aktörer kunde komma in om de betalade för sig, till och med systerföreningen, Slöjdgillet, fick betala en avgift för att få vara med. Sniket, sa jag. Ekonomiskt, sa resten av styrelsen och förstod inte bättre att konkurrens och många olika slags verksamheter drar folk och gynnar föreningen.

Kolbullarna gick åt som smör i solsken, hurra och de allra flesta gick sedan in i föreningsstugan för att dricka kaffe och bulla där Hembygdsföreningen själv svarar för inkomstbringande servering. Ett annat samarbete som inleddes tidigt är  Biodlarföreningen med lokalt producerad honung.

Nattvandring XV

Och ingenting händer. Absolut ingenting annat än Assar som nosar, fotstegen mot höstgruset, något blinkande från en balkong, gatlyktan som svajar i vinden, någon som drar för en gardin, Assar som tror han fåt upp ett harspår, en bil som kör förbi, en reflex från en ölburk i bruna gräset vid sidan, någon som ropar. Ingenting händer? (Ute med hunden 23:15)

tisdag 4 december 2018

Kulturmannen och flickorna



För många herrans år sedan såg jag Don Juan* på Drottningholmsteatern. En fantastisk föreställning förstår ni som vet, scenbilder som växlade, tordön från ovan och sångare som försvann genom luckor i golvet till låt av gnisslande maskineri. Underbart gediget och jag tror, eller snarare vill minnas att det var Håkan Hagegård som spelade häradspåsättaren.
I en rad scener förför han hejvilt med lockelser och pockelser. I sista akten försöker han på sedvanligt manér förföra Zerlina. En förförelse som slutar i vad som skulle kunna vara en våldtäkt, eller snarare är en sådan.
Som sista bilden i slutet klampar fadern in som stenstaty, eller är det kanske rättvisan? Domaren? Och marken öppnar sig, dömd till undergång i helvetet. Sakta sjunker han ner och på vägen river han av sig sin peruk och blottar en åldrande flint, tiden hans är förbi, lågorna tär honom. Alla dessa förförda får upprättelse, operan är slut och kvar finns väl en och annan som begråter honom, men inte många.


Som operaupplevelse sitter den här föreställningen som en smäck. Som operateater är den vansinnigt mångbottnad och idag högst relevant.
Tycker hela librettot påminner om scenen som uppenbarat sig de långa månader som varit och befolkats av ”kulturmannen”.

Alltsedan denne man kom till Sverige har jag känt till honom. Ibland som på håll, ibland på väldigt nära håll. Jag har sett hans offer och förfasats. Till en början ska jag erkänna att jag var imponerad, förstod nog inte bättre. På samma sätt som man imponeras av Don Juans förförelseteknik, hans åmande och kråmande inför offret han ska nedlägga och hur han lyckades om och om igen, ständigt nya erövringar, ständigt nya kvinnor, mille e tre:

In Italia seicento e quaranta;
In Alemagna
 duecento e trentuna;
Cento in Francia, in Turchia novantuna;
Ma in Ispagna son già mille e tre.

Men det var ju kvinnor som tillhörde min närmaste krets, min omgivning som drabbades av hans vivörliv. Kvinnor långt utanför kretsen av de 18 som DN inledningsvis tog fram. Några berättade och de var inte nådiga, dumpade som nyttjade, lurade och förskrämda, ledsna och förfasade. Så var det. Långt bortom oönskad intimitet, betydligt råare. Åtskilliga och de flesta så mycket yngre. Var det någon som sa ”skjuta på sittande fågel”.


Det tog lång tid innan jag ”gjorde slut” med Klådan, då tillhörde han inte ens den yttersta av min krets. Och jag tror inte ens han förstod.
Hans fru som stått vid hans sida och varit så till den milda grad medberoende hans missbruk så som kvinnorna i Don Juan, medberoende påsättaren att allt blir förlåtet, lika medberoende som den närstående till drinkaren och till och med agerar som möjliggörare, fixar, ordnar, skyler över, styr och ställer. (vittnar i hovrätt och intygar oskuld). Vi vet inte Zerlinas dom över Don Juan och vi vet inte alls vad som sagts bakom lykta dörrar, men så långt synligt stinker medberoendet lång väg.

Då, när jag gjorde slut i tanken med denne kulturman orerade han högt i sin hustrus frånvaro hur hennes framgångar varit fullständigt omöjliga utan hans närvaro, hur ingenting varit möjligt, vare sig orden, förlagen, akademien, ja inte ens själva livet.
Jag vände och gick därifrån och ruskade på huvudet. Var det sant det jag hört? Ja det var det! Det var det han sagt.


Så, när det här allting rullades fram för våra ögon var det ingen i min krets av bekanta och vänner från den tiden som blev förvånade, men det var många bland vännerna i min samtida krets som ryggade, började se över sin egen relation till kulturmannen. En av dem var en förläggare, han måtte ha oroats över det som lyfts från mörker till ljus. Han som lyckades ge ut en blivande nobelpristagare i samma veva som namnet utropades. Jag tänkte redan då och undrade hur det gick till för rättigheterna sades vara klara bara alldeles för kort tid innan och trycket gick i rekordfart. Ingen misstänkte något, ingen anade oråd, ingen sa något men vet man det minsta om bokproduktion så går det aldrig på 14 dagar från ax till limpa och att förläggaren och kulturmannen är såta vänner.

Så gick han där idag på väg ner i bråddjupet, på väg ner att ätas av helveteslågorna. Som på Drottningholmsoperan med blottat huvud, eller ålderstigen, sargad i handfängsel och midjebälte förd nedför Svea Hovrätts marmortrapp. Lika snyggt regisserad sorti som i operan och en starkare upprättelse kan väl alla dessa han kört över knappast få. Vivörens ljus slocknade där.
Måtte nu också medberoendet brytas och en av våra bästa poeter få fritt spelrum med orden.

måndag 3 december 2018

Svartkålssoppa och oxrulader



Fick ju en liten, halv, kolonilott att odla på i somras. Frysen är fylld med exakt det jag vill. Olika slags bönor, svartkål, mangold, grönkål. Fortfarande står en ansenlig mängd grönkål kvar i landet där jag ännu inte höstgrävt, grönkål och palmkål/svartkål. Dessa ska skördas dagen före jul att ha på julbordet.
Men en soppa på grönkål eller svartkål är till vardags öven om julvibrationerna sätter igång bara vid doften från spisen när kålen bryns försiktig och sedan smöras upp. Ner med buljong som kokats av nerver och grövre stammar. /kokar stort och fryser in reducerat och i små tetror./
Idag en smörad brynt svartkålssoppa med prinskorv och ägghalvor.
Juligt värre!
Hemma på 50 och 60-talet var det tradition att servera grönkålssoppa i klar buljong med ägghalvor varje annandag jul. Inte en tradition jag bryr mig om att minnas och bära vidare men en tradition att minnas.

Ruladerna färdigbrynta, nu väntar låång tid i ugnen.

Varför gör jag det så sällan när det är så förbaskat gott, oxrulader med fyllning av ansjovis, späck, purjo och en liten stång rotselleri.
Egentligen ganska kvickt ordnat bara man förbereder ordentligt.
Och så den härliga såsen till efter att köttet fått gå färdigt i ugnen efter att brynts i panna.
På bordet tidigare i november. Riktig höstmat!