söndag 25 augusti 2013

Goliatmusseron på menyn


Den växer på tallhedar i norr och i Japan/Korea. Märkligt eller hur. DNA visar att det är exakt samma art.

Svampen är alltså urgammal och från tiden då kontinenterna höll ihop!

Länge har den ansetts som en av våra främsta delikatesser från skogen (har faktiskt själv hittat ett och annat exemplar som inte varit maskangripet och det är som att steka på och äta en riktigt mör bit biff).

Så ska man veta att den här är guld värd, det är en av de dyraste svamparna som finns och i Japan betalas felfria exemplar med 10 000 kronor kilot. Värdet på svampen har medfört att skogsägare i norr, där den på vissa hemliga växtställen finns i klumpvisa och jättelika ansamlingar, har ifrågasatt allemansrätten (1994). Svampen ger nämligen ofta bättre avkastning är skogen.


Här om dagen, som de flesta vet är jag sedan några veckor tillbaka knuten till och arbetar för Björn Frantzén, hittade Goliatmusseronen ner till Lilla Nygatan 21 för att serveras på Restaurant Frantzén tillsammans med långsamgrillad marulk, lakrits och små blommor från gul lök.

Älskar den här världen!

söndag 18 augusti 2013

Blomstersallad till lunch med barn och barnbarn



Det var meningen att de bara skulle bli något lättare, men kompletterat med hamburgare av utmärkt fetfärs behövde vi inte äta mer igår.

Blomstersallad:
Några primörcirkelbetor, gulbeta, vitbeta kokade mjuka och skurna i skivor
Några vita, några lila och några gula primörmorötter (samma som betorna)
8-10 Gråärtsskidor, sprängfyllda med knastrigt färska ärtor.
Så skulle det vara fem-sex bondbönor och några nykokta nyupptagna potatisar också, men det glömde vi.
20 små blad av palmkål som fått ligga i isvatten, torkats och sedan smörstekt några sekunder tills spröda, sista halvminuten med citron.
I botten en 30 tal nyplockade babyspenatblad som bara vänds i het panna.
Några knippen med plockad gruvsallad
Nyupptagna smålökar i råa tunna klyftor
Plockade små blommor av dill,
Plockade små blad och kronblad från krasse,
två utslagna bondrosors kronblad, sköljda.
Fyra fem kronblad av blåklint
15 plockade blommor av gurkmeja
två täta ringblommor.
Varva vackert och häll över rikligt med brynt smör
YESSSS!

Farfars senaste, lilla Alice 10 månader


Som om taxilivet inte existerat


Det är bara någon vecka sedan jag låg ute på vägarna en hel natt, för att köra lite extra. Plötsligt känns det så avlägset så jag måste gå in på FB för att titta på morgnarnas uppdateringar. Då blir det vemodigt med ens.

Så vet jag att jag snart får ett sådant där grovt taxikörningsåterfall, Har sagt att jag ska tillåta mig det när det händer. Univormen är struken och hänger i garderoben. I bröstfickan ligger kortnyckeln till garaget och taxileggen.

August fick bestämma, skånska pepparkakor och mögelost




Men så blev det grönmögelost av finare märke och av get, Bästa betyget fick annars en liten dansk Gouda som säkert mognat 48 månader. Det blev lite över, det använde vi till frukosteringen och så hade vi mängder av ostöverblivor i kylen som vi renskar och rörde ihop en alldeles underbart passande potkäs av.


I morgon börjar parveln sitt första skolår i förskoleklass. Han vill att jag ska vara med, ändå har han redan vant sig med att gå i skolans fritidsverksamhet som här inte kallas för fritid utan för "frivilliga" verksamhet i hopp om att det inte ska finnas några gränser mellan lek och lärande, lärande och lek.

Det lilla lustiga är att jag någonstans har en bild på mig i keps när jag börjar i tvåan i den här skolan. Alla barnen har suttit i samma klassrum som jag själv en gång gjorde för 50 år sedan.

Rakt igenom sensationellt bra


En av konstens mest kända bilder är Botticellis "Venus födelse". Hon skapades, denna kärlekens gudinna, ur havets skum och förs sedan till land i en snäcka. Kärt motiv för flera efterföljare, bland annat Milles som gjorde en skiss till skulptur som står på Millesgården. Den skulle i fullformat placerats utanför Svenska Akademien (1914 kanske?).

Marulk helt enkelt och alldeles fantastiskt

Igår fick jag nöjet att sitta med Richard Hallén och äta höstmenyn på Restaurant Frantzén. Vi har väl ätit tillsammans, jag vet inte hur många gånger, flertalet på Frantzén, men också både en, två och trestjärnigt.

Nu ska jag inte göra mig till talesman, men slutsatsen blev ändå att middagen igår kanske var den bästa vi någonsin ätit. Det finns liksom inga dippar alls längre.

Botticellies Venus

Åter så till Venus mussla, Pilgrimsmusslan som eldas på kolet monteras med äggkräm och serveras i nu tre serveringar.  Den vi fick igår var färgad av Venus kärlek.

De fem sex senaste middagarna har alltid Richard sagt inledningesvis när musslan serveras att om det finns pilgrimsmussla när han är ute på andra ställen så tar han den. En favorit med andra ord...och varje gång vi får musslan serverad på Frantzén njuter han en stund och säger "Av alla musslor jag ätit, är nog den här den allra bästa". Så ock igår.

Canapeer, fr höger: 1) Macaroon med vispad anklever och rödbeta, 2) Inspiration från en vichyssoise 3) Härstartar 4) griskind och späck
(Den som inte vet vem Richard är så kan jag berätta att han ägnat stora delar av sitt liv åt vin, munskänkarna och åt Guide Michelin. Han var länge knuten till Michelin i Sverige och även om han inte inrymmer det själv så spelar han en större roll än man tror för fördelningen av Michelinstjärnor i Norden som en senior advisor)

-----------------------------
Det jag skriver om Restaurant Frantzén, The Flying Elk, Puben eller cocktailbaren fortsättningsvis kan vara starkt färgat av det enkla faktum att jag jobbar där sedan en mindre tid tillbaka. Jag har därför slutat med mina journalistiska uppdrag (dock ej konsten att skriva böcker).

Sedan en vecka är jag koordinator på företaget och Björn Frantzéns närmaste man (som hans PA).


torsdag 15 augusti 2013

Se där, en räkmacka väl värd namnet


Ibland slår det där räkmackesuget till ordentligt. Inte sällan när man bara passerar förbi något café som är på riktigt och de ligger där lockande, inbjudande, förföriska.
Besvikelsen när man sedan sätter sig ner med sin beställning slår en lika hårt som den tidigare längtan. Räkmackekockarna tycks ha en större fäbless för bröd och ägg än för räkor. Sedan adderar de med en massa pyssel på mackan som något så äckligt som citronskiva tätt ihop med en sladdrig bedagad gurkskiva, monterat med en tandpetare och grön oliv med pimento - hur tråkigt får det bli.



Brödet sedan, är ett kapitel för sig. Ofta tjocka skivor av något uppblåsigt segt modernt surdegsbröd med hårda kanter. Räkmackan blir aldrig nytänkt för det.

Begåvades med fribiljetter nyligen till Åland via Grisslehamn. Åkte dit med barnen nyligen (mer om det senare och allrahelst om smörgåsbordet ombord på Eckerölinjen). 

Med hem kom det goda svartbödet som Åland är så känt för, ett sirapsbröd med en djup, nästan mättad, mäktig sädsmak. En tunn skiva sådant bröd matchar majjon och räkorna perfekt.

Alltså, ett hårdkokt milt avsvalnat ägg, dill, majonäs, salt. Ovanpå, ett berg av räkor. That's it!

måndag 5 augusti 2013

Furuviksparken, rena snurren och ganska dyrt




När jag var barn var Furuviksparken ofta ett utflyktsmål. Vi bodde hemma hos Gurli* och SvenGreklands Gård, i Lillstugan, år efter år, sommar efter sommar.

Påminner mig när jag satte mig att plocka fyra kilo hallon från häcken därhemma att "Gullan" strök förbi i tanken. Hon brukade gå ut så här dags på hyggena med två tomma hinkar, men var snart tillbaka med dem hallonfyllda och sönderrivna underarmar. Sedan satt hon med en stoppnål och maskade ur hallonen, dessa pyttesmå vildhallon med så mycket smak, ett efter ett.

Nu åkte vi från Rättvik till Gävle. Telefonledes beställde vi rum på Järnvägshotellet, en gammal klassiker med dusch och toalett i korridoren. Hotellet ritades 1993 av Ferdinand Boberg, inte som hotell utan under benämningen "Centralpalatset". Då fanns här ett nykterhetshotell, en rikstelefonstation och Helsingslands enskilda bank. Senare kom huset att inhysa Brännvinsbolaget. På gården bakom huset fanns en saluhall under ett enormt glastak och hölls uppe av gjutjärnskonsoler. Huset är byggt av tegel (förvånande? Bobergs älsklingsmaterial) och fönstren var alla rundbågade. Ett femtiotal år efter invigningen byggdes ytterligare en våning med rektangulära fönster.

Nu skulle vi hinna med så mycket som möjligt innan det blev kväll, en blandning av nytt och nostalgi, det sistnämnda är väl naturligt när man har så många tidiga minnen från en trakt. Nu besöker vi förvisso trakten ganska ofta, men den här gången skulle bli mer inträngande visade sig, mer påtagligt. Små skillnader, stora upplevelser,

Getåolyckans ånglok, maffigt!

Järnvägsmuseet är ett måste, proklamerade Janne Norling över telefon. Så fick det bli och det var verkligen ett måste. har aldrig varit där tidigare. En fantastiskt inspirerande anläggning där man kan vandra genom historien som med enkla medel blir fysiskt synlig. Upptäcker att alla lok, alla vagnar faktiskt står på riktiga räls som också är anslutna till riksrälsnätet (heter det så?). Det kan alltså gå i praktiken att rulla ut med det gigantiska ångloket F 1200 som var med om Getåolyckan den första oktober 1918. Loket reparerades och kördes på svenska järnvägar fram till 1937 då det såldes till DSB i Danmark. Idag står det fullt funktionsdugligt i Gävle.

(Finns också en utställning av en banvaktarstuga som jag ska återkomma till lite senare i vinter kanske)

Köpte sedan några charkuterier att ha som kvällsmat. Upptäckte att vi inte ätit sedan Dössbergets husmanskostbuffé mellan Rättvik och Falun.

"Krokanen" där morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet

Så till det där med nostalgi som slog oss, eller i alla fall mig, på vägen genom Bomhus. Krokanen stod där fjällig och märkligt vacker, kyrkan som vi har på film i svart vitt från då morsan och farsan gifte sig i slutet av 40-talet. "Inte en droppe starkt servererades på middagen, folk som ville dricka hade en plunta i bakluckan. Gustaf och Mia var ju Godtemplare", brukade farsan klaga över sin svärfar och svärmor. "De var inte alls godtemplare, de var missionsförbundare", brukade morsan återkommande korrigera. "Och det var väl inte fel att det inte serverades sprit!"

Harnäs simsällskap - tror det är samma smidesemblem på grindarna nu som då!?

Så fortsatte vi bort mot Harnäs där farsan föddes i ett fyrkantigt tvåvåningshus. Det fanns tre eller fyra av dem som låg tätt efter gamla bruksvägen och med stående panel i grönt. Sist vi åkte här sades det att husen var kopplade till socialen nu mera. Nu var det bara grunden kvar. Ungefär samtidigt som farsan gick bort i våras, revs hans födelsehus i Harnäs.

Här sköt de råttor med luftgevär vid sophögen och närmaste granne hade inte alla knivar i lådan. Den grannen köpte en gång en getabock, berättade farsan (det var hans älsklingshistoria från barndomen). "Mjölkar han något då", brukade vi ungar skandera. "Jaadå, en halv kaffekopp om dan" svarade den knäppa grannen och då tjöt ungarna i kapp av skratt.

Exakt här, lärde jag mig simma

Åkte vidare med barnen till Harnäsbadet. Nästan inget hade förändrats. Hit åkte vi ofta. jag har film på mig själv härifrån när jag inte ens kunde gå och hade bara en virkad vid skärmmössa mot sommarsolen. Senare lärde jag mig simma här. Det finns också på film och jag vet inte om det är en efterkonstruktion, men simfröken hette Ulla och var himmelskt snygg.

Länge hade jag en träningsoverall med HSS-emblem. Emblemet finns i smide i grindarna till badet som den här kvällen var helt stilla och helt tomt, Tröskeln låg alldeles spegelblank och iskall, omklädningshuset har rivits och byggts upp på en plats lite längre bort än ovanför läktaren där det låg förr (tror jag). Annars var allt sig likt som på filmen där jag är kanske under ett år gammal och runt och vit och blek och grinar mot solen. Till och med doften är densamma, sjövattnet och tallbarren som gör att stegen sviktar när man går.

Tröskeln alldeles stilla

Boberg igen, mat och sömn och så frukost i hotellmatsalen med utsikt mot Järnvägsstationen. Vi packade allt, checkade ut och klockan tio prick låste vi bilen på östra parkeringen, nära ingången till Furuvik. Lilla tåget i parken togs bort för flera år sedan, det höll inte för EU-kraven på säkerhet (tror jag).

*Gurli, skulle det visa sig, var min farmor, men fram till dess att jag opererade körtlarna bakom näsan på Gävle lasarett var det en väl förborgad hemlighet för oss barn. Då, det året, kan ha varit 1959 eller 1960 kröp det fram genom morsans omsorg. I förtroende berättade Gurli om allt kring hur farsan kom till. Då avslöjades vem min biologiska farfar var. Senare har jag sökt upp honom, han låg i en grav i Gävle. Jag frågade farsan eftersom kyrkogårdsförvaltningen sökte någon som ville ansvara för graven om han möjligtvis...? "Aldrig i helvete", svarade han. Han och Gurli blev svikna, trots att det aldrig märktes utåt tror jag han brottades med det sveket hela livet. Farfar hette Erik Lundin och var chef över Carlström nysilver och levererade silver till de flesta namnkunniga krogarna i Stockholm. Märkligt blev det när jag träffade på företaget som fortfarande då var i full drift. Det företaget levererade silverbrickorna till svenska deltagandet i Bocuse D'or och chefen då hette Lasse Skärberg och hans farmor, Helga Forslund, var kusin med min farfar som aldrig fick några fler barn.

Nu får Lovisa och Alma och August berätta i bild från Furuviksdagen:

August rattade första kurvorna av helsike tills han förstod att bilarna går som på räls

Ganska nöjd ändå
Alma och Lovisa längst ut på vingen. Om jag ska åka med, skulle inte tro det!
Extreme fanns tydligen förr på Grönan. Alma och Lovisa till vänster
En annan flygande makapär

Alma längst fram i grönt, Lovisa tryggt bakom lillsyrran

Farsan, Åk en gång med oss!

Augusts berg och dalbana, inte ens den vill jag åka


fredag 2 augusti 2013

Till Uppsala bara för att äta grekiskt

Hela dagen gick åt till regnet i går. Massor av regn och vegeterande hemma i soffan. Fram på eftermiddagen tänkte vi kanske åka till stan för en eftermiddagsfika, men vi åkte till taxigaraget för att lämna redovisningar och när vi kom ut var det redan middagsdags så propositionsordningen i bilen blev 1) äta ute i Stockholm. 2) äta rester hemma (bland annat en underbar dillsåsgryta på fläsk).

"Vi är nästan och så gott som lika nära Uppsala som Stockholm, vi åker dit och äter grekiskt", föreslog Lovisa. Och så fick det bli, tillbaka till tidigare översvämmade Tzatziki vid ån i skuggan av domkyrkan. Hem via trädgården där vi jagade undan en kommande trofé (?) från vår egen lott. Vår gamla gaffelbock på besök.

Bläckfiskringar en av flera rätter i vår inledande Meze
Taramasalata, röra på fiskrom

Räkor friterade i filodeg och med tzatziki

Friterade knyten med smältande god fårost


Supernöjd, i alla fall ser det ut så

Grekiska frsbullar med örter, vitlök och tomatsås


Ett Tabberas som är proppmätt. Funderar på hur man ska orka köra hem!

Grekiska restaurangen ligger alldeles på bryggan till Fyrisån

Tabberas, vad annat?

Så tänkte vi hälsa på Maria i koret till domkyrkan, men typiskt alla kyrkor i Sverige så var den tillbommad





Gästfriheten i Rättvik och om boken som borde lyftas fram bättre

Vid Siljan (Foto: Lovisa lager)
Så landade vi tillbaka i Rättvik. Och vi hade tur med annat än bara vädret. 
Jag gillar inte prydnadsgrejer. Prydnadsgrejer har samma missklang hos mig som underhållning. Ändå händer det att jag både hemfaller åt att underhållas och skaffar ett och annat prydnadsföremål.

De flesta som besöker Rättviks Kyrka går ner till Vasastenen bara för att det känns som ett måste, den mer intressanta stenen finns dock på kyrkogården direkt till höger om kyrkporten, en sten med en kort inskription. Det står "GUMMA" rätt och slätt. Man undrar, vem var hon, varför, hur, vems liv tog slut och minns så här?

En filur som av en del kan räknas som ett prydnadsföremål är mörksuggan, men det är ett föremål med en stark kulturell koppling. För redan 1956 startade konstnären Verner Molin Mörksuggefonden som fram till idag samlat över 5000 konstverk till Rättviks Kulturhus.

(En mörksugga är ett nattens väsen djupt förankrad i Siljansbygdens folktro)

Anders Lindström
Sålunda, utrustade med en liten Mörksugga (som idag är ett skydd mot nattens mörker och påhitt) åkte vi upp till Anders och Ulla.

Ofta när man träffar gamla vänner som man har ett starkt utvecklande personligt med finns risk att hemfalla åt nostalgi och det är ganska tråkigt stagnerande. Så blir det inte i mötena med Anders Lindström, samtalet fortsätter där det en gång slutade och leder sålunda framåt på samma sätt.

Solnedgång över Siljan på ena hållet och...

...månresning åt andra hållet
Vi är jätteglada över att vi blev mottagna och för den skull också omhändertagna.

Anders har skrivit en guide till Rättvik. Jag skrev det tidigare, vi borde haft den boken i handen innan vi åkte till Rättviksbygden för en mer detaljerad och kunskapsspäckad faktabok om en plats har jag aldrig sett förr. Tyvärr har boken inte fått den spridning som vore önskvärt. Handen på hjärtat, en ytterligare genomläsning, en lite hårdare redigering och så en översättning till flera språk, det är den här boken värd, eller snarare det borde ligga i intresse för dem som säljer Rättvik. Roligt också att den kan läsas som resebok utan att man behöver nödvändigt vara, eller ens ha tanke på att vara, på plats någonsin.



Nu fortsätter vår resa till Gävle. Inbokade på Järnvägshotellet (ritat av Boberg) Järnvägsmuseet och Furuviksparken.

Den fantastiska långbryggan i Rättvik



torsdag 1 augusti 2013

En vandring över lik och bland döskallar i kryptor


Jag kan ibland anklagas för att utsätta mina barn för smått morbida saker, som att låta dem sällskapa mig genom arbetet med boken "Döden i Skogen" (finns att hitta enstaka på antikvariat), bland självmördare, mördare och avrättningar.
Kanske det var anledningen till att de fann Riddarholmskyrkan rent av intressant, både ur de dödas perspektiv och historiskt.

Egentligen var det en egennytta. Jag ville gärna se hålet efter den misslyckade grävningen efter Magnus Ladulås. Det visade ju sig att benranglet som tolkades som Ladulås var 200 år för ungt. Genast framlades en ny teori att grundaren av templet självfallet torde ligga direkt under högaltaret närmast Gud. Och där under i kryptan finns mycket riktigt en tegelvägg som tycks dölja en krypta.

Nu fick vi en 40 minuter lång hyfsad guidad visning, dock tämmeligen ytlig och helt befriad från doft, förruttnelse, ond bråd död...herregud, gravkoren är fyllda med småkistor, barnlik, dödfödda och unga människor (man dog ofta ung förr om ung kan betecknas som min egen ålder) döda med spår av värk, sot och förslitning. Och ingenting om klass mot klass som blir så tydlig med alla dessa sköldar och ceremonier som ska göra vissa blåblodiga bättre än andra, viktigare. Det gäller inte minst nuvarande kungahuset som har sitt eget gravkor jämte delar av vasaättens. Senaste serafimerordensskölden att hänga här som bevis för att ägaren gått hädan var prinsessan Lilians. Medeltidens besuttnas traditioner förs vidare in i det 21a århundradet. Förvisso har kungligheterna ett något modernare tänk för efter döden och begravs numer, sedan Gustaf VI Adolf, i jord på Haga.

(Det där gör mitt förflutna unga mig nödvändig att säga om än att jag nog är monarkist någonstans i alla fall, tänker mig bara en monarki i en modernare form. Det måste väl för sjutton gå att nå aktning modernt än med aktningsrötter ur det onda härskande förflutna)

Ridarholmskyrkan från "baksidan".

Favvokungen, Gustaf III ligger här. När han begravdes målades hela kyrkan om till en teaterkuliss (det skedde för övrigt ofta vid olika begravningar) som att gå in i en skog av rättuppstående enar, Och här ligger andra favoriter, oäkta söner till Gustaf II Adolf med en överstrykning i rött över Vasakärven i vapnet. Har ju alltid hävdat (varför vet jag egentligen inte mer än att det verkar förnuftigt) att Gustaf II Adolf var starkt emot umgänget mellan Kristina och Magnus Gabriel De la Gardie, son till Ebba Brahe under hennes äktenskap med Jacob De la Gardie. Ebba var nämligen en gammal avlagd till Gustaf II och det slumpade sig nog inte bättre än att både Ebba och Gustaf visste att Magnus var en "frilleavkomma" bak ryggen på Jacob som ägnade kraft åt att bygga Jacobsdal, nuvarande Ulriksdals slott. Magnus skickades visst till Italien för att Kristinas och hans vägar inte skulle korsas. Eftersom Kristinas kärlek då inte kunde besvaras struntade hon därefter i allt vad jordisk kärlek anbelangar och ägnade sig åt fördjupningen med Gud i stället.  Ja, ja, vildsint teori jag började bygga när jag gick genom huset Makalös köksutrustning efter bouppteckningar en gång för att se vad som serverades där vid Kungsträdgården på 1600-talet. Lagar fortfarande husets "kräftpastey med timjansmörsås" till jul. (Se receptet lite längre ner)

Caffeine Sollentuna Centrum norr
Augusts gruppbild på paret Norling, Tabberaset självt och Alma och Lovisa

Vilsna och en aning omtumlade for vi vidare till någonstans att äta och träffade Janne och Gittan på vägen så det fick bli Caffeine i Sollentuna och en räksallad. Vi blev sittandes i två timmar vilket är ett litet bevis för att man trivs på platsen.

Cecarsallad på Caffeine

Vackra lilla Alice

Vackra lilla Freija
Faster Lovisa och brorsdotter Alice

Alma, Lovisas och Augusts storebrorsa Gaston och hans Emilia och mina små barnbarn Freija och Alice var i centrum så vi åkte med dem hem bara för att umgås ett tag. Hur kul som helst i Edsberg.

Det våldsamt goda och smältande fläsket som dillkött med tuff ättikssyra och hemodlad dill

Hade fläsk hemma, ganska mycket grisnacke som sjöng på sista versen, två kilo. Skar i småkuber och förstekte ("brynade") och lade i tryckkokaren med dillstjälkar och lammbuljong, lite fisksås, lite soja, lite ostronsås och vitpeppar. Så efter 20 minuter exakt, färdigt, smältande gott. Reducerade buljongen till hälften, körde i grädde och lät tjockna, smaksatte med ättika och drivor med hemodlad dill. Blandade i köttet och det blev en himmelskt god gryta (?)...dillkött på smältande fläsk, faktiskt minst lika gott som på lamm eller kalv. (brukar ibland rimma kyckling och göra dillkött på samma sätt).

Efter maten blev det en nyttig promenad upp till Antuna i skymningen för att se hur långt förvandlingsarbetet med Edsån kommit och sedan film på TV.
Alma i solnedgång
Lovisa i solnedgång
August i solnedgång
Lovisa på språng hemåt

Oj, långt blogginlägg om en helt vanlig semesterdag med barnen. Sent på kvällen lyckades vi med tålamodsbragden att göra tio liter mandelmjöl efter principen 24 timmars blötlagda mandlar som mixas med 1/5 vatten och silas. Hällde i plastpåsar och frös in jämte ett kilo hallonsylt som vi kokade tidigt om morgonen.

Mandelmjölk, grumset frystes också in för att användas i bakning senare.

Visst ja, här receptet på De la Gardies Kräftpastey:

Det här behöver Du:
100 g ren gäddfilé
2 ägg
salt och peppar
2 krm timjan
1 1/2 dl grädde
10–15 kräftstjärtar
1 hårt päron, skuret i stavar
(5*5 mm)
1/2 dl röda vinbär
Till såsen:
100 g smör
12 tsk timjan eller en färsk kvist

Så här gör Du:
Kör iskyld gäddfilé till färs i mixern
eller med stavmixer. Blanda i äggulorna
och kryddorna, fortsätt hålla färsen
iskall och späd med grädde tills den
blir smetig.
Vispa äggvitorna till hårt skum med
litet salt. Vänd ner i gäddfärsen.
Slå färsen i en smord och bröad liten
pastejform. Lägg först i kräftstjärtarna,
sedan päronstavarna och lägg därefter
försiktigt ner vinbären.
Grädda mitt i ugnen i 200 grader
i ca 20 minuter, eller tills pastejen
har »stannat«. (Om Du är osäker
på ugnstemperaturen kan Du ställa
formen i vattenbad.)

Smält smöret till såsen. Repa av färsk
timjan eller häll i torkad. Låt puttra
upp tills det skummar. Ta av från plattan
och låt stå tills allt grums har sjunkit
och häll av det klara smöret till servering.
Det gör inget om timjan följer
med, det är bara vackert i det klara
smöret.
Låt pastejen svalna. Skär upp den
och ät något avsvalnad med skirat,
timjankryddat smör.