torsdag 26 maj 2016

En dåres förtjusning varar i tio sekunder



Ja, så är det. Gå vidare, så känns det!
Jag har skrivit några böcker (vet inte när epitetet "åtskilliga" blir gångbart, men en hel samling har det blivit) och varje gång är det en eklut som skas igenom, ett fördärveligt arbete för en som vill vara klar i förra veckan, nålar i benen, skav i skallen och ett tänk så att propparna bara sticker.
Och allt detta till dels för att få känna förtjusningens sötma i ögonblicket då boken släpps. Det stora, stora ögonblickets glädje att få föra upp den till näsan och lukta sig till bindningsdoften och limhalten i pappret, höra kraset från första utviket, se formen och sitt eget namn i prägeltryck på bokryggen. Så, då äntligen är den klar och så ock glädjestunden för den är över på tio sekunder och under samma tid infinner sig längtan att få samma känsla tillbaka förvissad om att det händer först när nästa bok kommer från trycket.

Lite av samma glädje och känsla får jag återkommande, och har så alltid fått sedan min första artikel publicerades vid 18 års ålder, när jag ser mina ansträngningar publicerade i magasin, tidningar, veckoblad, kulturtidskrifter eller till och med lyssnar på mig själv på radio. Det är en lightupplaga av känslan när en bok kommer från trycket. Bläddrar med fötjusning och uppfylls, inte av mina egna ord som står på pränt utan snarare av att något är slutet.

En docka vid vägkanten i Tirana


Gick till brevlådan alldeles nyss. Hade glömt varför jag blev både förvånad och nyfiken vid ett stort vitt kuvert från Svenska Järnvägsklubben.
Jaaa, nu kommer jag ihåg och sprättade kuvertet. När vi var i Albanien med Nicolai Kammarkör förra sommaren och konserterade passade jag på att göra några reportage. Ett av dem handlade om den sunkigaste av järnvägar som nog finns i Europa, en järnväg som varit ett av de bäst utbyggda och väl fungerande under kommunisttiden och som då, dessutom, var gratis att åka med.

Diktatorn Hoxas mausoleum i centrala Tirana ritat av hans dotter.
Hoxa har sedan befrielsen flyttats till annan plats och planer finns
på att riva pyramiden. 


Bläddrade upp reportaget i Tidningen Tåg och den där välmåendekänslan kom över mig som ett brev på posten (nåja den jämförelsen faller alltmer eftersom posten likt albansk järnväg tycks falla i bitar till nonexistens).

Hörrni, efter tio sekunder flyktade känslan och nu ska jag läsa vad jag skrivit och sluta den avdelningen i skallen.

Diabetesvård på villkor av insulintillverkarna

Utrustningsväskan som blev min inbillade kompis under sockersjuketiden

Man är det man äter, en sentens från 1700-talets dietetik. 
Ganska mycket sanning ligger däri. 
För några år sedan diagnoserades jag som diabetiker (typ 2). 
Diagnosen ställdes efter en total kollaps av lever, bukspottkörtel och galla som en reaktion på ett penicillin...hänger ni med?

Autentisk bild från Danderyds sockeravdelnings lunchservering och den mat med kopiösa mängder potatis jag rekommenderades att äta till varje mål. Detta skall vara nån fisk  (hallå var fan är fisken?)

Efter lång vård på Karolinska skickades jag till sockerklinik. Låg där på Danderyds sockeravdelning i en dryg vecka. Pumpade i mig insulin så att jag riktigt doftade sjuk. Ute i den gemensamma matsalen serverades ris, potatis, vitt bröd och hör och häpna söta desserter som saftsåser, mandelkakor och saft!!!!

Här serveras potatismiddagen med ett glas söt hallonsaft och sallad med majs. Döden för en diabetiker

Förstod redan där att något måste vara helt snurrigt. Men dietisterna, typ tallriksmodell, gick på med sina galna kostråd att det var viktigt att stämma av insulinnivåerna med maten och att man måste äta av allt för att inte dö. Äter man sockersött skit så är det bara att ställa om sprutan...typ och skjuta i sig större doser insulin.

Hemma började jag med en helt ny kosthållning. Skippade sötslisket och kolhydraterna. Det blev minst sagt djävligt svajigt med insulinet och läskiga känningar. Den som upplevt sockernivåer kring två och ett halvt vet vad jag pratar om!

En dag bestämde jag mig för att skippa sprutorna. Idag ligger mina värden på mellan 4.0 och 8 och ett långtidssocker på 45.


En sista bild av maten på sockeravdelningen 2013. Korv ska man för övrigt vara djävligt försiktig med,
speciellt industrikorv späckad med kemi och förmodligen potatismjöl och säd.

Kör regelmässigt LCHF-light vilket innebär att jag kan synda emellanåt med en hamburgare och någon gång en budapestbakelse. Der riktiga gastronomiska äventyren är snarlika spännande LCHD så dess bekymrar mig föga. 

Prövade en vanlig glasspinne typ magnum här om dagen, men kastade den halväten. Det sockersöta brände i munnen och jag kände mig äcklad. Väl borta från det läskigt söta upptäcker jag hur söt smakvärlden är och hur mycket sött som maxas in.

Nu måste omvärlden vakna. Diabetes är en folksjukdom framkallad av tallriksmodellsfaschister  och matkonservativa dietister/läkare. Det råder inget tvivel över att insulintillverkarna någonstans har ett finger med i spelet kring socker och vården av sockersjuka.