måndag 2 oktober 2017

Händer läskigt mycket på 40 år, minnenas vandring i London


Den där tiden jag pluggade i London för 39 år sedan var ”strurm und drang” så det rinner över kanterna.
Förra veckan gick jag i mina gamla fotspår. Jag såg London och mitt gamla med erfarnare ögon och med en gnutta nostalgi över att åren gått så fort undan. Märkligt att det skulle gå så, att det där som varit så aktuellt inom mig plötsligt fick ett avstånd. Helvete, nästan 40 år!


Gick uppför Exhibition rd. 
Inget var som sist. Nya hus, stora glasfasader. Gammalt som var borta. 
Där, i slutänden på höger sida från South Ken, pricis på baksidan av W&A, en liten Lane in. Konstigt att jag kom ihåg doften vid porters lodge. Där brukade John stå, en av våra vaktmästare, men han satt inte där längre. Han var ju gammal redan då.

Jag blev stoppad. 25 meter från dörren som var omramad med marmor och med texten ”Royal College of Art” inhugget. Där var våra ateljéer, mitt i stan, mitt i Londons kulturella centrum och överklasskvarter. Blundar jag kan jag omedelbart förpassa mig dit, känna den torkade färgen på blåstället, dofterna av oljefärger, ammoniak, glasfiberhärdare. Jag kan minnas rörelserna mellan ateljéerna och jag kan höra slamret från vår tealady när hon satte igång för tea time två gånger om dagen.

Där tog det slut, det är bara marmorportalen som visar att det en gång för snart 40 år sedan var en idé och kreativitetsverkstad där inne.
-Det är inga konstnärer här, svarade den stränge portvakten, det är kontor.
Ser kostymmänniskor som kommer ut från ”vår” portal, och kvinnor i knytblus och med högklackat.

Går vidare upp mot Albert Hall som renoveras och sedan viker av Kensington High Street mot Kensington Church street.
Går förbi Royal College of Arts huvudbyggnad, den ser sliten ut och inte alls så ”modern” som för 40 år sedan. Ingen utställning, låsta dörrar, ser helstängt ut.

Det blev en andefattig lunch istället, alldeles bedrövligt!

Tänker att det är dags för lunch och där upp till höger låg mitt stamlokus, i alla fall direkt när studielånet kommit för det var inte helt billigt ”The Wonderful home of the heavenly hamburger”. Körde hamburgare efter stekgrad och man fick själv beställa olika hemlagade dressingar och såser, chips som friterats flera gånger och som var heavenly med några stänk av maltvinäger.
Där den himmelska hamburgare en gång stekts var det nu ett stort hål omgärdat av plank.

Längre upp låg The Japanes Gallery och där fanns den fortfarande. Jag gick in. 
Här köpte jag prints för 40 år sedan. Hade aldrig råd med Hokusai, men köpte en del andra från mitten av 1700-talet. Frågade efter det gamla paret som förestod galleriet. ”Det är mina föräldrar, men dom är döda sedan 20 år”. Mannen som svarade var i 45 årsåldern. Jesus(!), jag kom ihåg honom som parvel när han var med i galleriet. Bodde nästan granne och var där ofta. Nu var han experten och ägaren till galleriet, ärvt butiken av sin far och mor som i sin tur ärvt rörelsen av sina föräldrar. Kom överens om att jag skulle ta fotografier av mina japanprints för att kanske få dem värderade.



Fortsatte upp mot min gata, Berkley Garden. Och där, i en basement flat bodde jag första ett och ett halvt året och plockade in gold caps från the milkman (nu handlar man själlös  mjölk i plastdukar från Tesco)

Hur kändes då? Inte alls bedrövligt, lite kärleksfullt.



Mindre kärleksfullt var puben rätt över gatan Churchill Arms. Jodå, det var pub ut mot gatan fortfarande, inrökt, härligt prålig, men den inre baren där jag brukade trycka med en pint bitter (eller förresten, under hela mitt liv har jag nog aldrig bara druckit en pint!) där var det nu thairestaurang med överpriser. Stank fisksås och röd curry ut i pubdelen och förstörde upplevelsen, bröt dofternas minnen. Sorg!


Nu blev det långt och odrägligt, fortsätter med upplevelser i morgon.

Enkel ny favorit, bruschetta med tomat


Vi tog ett tidigt beslut hemma att aldrig mer köpa industribröd.
Minns "mother pride" från mina år i London. Rena kemin vars enda fördel var att den kunde suga upp hela mängden stekfett från baconfrukosten. (visst låter det räligt?)
Industrtibrödet i Sverige är bara trist och smaklöst och väl inte så bra för hälsan som säljarna vill påstå.

Tyvärr har jag inte givit mig tid att själv utveckla bakningen (prokastrineringen har varit mig behjälplig).

En ny favorit när ändbitarna ser slutet på brödstycket är att smöra skivor med antingen olivolja eller smör och sedan grilla dem snabbt i heta grillpannan. Skiva tomat och lite örtkryddor på eller helt enkelt bara lite salt. (Min frukost denna morgon efter att ha radat upp en massa klassiska Londonfrukostar förra veckan).