Från vår sida sett.Jag lyckades, med vissa risker, att riva det gamla ruttna växthuset vi tagit över utan att krossa en enda ruta. Då hör till saken att alla bågar var så ruttna att de gick att frilägga rutorna för hand och sedan varligt lyfta ur dem en efter en.
De gigantiskt stora dubbelfönstren fick jag hjälp av trädgårdsgrannen och min namne Göran att lyfta bort och när vi tog ur det sista av de stående fönstren så rasade hela skelettet. Rötat vek det sig och lade sig sorgligt ned.
BaksidanDå dyker Gunilla och Heini upp och gör oss väldigt glada. Med sig i en kasse har de två nyskördade och doftande purjolökar och inte minst en burk tysk blodkorv - helt underbart.
Precis som vi själva börjat tröttna för dagen så grep de båda sig an rivningsarbetet och hjälpte till att plocka och bära. Inte minst uppskattade vi glasplocket.
Helruttet tak, livsfarligt att gå in i växthuset. Risk för giljotinering
Den gode rumänen, Emil har nämligen genom åren tryckt ner den ena glasrutan efter den andra i jorden för att hindra jorden från att rinna ur växthuset. Fullkomligt livsfarligt med stora glasfönster som vassa sticker upp. Och det är inte frågan om ett eller två glas. Det är glasrutor i flera lager och en halvmeter ner i jorden - hur fan tänker folk? Heini och Gunilla har förmågan att hålla humöret uppe på en, tack för det. Jag svor nämligen eder över hur man kan så idiotiskt kan förstöra jord.Inte roligare blir det av att kirskålen fått växa fritt. Det blir en helvetes massa extrajobb i höst har jag märkt, men det ska bli fint!
Så rasade skelettet när sista rutan togs ur.
Sådär ja, nu är det borta.Återstår glasplock efter förre ägarens fulständiga glasidioti
