Trots mördarsniglar

Visst finns det ett trots i trädgården. Det växer så innibomben och det ser ut som att vi vinner kriget mot snigeldjävlarna även i år och får skörd från det mesta.
idag plockade vi en liten hink med jordgubbar och det finns mer att ta, massor.
Gelé på gren
De bästa av allt med vita doftande smultron är att ingen pallar, ingen tror att de är mogna!
Årets första ros, nu utsprungen
Mina röd och vitbetor snart klara för en första gallringsskörd, den bästa, bara med salt och rört smör, kanske lite smulad getost
Mina historiska bondbönor med smak som det smakade för 2-300 år sedan.
Citrontimjanblommor, att repa och lägga i innervecket på kycklingbröstet före grillning.

Lyckas med mördarsniglar

Har man inga myskankor eller tillräckligt med koltrastar så återstår bara en sak, manuell bekämpning av dessa "Satans grönsaksmördare". Den spanska snigeln som muterat sig med den svenska äter upp allt som är skört och vackert, den polska salladen , bruna bönorna, störbönorna, den ger sig till och med på rabarbern som alla säger att den inte äter. På dagarna ligger den under något och smider planer på var nästa smetiga attack ska sättas in.
Igår plockade vi en halv hink - tar inte med den på bild för det är så djädra äckligt att det inte passar här.

Jag och barnen har haft för vana att klippa den rätt av med sekatören. Nu är det så många av sorten att vi vill ha bort dem och inte ha några skrottar liggande. Det lockar nämligen nya sniglar dit.
Igår klippte vi en på trätrallen. Det tog tio minuter så var tre "kamrater" där och smaskade i sig.
Varje gång vi klipper dem mitt itu har vi mumlat samma mantra: "Brinn i helvetet din djävul".
Nu tog vi varsin grilltång och så plockade vi, en halvhink full.
Ett saltkar - det räcker. Salta lite på snigeln och deras eget inre system kollapsar, de vitnar och dör snabbt. Hinken blir en geggig massa. Härligt!

Glömde på bistron

Vi var så entusiastiska att vi helt glömde av att plåta.
Tillsammans med vår goda vän "Gittan" satte vi oss i bilen och lät den i stort sett styra sig själv vid lunchtid. Först var den på väg till Rappnes utmärkta vegetariska byffé på Slottsträdgården i Ulriksdal där vi var i förrgår och åt hur mycket som helst. Men så hade vi läst någonstans där det inte framgick helt att det bara var a la carte under sommaren. Utan att vänta på bekräftelse styrde bilen mot Edsbackas Bistro som vi bestämt vet serverar lunch ända till 15 på vardagar, utomhusservering bakom huset dessutom och i lugnet och i skuggan under ett knotigt vackert äppelträd. I örtträdgården breder myntan ut sig och slåss om utrymmet med en ytterligare rival, oregano. Handtextat slår det mot oss att det för dagen, bland allt det övriga, bjudes Wallenbergare. Och den kommer in gräddig, puddinglik, härligt patinerad av skorpa och så precis stekt att den nyss stelnat, luftigt ljus och lagd på perfekta gröna ärtor och riven kokt vitkål som stadga, gräddgult mos vid sidan om och rårörda lingon till.
Djädrar vad fint!
Det som återstod att plåta var en urdrucken kaffekopp.
I morgon? Lunch på Ulla Winbladh!