fredag 28 december 2012

Farsan och en utsökt Calvados


Han sa det i julas, farsgubben som sitter på ett hem för sin glömska, att "Calvados minns man".
En annan smak ur julen som han inte fick tillfredställd under det kollektiva avdelningsjulbordet på julafton var riktig kalvsylta med röda inlagda betor.

"Kan Du greja det", frågade han

-Calvados och kalvsylta, vilken kombo?

"Den är alldeles förbannat bra", svarade han.

fredag 21 december 2012

Självgott i gastronomin namn - bland framgångar och publishingpris



Hämtade diplomet igår på Lilla Nygatan 21. Nyss är nyheten för övrigt släppt om den nya puben (älgen). Kände att det var verkligt, att ytterligare en av mina böcker nått framgång bland folk som begriper.

Vackrare diplom den här gången, med silverfoliering och ett trångt gyllene snitt som format.


Plockade fram mitt tidigare diplom, i självgodhetens namn åker de båda nu upp på väggen. Tre mat och måltidsböcker - två nomineringar till årets bästa och förstapris i respektive klass. Kanske det är det här jag ska ägna mig åt?

Har inte hämtat min lilla statyett för Svenska Publishingpriset än. Borde gjort det för länge sedan. Två gånger har jag varit indirekt vinnare genom essäer i Svenska Turistföreningens årsbok och en gång vinnare med ett större deltagande.

Godmorgon mitt herrskap här kommer en klassisk stjärngossegosse


Den trettonde hölls det lilla luciatåget på Montessoridagiset alldeles där vi bor och där August håller låda dagligen. Det är hans andra Lucia där och det sker aldrig hipp som happ utan är en välregisserad klassisk luciaföreställning...alltså så där med planerat innehåll och ungar som börjar sjunga när de ska, inte flamsar runt och är klädda stilenligt för luciatåg.

August hade en diktrad att läsa om den "andra advent och andra ljuset som är tänt". Följdaktligen fick han också gå fram och tända ett ljus jämte alla andra i åldersgruppen i tur och ordning.

Så har jag kommit i den åldern att jag lätt kan reflektera över mina egna barnsliga plågsamheter påmind av de egna barnens utsatthet.

Övertygas att August tycker det här är skitroligt. Att han utsätter sig för uppvisningen för att han själv vill, att han till och med tycker det är lustigt att ingå i konvenansen. Det tyckte nog aldrig jag själv. Jag tror mest jag ingick i sådana här upptåg för att tillfredsställa andras vilja. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Det var aldrig lustfyllt och skitroligt alla dessa utklädningsevenemang, alla dessa utantilläsningsuppgifter - det blev bara yta, en smula smärtsamt och ångestladdat, något att göra för att man blev tillsagd att göra det och man gjorde det lydigt....aldrig för ens eget nöje utan blott för överhetens och om de ens brydde sig.

Stod han där och jag kände igen mig själv. Läste sin diktrad. Strök eld på stickan och tände ett ljus som omedelbart slocknade. Slängde ett ögonkast mot mig och log, strök eld på en ny sticka och och tände ljuset på nytt. Han gör det här för att det är roligt och han visade senare stolt upp både pepparkakor och lussebullar han, jämte kompisarna bakat och mens vi fikade surrade luften av alla föräldrarnas barnaprat (alltså prat om barn) och planer för jul med resmål och julmat...själv kör jag taxi julafton...kan man få en kopp kaffe? Tack!







söndag 16 december 2012

Räksallad för söndagen


"Vi vill ha något lätt utan en massa kolhydrater"
Så skallade ropen bland ungarna hemma i eftermiddags. "Räksallad", lät det som och så fick det bli:

Ett Ingrid Marie skuret i mycket små kuber.
En halv grön gurka i samma skurna storlek som äpplet
15 små minitomater skurna rätt över
1/2 liter pillade räkor
1 litet isbergssalladshuvud
Tre mycket fint hackade vitlöksklyftor

Två hårdkokta ägg per person, delade på längden.
Lägg äggen i kastrull. Häll över kallt vatten så att det täcker. Koka upp till andra stora kokbubblan, täck med lock och stäng av plattan. Låt stå i exakt tio minuter. Häll av vatten, spola kallt och skala.

Majjo på en äggula

Lägg gulan i vispskål. Rör i en kapsyl sockerrörsvinäger, en tsk hemrullad kanonsenap, en nypa salt. Rör droppvis med smaklös olja (raps) och vispa hårdare och hårdare tills luftig majonäs.

Lägg upp äggen på tallrik. Blanda salladen i en skål och lägg upp gediget. Skeda över toppigt med majonäs.

Min kanonkula med gula senapsfrön. När krossade till grovt pulver tillsätts
en gnutta socker, en lika stor gnutta salt, en liten kapsyl
med sockerrörsvinäger, vatten. Låt svälla till smetigt. Senap på riktigt.

lördag 15 december 2012

Årets julkort till alla våra vänner


ingen julmat tack och lov, däremot en slags thailändsk risotto

August och jag byggde snölykta vid brevlådan, hur kul som helst!!!

Congee, en slags thailändsk risotto, rostad lök, chili och
vaktelägg är tillsammans med viltöksstekt fläsk dagens ingredienser
Ska man göra "blött ris" i Thailand används med fördel broken jasmin rice. Jag har skrivit om det så många gånger här att det är nästan löjligt, Kao Tom och Congee (som har en mer grötrisig konsistens). Det vi gjorde idag , och lade till vaktelägg, är nog närmast att betrakta som congee.
Med ingefära hade vi kanske kommit närmare det juliga yttre där snön yr och där vi nyss var ute och byggde en snölykta. (Det har jag dock aldrig bloggat om tidigare)

Snölyktan som den blev till slut

söndag 9 december 2012

Förväntansfull inför årets första julbord de luxe


Så står det faktiskt att man mot ett litet tillägg får ta av de "lyxigare" rätterna. Vad dessa är har jag bara fått en liten aning om och bestämt att det bland annat är ostron.

Alltså, om en och en halv timme sätter vi oss ner och begår julbordet på Edsbacka Wärdshus. Utvalda vänner, Ewa, Janne och Gittan, så nu vet ni det också.

Så säger vän av ordning att ett julbord inte alls kan kompletteras med lyxigare rätter och då säger jag att det kan det viss det. För några år sedan åt jag ett "julbord" hos Frantzén Lindeberg, inte alls med klassiker som sill, skinka och sylta utan där allt var späckat med tryffel - hur elegant och klassiskt som helst om man understryker att så är fallet för ett julbords karaktär är just sådant att det följer tiden. Förvånansvärt annars och sorgligt för den som begår det eftersom det inte finns något original att gå efter. Skulle möjligtvis vara brödet och lite rikligare med sod att doppa det i...och så lutfisken förstås denna ständige följeslagare, men i original på Gädda (källa biskop Brask) och serverad med gröna ärter (potatisen var inte uppfunnen ännu vid den tiden och borde inte vara heller vad gäller julbord ens till sillen). Frosseriet är inte gammalt, inte mer än sisådär 100 år.

Ständigt under utveckling alltså och om bara en timme och 20 minuter kan vi jämföra årets mot förra årets och alla andra års julbord

söndag 2 december 2012

Sven-Gunnar Svensson är död


Han ringde mig en dag. Hur han fått tag i mitt nummer vet jag inte. Hade väl börjat skriva en del om mat i olika tidningar. Våra vägar hade aldrig korsats.
-Vad vet Du om lutfisk, frågade han.
Innan jag hunnit svara så svarade han själv och jag hörde direkt att han var östgöte: "Förmodligen ingenting"
-En del, svarade jag och föll honom in i dialekten av född och ohejdad vana.
Dagarna därpå gjorde vi vår första resa tillsammans, denna vår första gick till Skärhamns frys på Tjörn, vi skulle se årets första lutfisk och det var fortfarande varmt i luften när vi senare på dagen åt lutfisklunch på hotel Nordevik.

Just kväll nåddes jag av att Sven-Gunnar avlidit. Jag känner en stor sorg. Eller om det kanske ändå är tacksamhet. Den mannen lärde mig stora delar av vad jag kan, eller inspirerade mig till att lära mig.

Under resor ut över den gastronomiska kartan introducerades  jag till och presenterades för världskockar, producenter, forskare och till de där små ställena som tar en livstid att hitta. Ett litet ställe utanför Bordeaux, långt bortom ära och redlighet där han själv en gång ätit kött med en sås på druvor. Och jag återvände dit med honom och han bjöd på druvsåsen till köttet.

Sven-Gunnar var en frände i sin uppväxt i Norrköping. Jämgammal med mina föräldrar uppvuxen i samma trapphus som en av morsans kompisar (både morsan och kompisen också borta idag). Sven-Gunnar drog sig till minnes och sa:"Hon den där Ulla, var inte hon djävligt snygg egentligen?" Så skrattade han så axlarna guppade med.

Förta gången jag besökte honom i kontoret en halv trappa ner på Karlavägen alldeles uppe vid Karlaplan slogs jag av alla "komposter" överallt och en bjäbbande Hugo som spratt upp när jag öppnade dörren. Hugo var en av hans franska bulldoggar.
-Sätt Dig inte där, i den fåtöljen har Hugo sin smörgås.
Det är ju en ovanlig uppmaning till folk som kommer på besök första gången. Men bakom den tillsynes stora oredan rådde en perfekt närvaro och koll och Sven-Gunnar kunde fiska upp exakt det han var ute efter. Han hade råkontroll.

Den där gången vi var på Skärhamns frys satte vi oss på återresan på flyget och doftade som fiskargubbar. Lutfiskdoft går inte att vädra ur yllekavajer. Vi stank fullkomligt.
Det var den första gången, första resan som jag begick ett stort misstag. Jg frågade nämligen hur gammal Sven-Gunnar kunde tänkas vara och hans ögon glödde och han snäste av mig reptilsnabbt: "Det ska du skita i fullkomligt". Jag frågade aldrig mer. Och ärligt talat sket jag i det fullkomligt också.

Jag tror inte det finns någon inom det gastronomiska Sverige som nummer ett: Gjort så mycket för att påskynda utvecklingen i landet. Nummer två, så placerat Sverige på kartan som ett ledande gastronomiskt land. Nummer tre, marknadsfört inte bara svenska matlagare utan också svenska råvaruproducenter och samtidigt förstått att de hör ihop. Nummer fyra, förstått att hans frankofiliska intresse varit till stor gagn för gastronomisverige. Nummer fem så självutlämnande delat med sig av alla sina kunskaper.

Nu vet jag att alla anekdoter kring Sven-Gunnar som person kommer att berättas. Det är sällan man får minnas en människa med ett så solklart leende och jag vet att han själv uppskattade allt som berättades kring hans person och hans sätt att vara. Det gör sorgen till ett leende. Men Sven-Gunnar, vem ska jag ringa nu?

Vila i frid min vän

lördag 1 december 2012

Fisk och pommes - finns inte på riktigt varhelst, men hemma hos oss



Alltså, när jag bodde i London under några år för forskning och studier var mina passioner dels den engelska husmanskosten i studentmatsalen och dels de indiska sena middagarna på Kahns.

En annan passion var att stå ute i gråvädret och köa för en riktig fish and chips serverad i en strut av The Guardian och dränkt i rikligt med maltvinäger.



Ibland slår det mig att man ganska enkelt kan förflytta sig till den där smaken, bara att det inte slår mig så ofta, men gjorde så häromdagen när vi fått tag på torsk till extrapris hos den alldeles utmärkta fiskaffären på Konsum vid gamla OBS i Rotebro.

Njutningsfullt!

En hyllning till ljuset, himlen. alla minnen, alla borta och alla närvarande och bara för att


Det händer allt som oftast att vi går ut och skickar iväg en eldballong till skyn. Ibland när det är stilla och mörkt ser vi hur den försvinner rakt upp och in bland molnen. Annars seglar den iväg rejält och slutar som en liten osynlig prick i fjärran.


Bestämt oss att hädanefter klistra fast små meddelanden skrivna på rispapper med vacker pictur att mottas av någon vi inte vet - som en slags ljusets flaskpost, julkort till dem som inte vet att de ska få det.

Torsk med kapris och brynt smör


Egentligen en av många favoriter. Åt den med stort välbehag vid en minnesrik middag på  hotel Nordevik i Skärhamn för många år sedan dagen innan deras stora lutfiskservering.
Torsken ska gå hastigt på het värme i pannan, men inte bli riktigt färdig - eftervärmen i fisken lagar den färdigt på tallrik och dessutom ökas värmen med det brynta smöret som hälls över. När smöret är nötigt hälls rejält med ordentligt avrunnen kapris i. Det poppar och far, fräser och stänker. Ös sedan smör och kapris rejält över fisken och servera. Undvik potatis och andra tramsiga tillbehör på tallriken. Servera hellre en liten grönsallat vid sidan om.

söndag 18 november 2012

Nödmat, mat och ris - det förbjudna men ack så goda


Allt annat är mat, men ris, det är ris. Potatis och andra rotsaker är nödmat, kött, insekter är mat på riktigt, allt enlig Damrong Tayanin, mannen jag intervjuade för en god del år sedan och som är bördig Kammu från gränstrakterna mellan Burma, Thailand, Kina och Laos.

För länge sedan följde han med Kristina Lindell hem till Lunds Universitet och blev sittande där med ett gigantiskt livsverk, att skapa en ordbok på kammu, ett ljudspråk utan skriftspråk.

Jag var väl mest intresserad av vad kammuer äter, hur de firar sina fester och vilken uppfattning de har om mat eftersom jag inbillar mig att jag då ganska enkelt kan avgöra vilken slags människa det är som äter maten. 

Ost däremot behöver jag inte motstå...om jag följer
mitt motionsschema förstås!

Vi började med begreppet mat, för allt är inte mat i den världen. Mat är sådant som kött av olika slag, inklusive orm, kwai (vattenbuffel), gris och köttiga djur vi inte har namn för i väst. Mat är också olika matiga eller vätskefyllda insekter. 

Potatis - jodå det finns sådant i Sydostasien (Kina är den största producenten av potatis i världen), räknas inte som mat utan benämns "nödmat".

Jag frågade om riset och fick en lyrisk beskrivning om hur ris vare sig räknades som mat eller nödmat, ris var ris helt enkelt och stod utanför allt som det viktigaste och då inte vilket ris som helst då kammuer är ett skogsfolk och odlar ris utan vattensjuka åkrar på brända ytor i regnskogen. Ett ris som odlas med 18 års växtföljd och som man på thai kallar kaoniew och som vi översätter med kladdris efter engelskans  "Sticky rise".

Då kan man undra varför jag läger till en våffla med gubbröra? Jo för det
första at det tillhör det saknade, för det andra för att kombon är märklig, men god och
för det tredje för frasigheten och sältans skull.
Allt detta skriver jag efter att ha hittat en bild från över en månad sedan på en congee, en slags thailändsk risgröt som kryddas med chili, fisksås och soja och som gärna äts till frukost (eller närhelst)
Den här congeen sörjer jag lite nu sedan jag gått ifrån allt vad kolhydrater heter. Congee utgör nu synderna eller det som bekräftar regeln. (Man kan ju alltit skjuta i sig några extra enheter insulin om man ska hänge sig = ge sig hän, om man är gotlänning kan man få för sig att man ska gå och hänga sig.) Jag får nöja mig med mat och undvika både nödmat och ris.

Allt om hur man gör congee med alla dess variationer hittar Du här


lördag 17 november 2012

Kanelbullens dag - så här långt efter är jag i mina uppdateringar


Uppdrag och andra uppdrag och några uppdrag till gör att jag måste prioritera - så är det alltid, men för första gången på många år har jag prioriterat bort bloggandet en stund.
Man kan väl säga att bilden ovan och rubriken är en slags illustration till detta - Kanelbullens dag infaller varje år den fjärde oktober. När jag tittar i min lilla file över "eventuella bilder till bloggen" är det bilden på August som ligger överst och där han firar dagen med bakning på förskolan.

Kanelbullens dag, man kan undra hur denna uppstod?
Det finns ingen byrå eller myndighet som avgör hur eller när olika dagar kan instiftas. Det står egentligen var och en fritt att själva hitta på ett tema för en dag och sedan efter bästa förmåga marknadsföra densamma i massor med olika sammanhang, eventuellt också internationellt.

Många dagar som finns "registrerade" i en allt annat en officiell "dagsida" är rena nonsensfirardagar, påhittade en dag (på fyllan verkar det som stundom) för att sedan omedelbart efter att förslaget lagts sedan har glömts bort. Andra mer kända dagssidor har länkar till hemsidor och är etablerade och firas ofta av en bransch eller organisation. Kanelbullens dag är ett sådant exempel och är initierad av Hembakningsrådet.

August många år innan (ur barnperspektiv) kanelbullens dag
när han snaskar i sig ostron vid middagsbordet
Jag sökte "Hembygdens dag" bara för att..,men den finns inte registrerad i rullorna. Däremot spretar den över hela kalenderåret om man söker på ämnet i Google. Där firas Hembygdens dag lite när som och efter lust. Det finns alltså ingen samlad aktivitet som kallas Hembygdens dag. Däremot finns ostronets dag och det är väl lite synd att inte den fått en större spridning bland folk och att alla mumsar ostron den första september.

Något är på lut!

Här finns också Lutfiskens dag registrerad till den andra november, men den dagen är föga internationell. I Norge öppnas lutfiskrestaurangerna sina dörrar till den stora premiären redan i oktober och på min främsta lutfiskrestaurang "Gamle Rådhus" i Oslo måste man redan den första december beställa bord till nästa års lutfiskpremiärsittning eller för den skull "säsong" för att över huvud få plats.


(Sättet att konservera och äta fisk på det sätt vi gör med lutfisken har ohyggligt gamla traditioner och lutfisken behövde självfallet inte tillredas av torkad långa utan kunde lagas av torkad fisk från dammar och vitfisk som gädda. Mer om detta här och här finns i övrigt det mesta jag skrivit om lutfisk och det är inte lite! Bland annat det här inlägget om hur allt tar sin början)

Tänkte mig en "Tabberasets dag" någon gång i mitten av september - det hade varit trevligt. En dag när man tar allt, öppnar kylar och frysar för att tömma och laga mat i akt och mening att ge plats åt det nya från höstens skördar, jakt och slakt och samtidigt bli skicklig i konsten att laga mat på överblivor.

måndag 5 november 2012

Strävan efter balans - skapar medvetenhet på tallriken

Så här ser min tallrik inte sällan ut nu för tiden

Jag har inte sällan ratat allt pyssel, så kallade jag nämligen sallad och annan dekorationsskit på tallriken. Ta bort pysslet! Det måste nämligen finnas en "smakanledning" för att lägga något på tallriken på samma sätt som att ett streck på en tavla måste ha en betydelse, en tanke för helheten.

Mina åkommor sista tiden har dock skapat en helt annan syn på det här med "pyssel" och jag har till och med fått smak för det!
Herregud jag håller på att vänja mig.

söndag 4 november 2012

Kroppsupptadering 2.0 - minst en halvmil om dagen -

Man bara liksom flyyyyger fram
 Mellan elva och tolv minuter per kilometer, inbillar mig att det är ganska bra tempo för en sprucken trähäst som legat sjuk i flera månader.

Antunas allé, inte dåliga miljöer att promenera i
och dessutom alldeles nästgårds
Motståndet har varit mindre idag än tidigare, nu handlar de om att få förbättrade värden runt om och då är valet ganska lätt - ut och gå.

Det bästa är att jag får sällskap; Grannen, Janne och Lovisa.

Lovisa är draghjälp, har inte sett på maken till
människa att dra på i uppförsbackarna
Och ska det handla om mat så har min powerwalking gjort att kolhydratintaget blivit alldeles för stort i förhållande till insulindoserna. Det här är naturligtvis något som kan regleras och ska så göras inom kort. Drömmen är att kunna minska koplhydratintaget till ett minimum, det vill säga bara till njutningsdagar som är nödvändiga när allt blir grått, konstnärsklubben, uteätande, hemlagade familjemiddagar, bakning ibland, men som man säger, det är undantagen som får bekräfta regeln.


fredag 2 november 2012

Sångstenen mitt i skogen på avrättningsplatsen vid Steks färjas läge

Tabberaset på sångstenen vid avrättningsplatsen idag
Det är väl ingen som missat att jag skrev en bok för flera år sedan som heter Döden i Skogen och som handlar om offentliga avrättningar och avrättningsplatser i Sverige.

En plats som jag ofta återkommer till är den vid Steks färjas läge, platsen som idag rätt och slätt heter Stäket. För en tid sedan gjorde Vetenskapsradion en intervju med mig på platsen. Går fortfarande att lyssna på klicka på länken här och skrolla neråt på sidan till efter bilden på Filip Nordlund. (Har inte lyssnat på inslaget på länge, men gjorde det nyss och det är fan så bra!)

I inslaget säger jag: "Det har nog aldrig varit riktigt mysig här". Idag var jag där igen med en god vän, Rolf Kjellström. Han är en märklig och intressant man med ett tekniskt liv som blivit industrihistoriskt parallellt med ett liv i det där vi andra inte begriper. Han känner hur platsen vid färjeläget är befolkat av osaliga. Han kan känna hur platsen varit en kultplats sedan 2000 år före vår tidräkning och han kan peka ut gravar jag tidigare aldrig noterat, gravar i vilka de avrättade vältrades, huvudlösa och grunt överskyfflade med jord och sten att de fortfarande utgör avlånga kullar i landskapet.

Rolf Kjellström

"Den här stenen har fem linjer i ett korsmönster", berättade han om en av de stora stenarna på platsen, granne till den vi idag kallar "Domstenen" där domaren lär ha läst domen för delinkventen innan bilan föll.

"Den här stenen är laddad", menade han.

Jag frågar, vem som laddat stenen med kraft?

"En schaman", svarar han. "Sjunger du", frågade han.

Ja, förvisso.

"Sjung där du står då", sa han och jag sjöng...tag denna ros, från varm och solig söder...med en ganska högt stämd baryton. Det lät som det brukar när man står i en skogslänta, lite flackt, lite som att ljudet smiter iväg åt alla håll.

"Kom nu, klättra upp på stenen", sa han. Där mitt i stenen fanns en liten försänkning. "Ställ dig i den", uppmanade han och jag gjorde så. "Sjung nu", sa han och jag sjöng.

Det var det värsta, ljudet uppfyllde hela rummet som om det var klätt med ljudreflekterande material, men det bar också vidare, långt, starkt och ganska vackert. Jag har nog aldrig sjungit så och det var som att ha återhörning rätt in i öronen. jag var inte bara förvånad utan också en smula skraj över verkan som inte gick att förklara.

"Där stod man och talade", sa Kjellström. "Stenen har laddats så att det skulle höras", fortsatte han.

Oavsett vad och var så finns det skeptiker till det här med det övernaturliga på avrättningsplatser och övernaturligt i alla andra sammanhang, en av dem heter James Randi och som motvikt kan man alltid lyssna på en annan intervju från Vetenskapsradion.


söndag 28 oktober 2012

lördag 27 oktober 2012

Ars Longa Vita Brevis




Prolog
Blod och lever med inlagda lingon och rödbeta
Speltmjölsbrioche med kycklingskinn och rostad vitlök
Grishuvud i blomkål med löjrom från Kalix
Biffen från ”Chubai” (46 månader gammal) på friterad vitmossa
”Vichyssoise” med tryffel och aska
Krispig morot fylld med fågellever och dragon.

Kapitel 1
Ostron ”62°C” med Yerseygrädde och torkat sjägräs och fryst havtorn.
Havskräfta (Ingemar J) och blekselleri samt essensen av grönt äpple
Gädda (Mälaren) serveras med kungskrabba kokt i öl och dill
Benmärg med rökt persilja och smetana sereras med oscietrakaviar

Kapitel 2
Eldat bröd med nykärnat smör
Satio tempestas (62 vegetabilier från egna landet, fjällen från brax)
Pilgrimsmussla (Hitra) med tryffel ”Dashi” samt de första äggen unghönorna värper

Kapitel 3
Grillad marulk med vispad getgrädde parfymerad med lakrits
Fryst morot och grapefrukt med rosépeppar och olivolja från I Gunther
Två serveringar av lamm från egen uppfödning  i Askersund

Kapitel 4 & Epilog
Frantzén/Lindeberg konditori




Sammanfattning och förstånd

Inte en enda svacka. Det märkliga är att förnyelsen tycks vara en ständigt pågående rörelse. Måltiden åts i onsdags.

Här får man tillåta sig att bli lite tjatig. För den som  missat
blev boken nominerad till utnämningen Sveriges bästa kokbok alla kategorier



Och så här såg det ut när vi skrev. Intensivt i ett år och vi satt i ett
litet 1800-talshus med kökssoffa och utsikt över en mild lantgård mitt i city.


fredag 26 oktober 2012

I mörkret med vitnande dödens ben, mjölkkällarens hemlighet vid spökvandring på Hersby



Döden engagerar. Även så hos Sollentuna Hembygdsförening. Jag fick en liten, men naggande god publik i Rotsundastugan i kväll där jag berättade i detalj om dödsstraffets hemskheter...och i obduktionsprotokollet stod att läsa om hur: "mannen med sin rakkniv skurit det 14 månader gamla barnet i halsen så att huvudet bara hölls till kroppen av en skinnslamsa i nacken...!"

Spökfamiljen på Hersby, till vänster bakom skrinet sitter döden utan lie.
Under vadmalshuvan döljer sig Martin Ström. Till vänster sitter Hersen på Hersby alias
Anders Boberg. Till höger om honom Hustrun i skepnad tolkad av Anne Berit Lavold.
Hanna Ström till höger är inte verklig alls utan en skepnad, en vålnad, en husfru eller annat. Till vardags studerar hon konsthistoria.

Har inte föreläst om det här på flera månader och efter uppehåll har jag egenheten att bli ganska så detaljerad - så blev det i kväll och det var klokt. Jag fick hålla mig till döden i Sollentuna, en kommun som dels har en egen avrättningsplats på en allmänning i en annan kommun och dels en annan sockens avrättningsplats på den egna marken.

En illustration till ett mord, hämtat ur ett shillingtryck på KB

Ibland när jag pratar om alla dessa stackars satar som mött den värsta av dödar, avlivningen, känns det som om de är närvarande i rummet.

Det kanske mycket viktigare som skedde på Hersby hembygdsgård i mörkret på fredagskvällen var spökvandringen för barn, en hel skock ungar som ömsom avvek gråtande med mamma i handen och ömsom kaxade till sig (men som säkert får terapiräkningar längre fram att betala).

När jag skrev och försökte kartlägga svenska avrättningsplatser,
nålade jag upp dem på en stor Sverigekarta för att få översikt

Hanna Ström, Anne Berit Lavold, Anders Boberg och Martin Ström arrangerade vandringen i svagt leddjus av tidstypisk talgdank i pissblåselampa.


I mjölkkällaren inleddes med Hersen som satt vakande. Efter rundvandring återvände alla till källaren där Hersen fövandlats till skelett. Så avslutades med spökberättelser vid elden i 1700-talshuset och bakning av äpplen över öppen eld.

Tvåa....igen! Men etta i klassen. Frantzén Lindeberg-boken vinner ändå på sin skönhet (självskryt)



Det var då katten också. Hade väl hoppats på att ta hem det hela och bli vinnare alla kategorier. Hörde dock från en läcka i veckan att det skulle bli en outsider som som vunnit bland oss sex som nominerats till "Bäst alla kategorier".

Läckan?..det var samma förlag som givit ut "Frantzén Lindeberg". Av sex nomineringar var fyra från Norstedts. Och den som tog hem allt var en bok som först vunnit i klassen Måltidsutensilier (fatta vad smalt och otippat). "Låt det blomma" av Gunnar Kaj liksom min bok också utgiven på Norstedts.


Det var andra gången jag kommit tvåa (det räknas som att komma tvåa om man är nominerad och inte kommer etta!). Senast var 2006 med "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" efter att då vunnit klassen, och blivit utsedd till "årets bästa historiska kokbok".

Lite lustigt att vi är två från Sollentuna som blivit nominerade till Årets bästa kokbok jämte bland andra storheterna och vännerna Paul Svensson och Leif Mannerström nämligen "Den franske bagaren" Sebastien Boudet.

Det blir väl att snickra ihop något nytt för ytterligare ett försök...men nej, det är klart att det inte är ett huvudmål, nomineringar och andra priser är bara en fjäder i hatten och kanske hjälper det något för försäljningen.

Nu kommer alla de nominerade böckerna att tävla  i Paris om titeln "Världens Bästa Kokbok" med alla undertitlar. Återkommer med rapport om detta. Förra gången jag nominerades fick boken tävla i Kina


torsdag 25 oktober 2012

Brosme i kustlandet innanför Bulandet och nu på tallrik i Hollywood



För många år sedan var jag längst ut i väst. Från berget på Ön såg man ut över Nordsjöns alla borrtornsflammor kanske hela vägen bort mot Muckle Flugga.

Det fanns ett Centrum på Ön, en gatukorsning som var belyst, sedan brukade man samlas nere vid filleteringsfabriken och där pratade man norska om så man var filipin, thai eller svensk. Det är nämligen så att det är folk från dessa tre nationaliteter som mest anlitas som arbetskraft.

På fabriken träffade vi en hummer som fångats och som var gigantisk där den låg och hade livskris i ett trångt akvarium i väntan på slakt. Den vägde många kilo och var säkert sextio år och fick Sven Gunnar Svensson att utbrista på sin karaktäristiska östgötska: "Det där är ju jämgammal med med mig om inte äldre den kan Ni inte äta upp, lägg tillbaka honom, det här är ju oetiskt". Sven Gunnar var på den tiden den stora sakkunskapen när vi var ute och reste och möttes överallt med största respekt så jag tror banne mig hummern fick åka tillbaka med något norskt mummel om "tusenvis av kroner som gick te helvete i sjøen".

Vi var där för att titta på sejfiske, slakt och filettering, men mest med tonvikt på tillagning tillsammans med norska superkockar och senare på Gastronomisk Institutt i Bergen.

Lubben fick sällskap av kokt potatis och är ägg och persiljeåsl

En eftermiddag åkte vi med ut bakom i Ön för eget fiske. Hade väl mest hoppats på stortorsk med det ville sig inte. Istället håvade jag in en Brosme från stort djup. Den heter Brosme på latin och likaledes så ock på norsk. Kommer inte ihåg vare sig mått eller vikt vilket så här i efterhand naturligtvis gör min brosme till något i hästväg

På svenska är det Lubb, en oerhört tålig fisk som är ett mellanting i smak och koncistens mellan torsk och långa och häromdagen var det bra pris på mognad brosme i Fiskbutiken indoor OBS Rotebro. Knapp panerad och sedan stekning exakt tills den är färdig. Ljuvligt nötig karaktär och med den där lite instängda garderobssmaken som är så fin hos långa.

Det är så bra att ha den där fiskaffären nästgårds för fiskarna som är på väg att glömmas bort; Lubb, vitling, kolja, surströmming...(det där sista var ett skämt!)




fredag 19 oktober 2012

Årets bästa - Nominerad till "Bäst alla kategorier"


Så där ja, det är sex år sedan sist. Förvisso har jag skrivit fler böcker däremellan, men inget om gastronomi. Lite skrytsamt kan jag alltså slå fast att så fort jag skriver en gastronomisk bok (kokbok eller liknande) så vinner den sin enskilda klass och blir nominerad bland de sex som kan vinna utmärkelsen "Bäst alla kategorier".

Det står alltså redan klart. Boken "Frantzén Lindeberg" som jag skrev under våren, sommaren och vintern 2011 och som kom ut sent i våras är utnämnd som en av årets sex bästa.

(Jag vet inte exakt hur många kokböcker som ges ut under 2012. Skulle väl tänka mig att det är över 300, men under 400. Det är ett understatement att kalla konkurrensen benhård)

Så här såg det ut senast, 2006 när jag skördade framgångar
i Grythyttan med boken "Järnspisar hackekorv och tabberas"

Det var idag jag fick brevet av Måltidsakademien. Hur det går i denna slags final får jag reda på vid den traditionstyngda prisutdelningen i Grythyttans kyrka den 26 dennes.

Redan idag kan vi dock slå oss för bröstet och berätta att "Frantzén Lindeberg" blev utsedd som årets bästa i kategorin "À la carte - Best Chef Books".

onsdag 17 oktober 2012

Historiska omläggningar på tallriken och vänner som förser mig med allt det goda



Bilden ovan hade varit ganska omöjlig bara i somras. Att en tallrik, en servering skulle få innehålla de där gröna som inte alls går i lag med det övriga, i det här fallet en kryddig köttfärs fräst med stekt potatis och lök. Kall sallad till varm mat har jag...och dessutom med äckligt rårivna morötter...tyckt vara det mest avskyvärda.

Innehållsförteckning på sjukhusmaten

Nu har jag fått bestämda regler och upptäckt att mycket av det som jag trott varit fördomar och ögonblickligen blev jag bra att hantera balansen mellan det tillagade och det råa, kanske bara något ljummat.

Hemma igen reflekterar jag bildligt över sjukhusmaten och det slog mig en dag att det serverades fisk, men hur mycket jag än sökte på innehållsförteckningar och med frågor till personalen fick jag aldrig reda på vilken slags fisk det var. Processad i storkök blev det också svårt att rent okulärt bestämma art...kanske just begreppet "fisk" var mer sanningen nära än artbestämmande kolja, sej (den hade jag omedelbart sett att det var jämte torsk) vitling (har ju en så karaktäristisk smak, men urkokt kan den gå under begreppet fisk jämte koljan).

Sjukhuskyckling med pasta

Slår mig när jag ser bilderna hur mycket kolhydrater som serverades på denna medicinmottagning där lejonparten låg inne för diabetes. Slår mig därmed på axeln och berömmer mig själv även om det fortfarande känns en gnutta vingligt.

Så till det där med vännerna. Efter leverinflammationen jag drabbades av i höstas till följd av ett penicillin blev huden fruktansvärt känslig, mycket efter den "leverklåda" som uppstod och varade under lång tid (känns av till en del fortfarande). Hittade tillbaka till ett presentpaket från min årsdag i somras som innehöll just hudmedel för män. Det här visade sig vara fullkomligt undergörande samtidigt som det väcker minnen som inte 'är lika behagliga (återkommer till dessa tror jag)

Så häromdagen, när man som mest behöver det där som smakar, så kommer Christina och Bengt direkt från Sörmland med fem liter mustade äpplen i en baginbox.
Fruktos är förödande för mig om det inte intas i små valda mängder som största njutning. Denna nektar av sörmländska äpplen är just en sådan.

Det här är egentligen Augusts favorit - det vet ostbutiken i Sollentuna Centrum

Och som att inte njutningen vore fullödad under Hollywoodfruar när Sverige höll på att skämma ut sig i Berlin öppnade vi en Plaisir au Chablis från Gaugry som visst inte är ett vin utan en alldeles perfekt mognad ost som min ostleverantör låtit smita ner utan att jag nästan märkte det. Vi åt med sked och tittade färdigt på fotbollen under andra halvlek vilket understryker att "en glädje sällan kommer ensam"...eller hur det nu var...kanske olycka...men skit i det, njutning handlade det om!