fredag 6 september 2019

Nattvarndring XXXVIII



Det börjar bli kyligt. 
Asfaltsdoft efter vägen vid omläggning i natten, skrapande, bullrande, lysande.
Går undan och bort. Det rasslar i löven. Andra dofter attraherar Assar.

Inte visste jag att det där mötet var ett farväl.
Och ett rop på hjälp.

Jag sa vad jag gjort. Kan inte säga vad hen ska göra, finns inte, då blir det omöjligt, Hens problem blir mitt problem.

Det går inte en dag utan att jag tänker på den där stunden, den förföljer mig, försökt göra den till min vän, men jag hatar den för den ger mig inte någon ro. Inte för att jag inte nådde fram, bara för att jag inte reflekterade, hade inte kunnat stoppa det ändå, den som inte vill hen vill inte. Och den natten var utan återvändo.

Går där bland rasslande löv med höstkänslor och försöker nå jämvikt i tankarna.

Gav mig musik och sa att den inte behövdes längre och efter två månader var det slut, självslut. Och inte den förste, andre eller tredje bland mina vänner. Döden, döden, döden. För många har lämnat och maktlösheten är det svåraste.
Hösten omsluter mig.