Svirrande sidensvansar

Jag har ett gammalt och tätt förhållande till sidensvansar. Inte minst för det inträngande lätet, man liksom kan inte ta fel. När jag var vid pass sju, flög en bärberusad sidensvans in i fönstret hemma hos mormor och morfar i Skärblacka. Den dog direkt. Morfar plockade upp den och lämnade den per omgående till en konservator som stoppade upp den. Tror jag fyllde år och fick fågeln i present. Där den satt på sin gren var den så otroligt vacker med sina silkesfjädrar och färger. Den såg helt levande ut.

Jag vet inte exakt men det kanske var ungefär samtidigt som när jag flyttade hemifrån vid 17. Fågeln hade alltid suttit på min stringhylla högst upp och vakat över mig. Plötsligt var den borta, BORTA!!!

Morsan hade varit i rummet och tyckt sig se ett kryp på fågeln och som vanligt överhygienisk hämtat en soppåse och lagt i den älskade sidensvansen för omedelbar transport till soptunnan. Självklart förnekade hon detta i många år, men tillslut kröp det där med krypet fram, inte mindre förfärligt då som tidigare när det hände...för mig alltså, för fågeln, sidensvansen har ett alldeles särskilt utrymme hos mig.

Nyss var jag ute med Assar, på väg till hundgården och så skar det genom luften, det välbekanta svirrande och jag tittade upp och där i trädet, med en stor flock som flög runt, sidensvansar. Äntligen i år igen.

Så försvann de i ett samlat sidensvansmoln på jakt efter överjästa bär.