söndag 28 januari 2007

Lars Lerin, ljuset och doften av torsk


Tidigt kom jag i kontakt med Lars Lerin. Det var när några av hans första böcker med bilder från Lofoten kom. Och jag bläddrade mig in i en värld av dofter, känslor, ljus, kyla, himmel och strama interiörer. Hans rum gjorde mig nästan förbannad, för det var så ogenerat bra, maniskt bra, magiskt bra.
De inte bara förförande för ögat, det finns en besatthet bakom som liksom lyser igenom där det omålade är det intensiva ljuset och skuggorna ALLTID har en färg, skitigt gult mot dovt violett, rosa mot klart grönt. Snön i isen i det disiga gula skenet från en fiskebåts lampa kastar kyligt isblåa långa skuggor. Och konturerna utgörs av sylvassa kontraster för att ibland landa i ett badande ljus som får en att tänka på impressionisternas nordiska efterföljande vid Skagen men nu från en nyligen avslutad Indienresa.
En utställning pågår just nu på Edsvik konsthall, en utställningshall vars filosofi gått från intressant smalt till ointressant brett, men som nu äntligen hittat en konstnär som lockar med kvalitet och äventyr. Vi åkte dit idag, hela familjen och pratade färg och elegans och lattjade om känslor som sköljer över en.
Så kunde jag berätta för småbarnen om platserna jag åker till i Lofoten och varför, om dofterna i fiskfabriken med blodet och det vattensköljda golvet och att där bakom står en yngling och skär ut torskkinder (som jag brukade ha med mig hem). Lerin fångar det precis som känslan är – inte som det ser ut och det är kanske det som är hemligheten. Han berättar hur det är – inte som det ser ut. Och så skär pojken raskt ur romsäckarna och lägger dem i en tunna med salt. Han är ledig från skolan just den där första veckan i januari när skrejkampanjen går in, då torsken stånkat sig ner efter Finnmarkskusten från iskanten uppe i Bærends hav och vikt in i skydd av Røst för att leka i Västerålen. Någon därbakom slänger en ytterligare näve med salt över rommen och pojken slänger ner ytterligare ett varv med doftande, hårt packade romsäckar till kaviar på tub när rommen mognat färdigt i tunnan.
Han tar några fina romsäckar till sig och så levern, lägger han undan för att sjuda till en sås. Torskryggen, lamellig och muskelkraftig ska kokas i osaltat vatten – avliva myten att allt ska vara ettersalt när man kokar norsk torsk och att den första ska rimmas, skitprat!
Torsken läggs i vatten och får ett uppkok och tas av plattan. Beroende på vikt blir torsken färdigkokt. Rommen kokas lugnt och skummas i den egna romsäcken. Tas upp hel och skivas. Levern skummas och tas upp med hålslev. Allt läggs på fat, rommen skivad vackert och så kokas en mättad saltlösning av buljongen. Fatet läggs på ”skrå” och överöses tre gånger med saltvattnet. En tunn skorpa bildas på så sätt på denna skrejmölje och det är himmelsk mat och smaken av den minns jag intensivt när jag ser på Lerins bilder och det var en underbar dag.

Lättlagat? NEJ - Lättjagat


-Isvaken, Edsbergs slott 13:12, 28/1-07

Kritikerna mitt i maten


Alla har vi vår jury hemma.
Det skriver Oscar i en blogg från sitt hemulens kök appropås Bocuse D’or och Årets Kock.
Jag lagade en underbar "dillkött på lamm". Och jag la ner hela min själ i jobbet och kokade fond och köpte den finaste dillen och bästa köttet. Ja, jag till och med lockade ungarna att delta i arbetet. De skar sallad och rörde i grytor och jag ville lära dem smaka av hela tiden och salta och peppra. Lillgrabben var 4 och storasyster var 7.
Det är här 14 år sedan. Jag gjorde verkligen det bästa för att barnen skulle vänjas till god smak. Jag köpte allt annat än riddar- och hushållsost, som mamman. Jag köpte fina korvar och jag kryddade maten så att det svängde av rockenroll i munnen och måltiderna var ibland galna upptåg, lustiga dukningar och fina sittningar. Grytor och grillat och såskok och uteätande.
-Fan vad jag hatade ditt djävla dillkött.
Det är 14 år senare. Barnens mamma och jag levde alltså inte ihop och hon var vegetarian redan när vi träffades.
Vi pratade om maten häromdagen, jag och barnen, idag är de oerhört intresserade av mat, men då hatade de som jag lagade för jag gjorde det med så mycket åthävor att det var deras samvete som tvingade dem att äta. ”Pappa hade jobbat så mycket med maten”.
Hemma hos mamma fick de grönsaksbiffar som köpts frysta på hälsokosten eller så fick de sojakorv från burk. Ibland fick de uppvärmd färdigmarinerade och stekta Stinas kycklingdelar när mamman förstod att hon inte kunde hålla rätt näringsnivå på grönsakskosten – hon gjorde väl så gott hon kunde och av den övertygelsen att det går mer gröda och energi att föda upp en ko än vad man får genom att äta den (eller hur nu resonemanget gick, det var i alla fall av fördelningspolitiska orsaker som hon och också senare även barnen bara åt mat åt salladshållet).
Hemma hos mig var det dock fläsk och fågel och oxkött som gällde!!!
-Du gjorde väl också så gott Du kunde, till och med mer, men middagarna var traumatiska.
Vilket betyg wow!

Choklad


Jag har rest runt i chokladfabriker i Europa och botaniserat bland småtillverkare och enmansföretagare i källare, på vindar och i gamla butikslokaler, i villor ute i förorten, invandrare med chokladkunnande. Så snubblade jag ner en halvtrappa på en bakgård...och där fanns de. Tryfflarna och pralinerna som lockar till koncentration, innerst inne med ett granulat som mognar fram hela eftermiddagen.
Platsen för denna njutning, den berättar jag om senare idag.