Tidigt kom jag i kontakt med Lars Lerin. Det var när några av hans första böcker med bilder från Lofoten kom. Och jag bläddrade mig in i en värld av dofter, känslor, ljus, kyla, himmel och strama interiörer. Hans rum gjorde mig nästan förbannad, för det var så ogenerat bra, maniskt bra, magiskt bra.
De inte bara förförande för ögat, det finns en besatthet bakom som liksom lyser igenom där det omålade är det intensiva ljuset och skuggorna ALLTID har en färg, skitigt gult mot dovt violett, rosa mot klart grönt. Snön i isen i det disiga gula skenet från en fiskebåts lampa kastar kyligt isblåa långa skuggor. Och konturerna utgörs av sylvassa kontraster för att ibland landa i ett badande ljus som får en att tänka på impressionisternas nordiska efterföljande vid Skagen men nu från en nyligen avslutad Indienresa.
En utställning pågår just nu på Edsvik konsthall, en utställningshall vars filosofi gått från intressant smalt till ointressant brett, men som nu äntligen hittat en konstnär som lockar med kvalitet och äventyr.
Vi åkte dit idag, hela familjen och pratade färg och elegans och lattjade om känslor som sköljer över en.Så kunde jag berätta för småbarnen om platserna jag åker till i Lofoten och varför, om dofterna i fiskfabriken med blodet och det vattensköljda golvet och att där bakom står en yngling och skär ut torskkinder (som jag brukade ha med mig hem). Lerin fångar det precis som känslan är – inte som det ser ut och det är kanske det som är hemligheten. Han berättar hur det är – inte som det ser ut. Och så skär pojken raskt ur romsäckarna och lägger dem i en tunna med salt. Han är ledig från skolan just den där första veckan i januari när skrejkampanjen går in, då torsken stånkat sig ner efter Finnmarkskusten från iskanten uppe i Bærends hav och vikt in i skydd av Røst för att leka i Västerålen. Någon därbakom slänger en ytterligare näve med salt över rommen och pojken slänger ner ytterligare ett varv med doftande, hårt packade romsäckar till kaviar på tub när rommen mognat färdigt i tunnan.
Han tar några fina romsäckar till sig och så levern, lägger han undan för att sjuda till en sås. Torskryggen, lamellig och muskelkraftig ska kokas i osaltat vatten – avliva myten att allt ska vara ettersalt när man kokar norsk torsk och att den första ska rimmas, skitprat!
Torsken läggs i vatten och får ett uppkok och tas av plattan. Beroende på vikt blir torsken färdigkokt. Rommen kokas lugnt och skummas i den egna romsäcken. Tas upp hel och skivas. Levern skummas och tas upp med hålslev. Allt läggs på fat, rommen skivad vackert och så kokas en mättad saltlösning av buljongen. Fatet läggs på ”skrå” och överöses tre gånger med saltvattnet. En tunn skorpa bildas på så sätt på denna skrejmölje och det är himmelsk mat och smaken av den minns jag intensivt när jag ser på Lerins bilder och det var en underbar dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar