torsdag 29 augusti 2019

Nattvandring XXXVII


-->


Så tänkte jag i nattens värme natten före den ynkliga höstens ankomst. 
Där stod dessa randiga koppar som vi sagt ska till landet.
Ett tag i köket och skräpade, ett längre tag i kontorsrummet i vägen.

Jaha. Så skulle de alltså slås in enskilt i tidningspapper och läggas i lådan som skulle med.
Gick länge och tyckte att kopparna stod i vägen. Från köket makades de undan där de inte syntes stundligen. Men nu stod de på kontorsbänken och alldeles som ett binder.

Alltså skulle jag hitta en tidning att slå in dem i enskilt en och en så att de skulle komma fram hela. Nej det dög inte att vira in dem i örngotten för de var prydligt strukna och fint vikta. Ibland tar vi med oss tvätten hem för att allt ska vara rent där uppe, annars har vi ju förstås tvättmaskin där också.


Så skulle de alltså slås in de usla kopparna vi köpt från ”kinesiska muren” i Älvkarleby. Kinahotellet det aldrig blev något av och där de nya ägarna säljer ut allt jox till ingen vinst alls. Tyska matknivar för en krona styck, kopparna för åtta, men som sagt, snygga är dom inte.

Slår mig nu att tidningskorgen sorterades ut i veckan och att jag gick ner med tidningskassen till återvinningen. Ojdå, inga tidningar hemma att slå in kopparna i. Kanske måste ta örngotten ändå, men om jag gör det så har ju hela arbetet med att stryka varit förgäves och kärleken till att lägga sig med huvudet mot ett nystruket örngott förbi.

Så kom då den morgon vi skulle åka till landet och där stod kopparna och var fortfarande i vägen på kontorsbordet. Dividerade länge med mig själv och hittade en lokaltidning, den som kom igår, ja faktiskt två. 

Men alltså att slå in de där muggarna skulle bli besvär, en uppförsbacke, en knäck i vardagen, något som hade fått vänta för att det krävdes energi och kanske inte var så nödvändigt egentligen. Man skulle kanske kunna mulat ner dem i den strukna högen eller vikta lakanen, men då hade ju allt blivit skrynkligt och fult, mönstret skulle liksom försvinna, mönstret av prydlighet och omtanke och skötsamhet. Ju mer jag gick omkring och tänkte ångrade jag köpet av dessa fula muggar. Varför skulle vi ha dessa på landet? Dessa fula i ett torp från mitten av 1800.

Gick hellre en stund runt och dividerade flera dagar, ja till och med 14. Skulle det vara jobbigare att stoppa dem i en kasse till återvinningen. Nej, vi kan inte kasta porslin bland glasen och inte till brännbart och inte till metall. Och åtta koppar är ändå 64 kronor och såvittjagvet är de goda att dricka morgonkaffe i och enhetligare än de udda lite spruckna och ganska mycket fulare kopparna som står där i lantställets kopparförråd.


Satte mig ner och gjorde slag i saken bara tio minuter innan vi skulle dra för långhelgen. En kopp gick hastigt, två koppar väldigt fort. Lade dem försiktigt i högen av textilier, så att de inte skulle åka runt. Hade massor av tidningspapper runt dem och lade dem omlott som i ett mönster i zickzack. Nu när det ändå blev gjort var det lika bra att göra det som en överbyggnad, MÖNSTER. 

Vad ska jag göra med allt papper däruppe på landet sedan när vi plockar upp dem? Javisst vi kan tända i spisen ikväll, utmärkt papperslösning. Så var plötsligt alla kopparna/muggarna inslagna och låg där väldigt snyggt och det hade tagit fyra och en halv minut av min vardag, av min tid, men i tanken hade jag sysselsatt mig med kopparna i två veckor där de först fått stå i köket och sedan på en upptagetyta i kontoret i vägen.

Fortfarande har jag känslan av att de tog upp alldeles för lång tanketid. Förvisso har jag tänkt annat samtidigt i parallellitet, men när tanken på monotont ligger på samma ”lina” blir det lätt knaster, tankarna blir som en taskigt inställd radioapparat, det är besvärligt att lyssna till.
Vad är det nu det kallas för ”Prokrastinering” och det gör jävligt ont och kan bara anpassas till inte botas.


Prokrastineringskoppar

söndag 25 augusti 2019

De perfekta isterbanden, huereka!




Förmodligen kommer jag att bli ruinerad på min isterbandsvurm, men får väl hålla tillgodo ibland med industritillverkat för att ha råd att köpa den yttersta av kvaliteter.

Bondens marknad igår lördag:
I akt och mening, efter ett nyhetsbrev, att handla isterband. Hittade Kristofer Franzén som åker från Örsundsbro om lördagar för att sälja fläsk över disk på Katarina Bangata.
Han är ingen nyhet för mig. Har känt till varandra sedan bloggvärlden och jag minns när han vid ett bloggarmöte hade med sig hemgjord korv som enligt egen senare utsago: ”Möjligen kunde varit livsfarlig”. Sedan blev han med charkuteri och gård och linderödsgrisar och full kontroll från ax till limpa eller snarare kulting till kotlett.

Har smakat mig genom åtskilliga produkter sedan dess, höjdare som smäller i käften (och en del smakgrejer jag självfallet heller inte gillar). Åt hans isterband för några år sedan, ganska tunna, ganska menlösa egentligen, inte med den där riktiga smällen i syran och i smakdjupet.


Så har han magen att genom hans nyhetsbrev på nätet locka mig från alla lördagssysslor till Katarina Bangata för några isterbands skull, närmare bestämt fyra stycken för 200 spänn.

Hade det hänt något då under tiden jag inte handlat isterband hos Franzén?
Nu, alldeles nyss åt jag och August (den ende som med mig gillar allvarlig husmanskost med tradition) stekta isterband från Franzén med röda inlagda betor och stuvad färsk vitkål.

Den som följt den här bloggen några år vet hur jag fruktlöst jagat smakliga isterband genom hela Sverige utan att få det där extra. Nyss small det till och jag utropade ”huereka” följt av ”det var som fan”.

En bestämd syra fantastiskt sammanhållet, och ett rejält motstånd i texturen för att inte bli lös grynkorv – som heller inte är att förakta, men en helt annan sak. Jävlar i min lilla låda – bästa isterbanden någonsin – exakt så här ska de smaka. Plötsligt blev inte 50 spänn styck ett överpris utan helt prisvärt.
(Letade länge i Småland och visste inte att det var i Örsundsbro de bästa isterbanden skulle tillverkas)

lördag 24 augusti 2019

Nattvandring XXXVI




Torpvägen är inte så
Blänkande i regnet, den är tyst
Och doftar natur.

Någon raglar hemåt hörbart
Stadsfukt ljud
Flimrande ut på gatan TV
Det enda som märks av
Att de där människorna inte sover än.