Söndagsmiddag på lamm och trädgårdsskördat

Förutsättningen! Några urvalda örter att ha till smak av middagen. Eftersom det är lamm så är kombon mynta och timjan bra. Till kålroten går salvia som efter blomning mitt i sommaren har en liten downperiod, men som nu straxt före frosten aldrig blir bättre, en parfymering med karaktär

Hemma hos oss gör vi egentligen inte skillnad på dagarna, inte i den bemärkelsen att man ska äta på ett speciellt sätt på vardagar jämfört med söndagar.

Jag kommer ihåg hur det var hemma i mitt barndomshem. Då kunde det till och med bli efterrätt på söndagar, något man kunde se sig i brallan efter vardagar. Det slår mig också att det sällan, eller snarare aldrig, var sås på vardagar vilket däremot kunde anses som vanligt om helgen då det också kunde serveras förrätt allrahelst om farsgubben lagade maten (gärna ur Tore Wretmans Husmanskosten).

Det är först nu som rödbetorna når sin fulla sötma och smak. Jag har skrivit det förut att babystorlek inte har så mycket smak och det är en självklarhet. Att de ändå upplevs smaka bra är bara upplevelsen, väntan, längtan efter att ta de där första små efter längtan under hela vintern...

...och det är så här vi serverade dem idag att gå till lammkotletterna. Spetsat med lite turkisk torr fårost, helt nyplockade blå störbönor (det blåa kokas ut direkt) och så riktigt brynt salt smör som enda krydda.


Det där är alltså vanor jag brutit. Jag vet inte på bekostnad av vad som vi tar oss tid, jag och barnen, att laga mat. Vi lägger i alla fall ner minst en timme, kanske två, när vi kommit hem från skola och jobb och skiter i påklistrade regler om att man för matsmältningens skull ska äta middag före klockan sex. Vissa dagar tar det till nio på kvällen och vi har samvaro ända fram tills dess och sedan därefter.

Att ha lite karamelliserad lök till är nästan som att servera en godsak som komplement, bara lite har förmågan att göra alla andra smaker tdligare. Som en krydda helt enkelt.

I somras var jag och de tre yngsta av barnen i Åmmeberg i Askersund hos Gustaf Söderfeldt. Vi åkte dit i första hand för vårt eget höga nöjes skull, det är en underbar trakt, med en fantastisk jord och fenomenalt besatta odlare. Hos Gustaf Söderfeldt odlas huvuddelen av alla rotsaker som hittar till Frantzén Lindeberg och genom trädgårdsmästaren Lars Feddeck. Det här skulle också bli odlingspunkt för restaurangens alldeles egna kycklingar, men den historien tog en ände med förskräckelse när räven bet ihjäl nästan alla bara några dagar före slakt.

Lars Feddecks "norska" styckning av Gustaf Söderfeldts kotletter sörutsatte huggning i gammal klassisk tappning. jag har en utmärkt tung huggare jag köpte på en marknad i norraThailand för femton år sedan. Den har gjort stor nytta förr och ävenså i kväll.

Gustaf försåg oss inte bara med grönsaker den där underbara sommardagen utan kom också dragande med ett paket från frysen, hans utmärkta kotletter av sina egna lamm som gått på skogen och blivit örtsprängda.

Vi tänkte oss ha de där lammkotletterna någon lämplig dag och den blev idag, samma dag som frosten berövade astrarnas gestalt och fick oss ut i trädgården och skörda det som skördas kunde.

Nystekta i smör, bara kort-kort så att de fortfarande är helt rödrosa inuti. De var mättade md skog och örter, möra som marsipan och med den ljuva smaken av riktigt kött - så här ska det vara, man ler med hela ansiktet.

Bäst vi skördade och tänkte på allt i trädgården som fortfarande är ogjort, men inte för sent att göras kom Reisi Nyström med en hel påse med nyskördad kålrot. Est som hon själv och finsk som Martin, hennes man, är kålrot tvunget i landet. Jag har skrivit om kålrot förr och kan göra det igen:


Kålrot med Salvia. Gör så här, enklare blir det inte: En stor nyskördad kålrot skalar med kniv och allt fult tas port. Skär i centimeterstavar och koka i lätt slatat vatten tills nästa mjuka. Häll av och låt torka på ytan. Hetta upp en stekpanna med 100 g smör. När smöret tystnad lägges i en fem-dex-sju salviablad. Pass på för det fräser till rejält. Häll därefter i kålrotsstavarna och lår bli lite smått karamelliserade på ytan. Salta och lägg upp.Krydda eventuellt med extra brynt smör.

Botaniserar jag i kålrotens historia så vet väl de flesta att den kallas för "swede" på engelska efter "Swedish turnip" alltså "svensk palsternacka eller rova". Alltså vi har en gröda som upplevs som helsvensk utomlands? Så är det faktiskt! Det här är en nordisk växt, uppkommen som en korsning mellan rovan och kålen.
När den här rovan/kålroten/swede började den av någon outgrundlig eller självklar anledning kallas för "chou de Siam". Hur fan det hör ihop, vet jag inte, men misstanken finns ju när jag bevittnar mötet mellan Isaansalladen somtam och den svenska rovan. När jag äter den är jag villig att kalla den för "chou de Siam" likt fransmännen gjorde innan de förvandskade till "chou-fleur" eller ännu värre "rutabaga" som är amerikanarnas benämning på kålrot och som de hämtat hem från Västergötland, så det så. På latin rassica napus !

Det blev en skön söndagmiddag, som lika gärna kunde ätits hemma hos mig och barnen en vanlig tisdag.

Torparlivet vi aldrig skulle stå ut med en sekund

Annika Holmberg är en petimeter!

Hon skulle aldrig gå den lätta och ack så vanliga hembygdsmyten att det var bättre förr. Att alla miljöer som sparats för framtiden och ofta framställs så pittoreskt skulle vara miljöer i glädje och med värme och välstånd.

Idag var Annika Holmberg gäst i Sollentuna Hembygdsförening och berättade källkritiskt om kommunens alla gamla torp. Upp åkte det ena torparkontraktet efter det andra, kontrakt som vittnar om rent slavarbete, om fattigdom, om armod och om fruktansvärd människohandeln.

Det är nyttigt att vara en petimeter. Att inte lämna något åt antaganden eller spekulationer utan kunna säga (som Göran Skytte) "Så här är det!"

Det är därför vi inom hembygdsrörelsen så enträget bevarar jordbruks och arbetarkultur. Allt annat, slott, herresäten tycks bevaras med en slags automatik (man undrar varför det är så?). Det är viktigt att bevara även de rum där fattigdomen, kylan, sjukdomarna och eländet var allenarådande som motvikt till gyllenläder och tapeter av siden. Så kan vi se att vi moderna människor har det så otroligt mycket bättre. Vi inser att kampen för demokrati och frihet tagit oss hit och långt bort från torparnas vardag där vi säkerligen inte skulle stå ut ens en sekund.