onsdag 29 december 2021

Vår vedspis gör tjänst och utmanar samtidigt som det blir så jävla gott. Det är nåt alldeles speciellt.

Det är en konst det här med vedspis, en konst att laga mat som jag men håller på att glömmas bort och försvinna.Finns liksom inga manualer. Hur skulle det finnas det när alla vedeldade gjutjärnspisar beter sig så unikt och självständigt? Det är "learning by doing" som gäller, eller som vi brukar säga här hemma "Instant learning"!

Vår gamla Skoglund & Olsson från Gävle har över 100 år på nacken och är i fruktansvärt god kondition. En grinig madam att starta, men väl där en troget värmande källa och en utsökt spis för matlagning.

I murstocken som är kraftig finns en dold kakelugn dessutom. Ett rörsystem som visst är väldigt typiskt för vedspisar i Hälsingland. Kakelugnen kan man ställa av om sommaren genom ett system av spjäll och låta vara verksam som nu under vintern. Då värmer vår Skoglund & Olsson hela huset ända till morgonen trots att hon slocknat vid tiotiden på kvällen och inte tänds förrän tolv timmar senare. 

Att starta henne är en procedur med små ansjovislådor med T-sprit som jag tänder i både spisens sotlucka och den dolda kakelugnens sotluckor ända tills skorstenen liksom suckar till och trycker ut kalluftsblåsor i virrvarret av rökkanaler.

Ett knippe kvistar invirat i näver och så några tjärvedbitar av tall, sen är det bara att köra på med torrved vilket vi har gott om.

Sen det här med att laga mat på vedspis. Forna generationers kvinnor rakade eld och glöd fram och tillbaka för att leda värmen exakt dit som de ville. Försökt klura ut hur och lyckats ganska bra. Har också klurat ut hur man höjer temperaturen från trean till sexan lika fort som på en induktionshäll. Bara att lassa in några tunnhuggna vedrän efter principen att större yta fattar eld snabbare och ger omedelbar energi. Vill jag sedan sänka värmen snabbt lägger jag in ett tjockhugget trä av björk så är vi nere på trean igen. Rakar jag elden längre in och till höger har jag liksom rejäl hetta på de båda bakre plattorna och i mitten extravärme åt ugnen. Ja sådär håller jag på och det fungerar alldeles utmärkt. Sedan vi kom upp på juldagen har vi inte använd elspisen en enda gång. All mat - stekt torsk, potatisbullar, äggröra med tryffel, bacon från Björks, grönsaker till ljummen sallad, indiskt gryta på kyckling, isterband, allt det där blir liksom godare än hemma. Elden gör sitt till, vetefan hur det går till, men godare blir det, genuinare och historiskt skönt

Doften är förförisk också beroende på vad slags ved jag använder, Syrligt för sälg, bastudoft av björk, tjära av tall och jul av gran, blandad med det lilla oset från maten i gjutjärnspannorna blir det nästan svindlande.

Ska bli en köttfärssås som får sjuda lite försiktigt i spisens utkant några timmar

"Tändningspaket" om morgonen.Torra pinnar, lite tidningspapper och näver.


...så matas det hela på ganska snabbt i ordningen nerifrån och upp.




måndag 20 december 2021

Pendlare till NY och jag får påfyllt mitt förråd av amerikanska frukostflingor


Jag har fått ett nytt stort intresse. Amerikanska frukostflingor!

I måndags reste en av mina döttrar hem från NY för att fira jul. Precis när hon kommit hem fick hon kontraorder om ett jobb i NY  så i lördags flög hon dit igen, gjorde jobbet och idag hämtade jag henne på Arlanda.

Fördelen med hennes resande är att jag får fyllt på mitt förråd av de där läckra, nästan självlysande och förmodligen i Sverige förbjudna frukostflingorna. Idag fick jag ett lysande rött paket med Froot Loops - skitgoda med gräddmjölk.

Innehållsförteckning, näää har inte vågat titta men det står ju på paketet "Natural fruit flavors".

Äsch, nu firar vi snart jul och L blir hemma till mitten av januari, skönt.

lördag 18 december 2021

Det är klart det ska va pannkakor en torsdag

Pannkaka med frysta blåbär från Hälsingland 
och utmärkt grädde från Dellenmejeriet

Ibland står i inför valet och kvalet August och jag och annars att alla idéer tagit slut. Vi vill jun köra husmanskost på riktigt och veckovis. Inte minst för att inte glömma alla smaker, tillagning, råvaror och känsla.

I torsdags, jo men det BLEV  ärtor och fläsk och pannkakor som dessert. Inte illa!

Bästa och onyttigaste flingorna jag gillar skarpt


Ja inte vet jag vad som är i dem, förmodligen blir man väl självlysande till döden, men det spelar liksom ingen roll - det är så jävla gott (helt enkelt).

Jo, en av mina tre underbara döttrar bor och jobbar i NY. Äskade L kom hem i måndags och före avresan undrade hon om jag behövde något. "Något maxat flingpaket som slår Kalaspuffar". Hon brukar ta hem sådana. Igår fick jag ett paket Cinnamon Toast Chrunch. "Bara" 170 kcal/100 g, hmmm ett helt paket väger 476 g (allt av glädje).

Stor frukostnjutning till filen och stora leenden vid bordet. America flyttade in ett ögonblick och August klädde granen trots mina lamentationer över saken. "Vi har som tradition att inte klä granen förrän sent om kvällen före julaftonen på uppesittarkvällen då det doftar julkryddor, choklad och lack i huset, basta!"

-Va, haru blitt nån jävla Edward Blom, eller, svarade August och klädde granen. 

Jo men visst, nya barn, ny generation, nya traditioner - precis som jag skriver i tidningen Fokus senaste nummer om julbordet - detta förskräckliga ätande och den stora upprördheten över att någon sätter fram kebab till skinkan och syltan. 

Tack älskade Lovisa för mitt flingpaket - ta gärna med dig ett nytt när du åker till NY över helgen.

fredag 17 december 2021

Astrid Lindgren och jag och några till


När man flyttar så dyker det inte sällan upp sådant som varit undanplockat några år. 

Nu när jag flyttat dyker det där undanplockade upp och ger sig till känna. Anledningen till att plocka undan är väl för det första platsbrist, för det andra placera i någon slags minnesbank (lös hårddisk) och det tredje stavas Nostalgi.

Och visst är det nostalgiskt det där för ett drygt decennium sedan efter att min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberaset - om mat och smak i Astrid Lindgrens värld" kom ut.

Kommer ihåg att jag reste land och rike runt och föreläsa och läste högt ur boken, väckte minnen och smaker hos folk och visade bilder aldrig tidigare sedda. 

Ett av de roligaste evenemangen var Studentafton i Lund med alla deltagare som stod nära Astrid.

Bäst vi stod där på scenen och "larvade och gjorde oss till" så till den grad att när Georg Riedel tog upp basen och började spela en fattig bonddräng och Björn Gustafson stämde in med sin karaktäristiska stämma som i TV-produktionen om Emil i Lönnebergs då, DÅ, stod den talrika publiken upp i bänkarna och grät.

Senare om natten åt vi traditionsenlig pytt i panna med ledningen för Studentaftonen och då, DÅ bröt rena rama snöhelvetet ut över Skåne. Med inhyrda bilar tog vi oss långt efter midnatt till hotellet och morgonen därpå gick det inte ens att gå ut - tåg och flyg inställt. Men gick det någon nöd på oss? Nä knappast vi hade roliga och berikande samtal, vi åt jättegott och hade det fantastiskt på hotellet tills det hela lugnat ner sig framåt nästa dags morgon.

onsdag 15 december 2021

En pölsa är aldrig bara en pölsa

Det vet ju alla som läst Torgny Lindgren "Pölsan" (För den som inte läst den: Läs den! och för dem som läst den: Läs den igen!"

En pölsa är alltså aldrig bara pölsa. Det finns en slags oändlighet i pölsa, kanske för att det aldrig med bestämdhet kunna säga vad som ska vara i den, inte ens ett grundrecept finns att acceptera.

I tredjeupplagan av Gustafva Björklunds står Pölsan mellan Bourdin noir, dvs blodkorv och "Att göra palt" och hennes originalrecept från 1800-talet innehåller avskuret kött som inte duger till annat, senor och senfästen talg och mejram, rödlökar och salt.

I "moderna" recept ingår ömsom ris, ömsom korngryn, ömsom lungslag och ömsom restkött.

I pölsan vi åt idag kände vi smak av nejlikor, av mejram och svartpeppar. Djup smak med mycket bredd av kött, kryddor, säd och fett. 

Vad var det då för pölsa vi åt?

Jag berättade för en tid sedan om Robert Pettersson när vi var på Ljusdals Hembygdsgårds restaurang för att äta paltbröd med fläsk. Han, den mannen som gör allt själv i köket och allt få grunden, det är hans pölsa vi fick med oss hem och snaskade i oss ikväll som trevligaste spisen på länge och allrahelst en av de bästa pölsor jag någonsin ätit.


måndag 13 december 2021

Små goda bitar på bästa tunnbrödet och så het chili med ost och sylt*** som dessert och små chokladkakor till kaffet

Gubbröra

Annorlunda - vi vill bjuda på nåt annorlunda. Middag i helgen för vänner och annorlunda grejs på bordet vilket det i och för sig brukar vara vid våra middagar.

Det slumpade sig inte sämre än att vi precis varit på landet och svängt förbi Engbergs i Stavsäter som bakar tunnbröd till lördagar och har sitt vanebildande hårda tunnbröd i lager. Behövdes till jul här hemma.

Gravad böckling a la Wretman

Bröt smörade småbitar och lade på Tore Wretmans gravad böckling* på några och "Gamlekungens" gubbröra** på några. 

Sate en rökig och het chili av några kilo högrev som fick småkoka i öl under fem timmar - blev alldeles utmärkt. Svarta bönor i blöt dygnet innan och sedan sojakokta med smör och spiskummin, gott som fan!

K bakade små mättade chokladrutor till kaffet.

Jo, det kändes annorlunda och var bra.


* Böckling filéeas och delas, alla småben tas bort. Gör en vinegrätt på olja, vinäger och osötad fransk senap. Finhacka lök (jag tog det vita från purjon), Hacka rejält med kapris. Varva lök, böckling och kapris och häll dressingen över och låt stå minst fyra timmar. Servera.
** Kungens ? ja jag hörde någonstans att Gustav VI Adolf gjorde sin gubbröra så. Ansjovisen smältes ner i en stekpanna med smör, finhackad lök över, svag värme och så hackade hårdkokta ägg. Rör om och lägg för att svalna, dress mad rikligt med dill.
*** Koka en sylt på lika delar hallon och krusbär. Sila bort frön och skal. Bottna en liten portionsform med sylten och häll över en blandning av mosad gräddädel i en skvätt grädde och rör ihop med äggula. Gratinera i salamander eller under ugnens grillelement tills fin färg.

Så ska Lucia firas, med sockrade lussebröd fyllda med vanilj och saftiga till tusen.


Hon är en jäkel på saffransdegar, min K (och inte bara det!!!!)

Igår kokade vi mjuk chokladkola och lakritsfudge men huvudnumret var saffransbröden som fylldes med vaniljkräm och efter bakningen penslades med smör och doppades i strösocker - himmelskt goda.

Från förrförra årets bak, bara för att visa hur en saffransdeg ska se ut

I morse hämtade jag L från NY-flyget och kunde bjuda henne på just en sådan bulle och nykokt kaffe ur termos för det blir ju så när man inte varit i Sverige på över ett halvår att det finns en längtan efter "nationalspecifika" smaker.  Sååå nice att träffas igen. 

Nu stannar hon fyra dagar - åker tillbaka till NY för ett jobb på tre dagar och flyger tillbaka hit igen så att hon är hemma i jul och sedan nästan en månad framöver. 

Annan längtan som hon annonserat är Janssons, julskinka med senap, köttbullar som vi gör dem här hemma (långsteker löken i 40 minuter och mixar den som en kräm innan den rörs ner i köttfärsen som fått i sig ströbröd som fått svälla i en blandning av grädde och reducerad grönkålsbuljong) bland mycket annat.

Men de där bullarna vi åt i morse, "herre min je", dundrar av maxat med saffran, saftiga och så sötman. K - snart anmäler jag dig till Hela Sverige Bakar!

söndag 12 december 2021

Det är darrigt för många i jul


 När en människa dricker alkohol förändras hon redan efter det första glaset. Många som står bredvid har utvecklat en sådan känslighet att oron sätter in direkt. Barn tycks göra det naturligt. Förstår inte, men känner att den vuxne förändrats genom bara en ytterst liten mängd alkohol.

Lägg till att det sedan fortsätter med andra, tredje och fjärde glaset. Barn vet redan vid första glaset hur fortsättningen kommer att se ut och det handlar inte om spända förväntningar. Det handlar om rädsla, ledsnad, sorg. Reaktionen är omvänd. Barn accepterar inte, men låtsas inte om. Det är en fruktansvärd känslomässig kamp hos dem, en kamp som bryter ner, söndrar och för evigt sätter spår i själs och känsloliv.

Det här är ohyggligt komplext och djupgående, hemligt och skämmigt för alla, för barnen, för partnern, för närstående och även för den som bedövat sig. Fira en vit jul

torsdag 9 december 2021

Fem kalla fiskar

 


Det räcker, fem kylskåpskalla stekta strömmingsflundror från gårdagens strömmingsmiddag - då är man lite rik till eftermiddagskaffet med fiskarna på ett smörat hårt tunnbröd från Hälsingland och så lite extra salt på toppen. Såja, det räcker!

onsdag 8 december 2021

En matvecka så långt.

 



Vad blir det i morron då? Jo pölsa med stekt potatis, röda betor.

Grönsaker? Vi brukar, sådana här veckor med genomgående "svensk" husmanskost, skämta vid bordet och säga "Grönsaker - sån skit".

I måndags hade vi knappt landat från landet (landat från landet - kul) och lagade enkel mat, böljande ugnspannkaka med fläsk a part och rårörda hälsingelingon.

Tisdagen blev det fläsk igen, rimmat och med paltbröd och bechamel med stekfettet nervispat för sältan och den goda smakens skull.

Idag blev det stekt strömming bara vänd i rågmjöl från Teve-kvarn och potatismos. Rårörda hälsingelingon även nu.

Fredag har vi gäster och då blir det "lite bättre" spis. Små munsbitar av gubbröra med matjes och Wretmans gravade böckling allt serverat på små bitar av hårt Hälsingetunnbröd. Allt följt av en rökig och het chili, svarta kryddiga  bönor a part och så den där gräddädelsyltgratängen som i tisdags.

Lördag vet i katten, kanske något enkelt som rester eller pytt. Kanske en kålpudding som förra veckan. Söndagen bestämmer vi sen, eftermiddag och kväll viks till att göra julgodis.

När vi går med hunden

                                                      

När vi går med hunden går vi en runda som vi kallar för "hundringen" och kommer då mellan några hus och direkt efter, kanske hundra meter, så öppnar sig det hälsingska landskapet som är helt fantastiskt och ständigt föränderligt.


En julig dessert med ost och sylt


Det var på den där tiden när jag och Christer Lingström gjorde en massa inslag i radio. Och det var även från den tiden (dock inte samma tid) när jag jobbade ganska nära Christer och producerade hans kundtidning, Edsbackakocken. Då hände det att vi blev ensamma i köket på Edsbacka och det var lugnt och dt var släckt i restaurangen, allt var putsat och städat, all hets och all stress var fullkomligt borta, men vi kunde inte hålla oss från att både prata och laga mat. Passade ofta på, i dessa stunder av lugn, att ta fram rätter som vi kunde använda i den matkrönika jag skrev för Dagens Arbete.

Det kom fram gräddädel (!) och det kom fram hallon, muscovadosocker och grädde.

Så kokade vi en sylt, befriade sylten från hallonkärnorna och kokade ner lite ytterligare, nästan så att den "stannade"

Rörde gräddädeln med grädde och en äggula.

Bottnade små ugnsfasta formar med sylten och ställde att kallna. Satte på ugnen på 250 graders grillelement. 

Hällde försiktigt ostmassan över och gratinerade tills fin färg.

Sådär ja, klart.

Tog upp det här ur huvudet igår kväll och det blev väldigt bra, helt lysande skulle jag vilja säga.

söndag 5 december 2021

Några dagar där axlarna åker ner










 






fredag 26 november 2021

Med vännerna på upptäcktsfärd i östanled



Det är 44 år sedan jag var där senast. Då skrev jag en serie om "Kyrkor i Norrort" i den tidens lokaltidning som hette Norrort. De här var så bra, tyckte en del att de samlades i ett särtryck och gavs ut till prenumeranter.

Omslaget till mitt särtryck om Kyrkorna i Norrort. Lite skrynkligt, vet ni varför? Jo det låg i ett likadant kuvert som ett vigselbevis och människan jag var gift med då gick från blixtrande elak tanke till våldshandling, ryckte kuvertet ut bokhyllan och försökte riva det i tusen bitar. Lyckades rädda skriften dock inte utan än att den fick lite skavanker. Och hur gick det sen? Alltså med vigselbeviset? Jodå det upplöstes av tingsrätten!

Det där särtrycket försvann för många herrans år sedan tills jag av egenlust Googlade på mig själv. Där utan förvarning dök det lilla särtrycket upp på ett antikvariat för 100 spänn. Åkte bums dit och köpte min lilla klenod, för det var det då och är fortfarande.

1977 senast alltså var jag i Österåkers kyrka för att skriva om familjerna Banér, Kurk och Oxenstierna som plöjde ner rikedomar för att bygga om kyrkan efter egna behag och barockens ideal. 

Nu åkte vi dit under förespegling att hitta en vapensköld över en specifik släkt. Vi brukar ju ändå samlas och äta lunch om fredagar så nu tog vi hela fredagsförmiddagen i anspråk för denna viktiga utflykt.

Och som vi letade efter vapenskölden, men icke fann. Fick tag på en vaktmästare och visade en bild. "Nej, den där finns inte här."

Undran! och Googling.

Ajdå, den finns i Österåkers Kyrka...i Vingåker. Fel kyrka, fel alltihop. Men ändå rätt, för vi fick en kulturhistorisk upplevelse och fick uppleva de ansrängningar som vidtagits för att bygga graven åt Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, där hans hustru Birgitta Kurk slantat fram byggkostnaderna och de blev dyra!!!

Det slumpade sig inte sämre än att när grävningarna för gravkoret började så rasade hela kyrkväggen, eller i nalla fall delar av den. Trycket utåt var alldeles för stort för att kunna hålla taket, minsta skada i muren fick långhusväggen att brista.

Sagt och gjort, långhusväggen byggdes upp igen och hölls ihop av ankarslut med det Oxenstiernska vapnet på och gravkoret byggdes upp till långhusväggens nock och som "grädde på moset" byggdes en bastant strävpelare för att stå mot eventuella försvagningar i konstruktionen. Tänk så mycket omsorg om de döda och så liten omsorg om församlingen där de flesta levde under tvång och i armod.

Vi fick sedan en titt på såväl Österåkersanstaltens arkitektur och på den gamla 1100-talskyrkan i Össeby Garn, kanalhusen efter Åkers kanal samt Österskärs havsbad. Därefter lunch på vårt stamlokus. Jag tror det är 17e året vi är lunchinne på.

tisdag 16 november 2021

Mitt bland alla flyttkartonger fick jag Anders Lindström som övernattningsgäst - hur kul som helst!

 

Två dygn med Anders Lindström är en gåva. Det har varit alltför länge sedan vi fick bolla minnen, åsikter, musik och gemenskap.

Första kvällen gav vi inte upp förrän klockan slagit halv tre på morgonen, sedan satt vi hela förmiddagen vid frukostbordet och "spikulerade". Om kvällen var Anders med på repetitionen med Stockholm Concort, en kör som leds av Lars Åke Levin och där Anders ska gästdirigera i vår med engelsk musik. Det är alltså den kör vi sjunger i idag, jag och K, efter att vi lämnade Nicolai Kammarkör för snart två månader sedan

Vi har ju känt varandra i över 50 år och kan snappa upp grejer som hände decennier tillbaka. Samtalsämnen saknas absolut inte. Dessutom alla gemensamma vänner som vi har, körsång skapar inte bara musik, fokus, energi utan också samtal, relationer och stor glädje.

Nä, nu måste jag öva!



Farsan 100 och äntligen är det klart vems hans farsa är



Idag skulle Ingemar Lager fyllt 100 år. Han föddes den 16 november 1921 med "fader okänd" i kyrkboken.

Av och till genom både hans historia och min historia pratades det om vem hans pappa, min farfar, var utan att vi kunde få några andra svar att "förmodligen var det den, eller den".

Det hade viskats och hemlighållits genom alla år, det här med faderskapet. Min farmor fick farsan när hon var 20 och hon blev gravid när hon var 19. 

Det var väl en av huvudanledningarna till att jag för några år sedan tog ett dna-test hos MyHeritage. Kanske det den vägen skulle dyka upp ett svar. Dna ljuger ju inte och så här lagom till att farsan skulle fyllt hundra så sitter jag på ett vattentätt svar - jag vet vem min biologiska farfar var och farsan har två halvbröder i livet. Det är en otrolig historia som också ger mig stor tillfredsställelse i frågan om härkomst, släktskap, botten.

Fick en träff på en människa som tillhörde min "närmaste familj" och som jag delade fler dna med än med en känd kusin, son till farsans halvsyster (för övrigt den enda och också den yngsta av farmors fem barn som är i livet). Naturligtvis oerhört märkligt och en aning frustrerande. Började med at försöka pussla ihop det hela på dennes möderne och fick hjälp av MyHeritage servicetelefon i Tel Aviv och en rad olika sökredskap, men kom ingenstans. Tänkte först att den här människan jag är så besläktad med skulle kunna vara ett resultat av ett snedsteg av farsan, men det stämde inte i ålder eller tid, ingenstans.

Så dök det upp en ny träff, med inte fullt ut så många gemensamma delar dna, men ändock och ur samma familj/släkt/efternamn som den första. 

Han skulle alltså vara kusin till min farsa, alltså barn till en bror till den som skulle vara min farfar och till vilken den här människan som först dök upp som nära släkting skulle vara barnbarn till.

Då återstod en viktig sak, eftersom jag inte kom längre med dna, och det var att kunna bevisa den här mannens möjliga träff med min blivande farmor.

Hittade en släktforskare på nätet som en gång genomfört en forskning på uppdrag kring den här farfarsmannen och han ställde upp. Bland annat fick jag ett fullständigt cv över honom och en noga daterad redogörelse över hans liv.  

DÄR SATT DEN! Den 19 december 1920 kommer han till den by där min farmor bodde och där farsan senare är född. Han får jobb som hjälpreda i brukshandeln, en affär som låg i stort sett granne med min farmor. Han själv - låt kalla honom Melker - var 20 år gammal och det sägs att han cyklat från Orsa för att få jobb i handelsboden.

Den 16 november 1921 föds farsan i grannhuset till affären. Den 19 november, alltså tre dagar senare, drar Melker iväg från jobb och by.

Då säger historien att den här Melker hade blivit uppkallad till min farmors far och han hade frågat om han menade allvar och skulle ta till sig farmor och farsan och bilda familj. Melker hade svarat nej och då hade han blivit ombedd att "dra åt helvete". Jag har alltid misstänkt det, men fick det nu bekräftat - Melker drog åt helvete, det låg tydligen vid den tiden i Borlänge.

Ja vad gör man när hela historien ligger där framför en. Jag ringde upp den äldste av min halvfarbröder och berättade och fick klart för mig att om faderskapet i min släkt varit en väl bevarad hemlighet så var den ännu mer hemlig i hans familj - det fanns inte ens misstankar.

Har nu också fått fram bilder på en åldrande Melker. Det är slående likheter mellan honom och farsan. Även intressena i livet inte bara tangerar och håller en exakthet, logeaktiviteter, ledarskap, gastronomi.

Ännu håller jag den här delen av mig själv namnlös ända tills jag pratat med samtliga berörda. Det är ju omtumlande för mig och förmodligen även för dessa.

Sorgligt nog hann inte farsan få reda på vem hans biologiske far är. Farsan dog för åtta år sedan. Melker kanske också varit ovetande, men det vetefan förresten, men kanske kunde glatt sig åt farsan som son.






rit.

lördag 13 november 2021

Paa Low Moo till middag - en av våra många favoriter

 


Hittade fläsksida till halva priset - vem blir inte lycklig då? - skuren i svålen som till en dansk flæskestek, en sån där som får gå två timmar i ugnen och ösas ösas ösas och så få en riktigt het avslutning på 270 grader så svålen bubblar och blir alldeles frasig.

Jag tog den här översta grissidan och skar i kuber. Så fick en rödlök skuren i bitar först fräsa i olja tillsammans med fem-sex stjärnanisblommor, två kanelstänger och fyra-fem torkade thaichilli innan fläsket gick i och bara fick en sån där liten charmig bränna. Ständig omröring och så på med vatten så fläsket drunknar. Svag värme så det knappt bubblar på ytan, bara simmar runt i fettöar som rör sig. Två timmar. Sådär ja, härligt (som man upprepande säger om god mat på TV).

Smakar av mot slutet med soja och fisksås, ganska rejält.

Jodå det här blev bra. Serverades med ris och lite extra chilli och så några skvättar fisksås över riset och två hårdkokta ägg per person (ska egentligen vara en hög vaktelägg, men det gick inte att få tag i för stunden.)


måndag 8 november 2021

Mitt liv i flyttlådor och helt nya situationer

Sådär ja, i måndags var allt packat i gamla lägenheten


Jag försöker intala mig att det här är skitkul, men är det verkligen det.

Letar trasor för att putsa ett bord, letar böcker för referens mitt i ett jobb, försöker få Internet inkopplat men ingen hittar access ID (lagt ner fyra timmar i chattar på det), var har jag lagt vaddå och när och i vilken kökslåda. Väggar av hårdaste betong och några av gips, Flyttar runt hyllor av tungt järn och kan inte bestämma var bokhyllan ska fästas i väggen, tippskydd till småskåpen i sovrummet tar över en timme och nä, jag vet det ger sig, det blir bra, det gäller bara att boa in sig och tålamodet tränas och jag får forma mitt boende precis exakt som jag vill, men utan K:s hjälp i den här flytten har jag hamnat på Hispan, garanterat.

Assar är vilsen men nu äntligen börjar han komma till ro.

Kunde inte flytta in på dagen D (som i Flytt). Tidigare hyresgästen hade inte flyttat ut. När vi kom på tisdagen fick K ett superduper stort astmaanfall. Här hade bott två katter och lägenheten var inte mer än vardagsstädad. Hyresvärden ryckte ut med två helt fantastiska kvinnor som sanerade hela lägenheten - absolut nödvändigt. Alltså jag är inte allergiker och är knappast ens snuvig av pollen, men i tisdags fick även jag ett överslag av kattlämningar med täppt näsa och svidande ögon. K var nära att få åka till sjukhus efter att ha varit i lägenheten en timme och för behandling. 

Men nu är det helt sanerat och friskt. Djurägare MÅSTE sanera vid flyttning, det går inte att bara dammsuga och torka golv som inför en helg.

Utsikten från mitt nya köksfönster. Idag snöar det lätt. Var är sidensvansarna?

Sen då, jo ytterligare livsförändringar. För tre veckor sedan tog K och jag ett beslut att hoppa av Nicolai Kammarkör där K sjungit i 27 år och jag i sex. När jag bodde i Norge var jag aktiv sångare i olika konstellationer och ensembler. Det är 45 år sedan snart. När jag flyttade därifrån 1978 och till London tog jag ett medvetet beslut, efter en konsert, att lägga av med sången och aldrig sjunga mer. Löftet höll ända till K tog mig med till Nicolais repetition för att lyssna. Plötsligt satt jag där med noter i hand bland tenorer och sjöng och Christian Ljunggren hälsade mig välkommen till kören i en paus. Jag var överlycklig och hade glömt den befriande känslan av att sjunga i kör, det där med att inget annan existerar. Jag tyckte väl för tre veckor sedan att Nicolai kanske valde ett bekvämt spår istället för att tänka framåt vid val av ny dirigent. Och det kändes surt, men nödvändigt att hoppa av. Så gjorde även K. Igår sjöng vi upp för en dirigent i en ny kör och blev antagna, så nu är vi där igen, omtumlade att vi faktiskt är så pass bra att vi platsar (det är en skitduktig kör) samtidigt som självkänslan boostar.


Sådär, nu ska jag fortsätta packa upp. Ikväll är det körrep och vi ler med hela ansiktet. Igår boostade vi också hemkänslan, jag och A, genom att äta vår middagsfavorit i det nya köket: Paltbröd med fläsk och becha. Härligt!

torsdag 28 oktober 2021

Mitt i en flytt!


När jag bodde i Norge (Oslo) på 70-talet så sa jag att jag aldrig skulle äga mer än som rymdes i en folkabubbla (f.ö världens mest sålda bil). Jag hade en sådan och körde den både dit och sedan hem flera år senare med hela bohaget. Förutsättningen var ju att kunna hyra möblerad bostad.

Jag är ju inte sådan som fungerat i en kärnfamilj (läs eller lyssna på min bok "Utanför Normen") och har därför bott lite här och där i världen. Och visst har jag försökt i flyttar att komma ifrån, men kan ni tänka er...jag hade alltid sällskap av den där Lager.

Nu är det dags igen. 

Kör alla lätta kartonger själv för att få ner volym när flyttfirman kommer på måndag.

Nu är det spisrengöring, fönstertvätt, laga skruvhål och tvätta lister och väggar. Har en fantastisk organisatör i K som far fram som en virvelvind och samtidigt skapar tydliga strategier för hur lådorna ska staplas för att logistiskt passa in vid in och urlastning.

Trots åtskilliga flyttar och trots att jag betydligt minskat ner både tillhörigheter och övrigt bohag (skett genom negativ delning om ni förstår vad jag menar) och att jag förra flytten körde iväg ett halvt landsortsbibliotek och två täckta minilastbilar med prylar, prylar och åter prylar så har jag grejs så det förslår och som jag släpar med mig varför vet jag inte. Dessutom ringde en god vän till mig och påminde att jag fortfarande hade lådor och tavlor i ett magasin där jag bodde för fem år sedan. Sen har jag grejer uppe i Hälsingland också.

Borde döstäda. Skulle ju vara lämpligt nu i samband med flytten, men tänker så här att vartefter jag packar upp nästa vecka så tar jag ett nappatag med alla artefakter som jag samlat till alla mina barn, så delar jag upp och delar ut efter var och ens tillhörighet. Ja, så gör jag!

måndag 25 oktober 2021

Nu har min bok "Utanför Normen" blivit ljudbok


Sent omsider skulle man kunna säga. Boken kom i bokform 2018. Nu kommer den som lyssning och det är jag själv som läser.

Att skiva böcker innebär i sig ett jäkla jobb med i första hand själv skrivandet, men sedan också alla de där synpunkter lektörer, korrekturläsare och förläggare har. Massor att ta ställning till och kanske tio femton genomläsningar, sedan en sista korrekturläsning...alltså, det tillhör hantverket men till slut står orden ända upp i halsen och man är så jäkla trött på dessa att man blir ointresserad själv och bara tänker på nästa projekt, det där löddrigt underbara att bara sitta och skriva och inte alls tänka på våndorna före en utgivning. 

Så sat jag där en vecka och vägde orden i min mun, inte alls längre trött på innehållet eftersom det gått en tid och jag kunde läsa med nypåkommet intresse. Under läsningen, och det är bra, förpassades jag till skrivandets stund precis då som texten en gång skrevs, kända samma lust i berättandet och samma vånda, nästan skräck inför ordens mening. Nu låg de där i munnen och växte till ljud framför mikrofonen och betonades exakt så som jag vill att orden ska betonas och där de får den extra mening som är var och ens enskildhet vid rättigenomläsning ur en bokbok.

Sen måste jag säga att det fanns en ytterligare glädje i det där med all läsa sin egen text, som en dramatik, eller som ett ytterligare instrument för upplevandet, det är klart att det är så. Det är idag 60 procent av all bokutgivning som sker som lyssningsböcker. Ska jag ge en spaning? Jo att inom en snar framtid kommer fler att läsa in sina böcker, eller låta andra göra det. Förmodligen blir läsaren en uttolkare precis som i musiken där inget konserterande är ett annat likt hur än tonsättaren bemödat sig med hänvisningar, taktslag i minuten, ppp eller fff. Så blir det med böcker. Frågorna vi ställer varandra är "har du lyssnat på kalle karlssons bok med jens jönsson som läser?". "Ja, men jag hörde också nisse eriksson som läste samma bok och det var helt annorlunda och man fick ut mer av hans läsning".

Provlyssna gärna på Bookias hemsida

Inom kort kommer också min bok Taxi 1251 som lyssnarbok jämte min biografi över Gladys del Pilar.