tisdag 21 maj 2019

Musseltajm!



Jag har undrat förr, kan man verkligen äta musslor så ofta som vi gör här hemma. 
Naturligt svar: Självklart!

Det är så mycket ursprung i den här råvaran. Arkeologer gräver sig genom historiska lager av musselskal vid bosättningar från forntiden. Linné pratar om hur människor lägger musselskal som gödning på odlingar och om hur lax, kräftor och musslor varit stapelföda.
Dessutom är musslor en maxad näringsbomb med bara 78 kcal per hundra gram musselkött.

Lite lustigt också, fick jag mig till livs på den tiden jag reste mycket i Norge för att göra reportage för bland annat Meny i P1, att just musslor är ”kvinnogöra.” Det är alltså mest kvinnor som svarar för musselodlingarna, inte bara blåmusselodlingar utan också ostron odlingar och odlingar för pilgrimsmusslor.

Märkligt att vi numera äter så lite musslor i Sverige jämfört med till exempel Belgien som lär toppa med flera kilo per person och år. Här hemma maxar vi och är redan uppe på Belgisk nivå i år.
Kanske det är så att människor överlag anser det är för komplicerat eller till och med för riskfyllt att köpa hem musslor för att tillreda. Att man helt enkelt kan drabbas av livsfarliga magåkommor om musslorna inte är friska. (Men det kan man ju av all mat som är skämd)

Ja, men det är med musslor som vid all matlagning, ögat och näsan måste vara med.
Häll ur alla musslor ur nätet. Ta dem en och en, borsta av dem under rinnande kallt vatten eller ännu bättre skrapa dem med en kniv. Ryck bort skägget, se till att musslan är ordentligt stängd, gapar den så ska den stänga sig helt om man knackar på den. Plocka bort alla musslor som är öppna eller skadade.


Sedan gör jag så här, om jag ska laga till en liten gryta:

1. Rejält med smör i en stor kastrull. Ös i tre hackade stora vitlöksklyftor och tio centimeter hacka purjo. Ja jag vet det finns olika tjocka ”purjosar”, men ta en bit så det förslår. Så frågar man sig varför jag inte öser på bättre med vitlök? Jo därför att jag ätit mördande vitlöksdoftande musselgrytor som inte smakar annat än gräddig vitlök och där musslornas finstämda smak försvinner!

2. Fräs löken i smöret en liten stund utan att det tar färg. Häll i alla musslorna. Har man valt en tillräckligt stor kastrull så blir det musslor till hälften. Rör runt med en trägaffel ända från botten några varv. (ja ni förstår, kan vara annan slags rörare också!) Lägg på ett lock.

3. Skaka kastrullen ofta och tjuvkika. Vips har alla musslor har öppnat sig. De som inte gjort det ska kastas, enkelt.

4. Ta kastrullen från spisen och börja plocka musslorna. Lägg skalen i komposten och musselköttet i en skål. Spara 20 musslor md skal som dekoration. 

5. Sila spadet i en chinoise eller något annat mycket finmaskigt. 

6. Smält lite smör i en kastrull och rör ner lite vetemjöl, alls inte mycket. Späd med buljongen (förstärk eventuellt med en fiskbuljongtärning). Häll över lite grädde och rör runt till ganska lättflytande, men ändå redd konsistens. Smaka av med lite fisksås och 20 varv på svartpepparkvarnen.

7. Under tiden har jag kokat spiralpasta al dente. Ös ner denna i såsen tillsammans med musselköttet. Låt bara bli varmt. Vänd också ner musslorna med skal. Hacka lite persilja över, servera.

8. Så jävla gott!


söndag 19 maj 2019

Äntligen: Stekta leverbiffar kokta i mjölk!




I en av mina kokböcker, ”Järnspisar, Hackekorv och Tabberas” skrev jag i hastigheten i säljbrevet att recepten skulle omfatta allt mellan leverbiffar kokta i mjölk och…
...Di där leverbiffarna kom aldrig med i boken. 

De tillhörde mina favoriter som barn. Leverbiffar, korvkaka, isterband, blodpudding. (Konstig unge!) Kan nog tänka mig att det egentligen var därför jag satte mig ner för att skriva boken. Och jodå korvkaka och isterband är med och blodpudding likaså, men leverbiffarna hängde i limbo ända tills nu.

För när jag botaniserade senast i Björks charkuteris frysdisk (Färila) hittade jag en ”plastkorv” med etiketten ”Leverbiff”. Den gömde leverbiffsmet färdig att steka. Bredvid låg några likadana förpackningar etiketterade "pölsa" och dessa fick självklart slinka med hem de också jämte deras fantastiska blodpudding som vi gärna äter till frukost och så alspånsrökt fläsk i skivor, deras bacon som går att lägga ostekt på limpmackan och en bunt isterband syrade efter alla konstens regler (ska stekas länge på svag värme).

Allt det här finns alltså i boken utom just de centrala leverbiffarna i mjölk.

Nu öppnade jag förpackningen med den svagt rosa smeten. Hettade upp en stekpanna med fräsande smör och klickade i den ganska lösa smeten som snällt bredde ut sig som knappt centimeterhöga biffar. Vände efter någon minut och efter ytterligare stektid hällde jag över gräddmjölk (lika delar vispgrädde och röd mjölk) som fick koka ner lätt till passande sås. Smakade av lite citron för syrans skull och med salt (behövdes knappast) och nymald svartpeppar som smakbryter fantastiskt bra.

Som när jag var barn, kokt basmatiris av bästa kvalitet till, men då var det Uncle Bens aborterade myrägg som stod på spisen.
Det liksom dundrade till av minnen, av färger, av smaker och av sällskap.
Förföriskt gott!

PS! Boken finns ibland att få tag i på antikvariat på nätet. DS!

måndag 13 maj 2019

Nackdelen med att inte kunna, inte förstå, inte se omvärlden.



I helgen var det kulturkväll i Sollentuna.

Då gäller det att baxa in så mycket som möjligt av det som finns och gärna räkna allt som kultur och seriöst.

Det blir många grejer som ska samsas. Och det i lokaler som inte alls är anpassade för verksamheten, eller ”vi hade i alla fall tak över huvudet”.

Är det självklart att en utställningslokal (som inte ens den är anpassad till att vara en lokal för konstvisning) också ska vara lämplig som konsertlokal?
Här sjöng Sollentuna gosskör. En alltid pålitlig välsjungande kör (ja jag har min A med bland gossopranerna!) 

Nu stördes hela konserten av: 
1) Elsurrande lampor, 
2) Spring i trapp som om det vore ett vändkors till föreställningen, 
3) Usel akustik, 
4) Alldeles för många i publiken i förhållande till antal stolar.  
5) Mycket störande ljud från undervåningen (skratt, prat, ungar som böla etc) 
6) Mängder av folk som tagit sig in gratis och tagit stolar för betalande (160 kronor per biljett, vi fick ståplats längst bak).

Hur påverkar alla dessa störningar framträdandet? 
Kören sjönk betänkligt, akustiken gjorde det svårt att lyssna in sig vilken i sin tur gjorde att det stundtals lät falsk (surt). Alltid en fokusfråga vid framträdanden, störande ljud är kurare för en kör (och dirigent). Att kören inte heller haft tillräcklig tid att repetera hör väl också till saken, men lokalen och störande ljud gick igen i alla framträdanden.

Nere på plan ett stod två elever och skulle framföra barockmusik på blockflöjt. Elever från kulturskolan. Det funkade inte. Folk gick fram och tillbaka och pratade högt och till och med skrek till varandra. Jag kände igen dessa gynnare från olika musik och kulturevenemang i kommunen och trodde de visste bättre. Fan ta dessa kulturtanter (gubbarna räknas också in i den kategorin!) Att inte veta bättre, att inte visa respekt tillräckligt, helvete. SKÄMS!

Utanför stod en apparat från ungdomsgården i sardinburken på torget i Tureberg till vilken vem som helst tydligen fick gå fram och labba med. Rockenrollnivå på ljudet, mäktig bas, men va fan! Inte samtidigt med en körkonsert, inte samtidigt med folkmusik i MC museet, inte samtidigt med blockflöjt.

Försökte få tag på någon med gul armbindel eller bricka på bröstet. Det vill säga någon som är med och organiserar, men det fanns ingen, inte en enda och kakafonin bara tilltog.

Gick sedan in i mc museet och där var en helt underbar liten trio (som eminerat ur kulturskolan och sedan gått vidare till Ackis och nu är yrkesverksamma musiker).  
Samtidigt som de spelade åkte ungar omkring på hjulmanicker med svischande ljud i lokalen och folk pratade högt på övervåningen.

Ingen bland arrangörerna tycks fatta det här, man kan inte placera uttrycksfull kontemplativ musik som i ett tivoli. 
”Nä för fan, tryck in bara, visa vad vi går för, se mångfalden och skit i hur det låter, bara det är mycket, extra mycket av allt så det syns, skit i hur det hörs, skit i uttryck, pauser, väntan, upplevelse, bara tryck på i eländighetens lador”.

Helvete, Vakna med i alla fall ett uns av respekt!

tisdag 7 maj 2019

Gladysboken ute nu!



För alla er som missat den senaste veckan med framträdande hos bland annat Malou och efter fem i TV4 – Nu är den här – min bok om Gladys del Pilar. Resultatet av ett långt intervjuprojekt, berättardagar i vår vardagsrumssoffa, på kaféer, restauranger, genom telefonen, korta sms och telefonsvararmeddelanden, konserter, överallt. 

Hon är nog trött på Göran Lager vid det här laget där jag som Colombo (minns ni honom? Skrynkligt Gandiskynke, ständigt blossande och eftertänksam som gjorde allt bakvänt men det blev rätt till slut) kunde ringa upp Gladys minuterna efter att vi skilts och säga – ”Äh jo du…du sa att…var det verkligen så eller var det si…”.

Jag är jätteglad över att ha fått skriva den här boken om människan och artisten Gladys del Pilar, om katastroferna och om självkänsla, om osäkerhet, förtvivlan och vanmakt, om sökandet efter Mamma och Gud, om rösten och sången, om längtan och kärleken. 

Nu finns den i bokhandeln till alla som vill bakom kulissen och se verkligheten bakom glansen och leendena.