
Jag älskar människor i min närhet som så generöst bjuder på upplevelser. Vännen Peter Holstad är en sådan. Igår bjöd han till bords på den egna ägandes segelbåten och tillsammans med två av mina döttrar. Solen stod högt, himlen klarblå och i skärgårdsbandet utanför Dalarö blåste segelvind som gav sju knop.
Jag har inte seglat sedan jag var liten grabb och då med en krängande koster som var så grund att den inte gick att kryssa med, men som förknippas med sommarupplevelserna då, på 50-talet och det är så märkligt att trots att 50 år förflutit sedan dess så framkallas exakta känslor omedelbart, dofterna, ljuden och hur vinden tar tag så mäktigt och skjuter iväg, kraftfullt så det suger i rodret.

Nu ger jag med Peters hjälp mina småtjejer samma känsla och även om det bara var en dags äventyr det handlade om så var det storslaget både för mig och för dem.
Vi gick alltså från Dalarö över Jungfrufjärden och ut till Strindbergs Kymmendö där vi lade till alldeles ett stenkast från gården där författaren hade sin skrivarstuga och där han skrev Hemsöborna varefter han aldrig mer var välkommen till Kymmendö.

Tillbaka på stranden badade och simmare Alma, Lovisa och Peter, men inte Tabberaset som förstår att kallvatten inte är så nyttigt för kroppen och inte vill späka sig. Grillning med diverse kryddiga korvar och sedan hemfart i kvällsbrisen.

Tack Peter för den storslagna dagen!

En dag som slöts med att vi sammantaget såg 13 älgar och 20 rådjur, bland älgarna en åttataggare som villigt ställde upp för foto tillsammans med de övriga i första klungan om fem.
