onsdag 31 januari 2007

Han som vann! ÅRETS KOCK

Jag satt hemma och försov mig - nä förresten tittade på barnprogram.
Lisa var snabbast i landet med att meddela resultatet. Hos henne vann Myllinäki i realtid. Hos mig är det Tommy Myllymäki från Pontus by the Sea i Stockholm.

Årets kock 2007 - Allt är lämnat


I ögonblicket är sista rätten lämnad till juryn i Årets Kock 2007.
Jag har suttit i morgonrocken och tittat på internetsändningen.
Det har varit hyfsat informativt, men bilderna är under all kritik. Det är ju maten som ska stå i fokus varför det blir helt ointressant med ständiga överblickbilder.
Så detta strävande efter att få den svenska matpubliken att vara som den franska vid Bocuse D’or – det går inte!!! Svenskar är inte så i allmänhet och inte matpubliken i synnerhet – den är helt enkelt för kunnig – ville den skrika och gapa och sjunga och hurra så har vi ju framdragande idrottsfolk som kan tillfredställa dessa känslor och behov. Matpubliken vill ha information, vill känna dofter, vill bli upplysta och vill se mat. Programledarnas ständiga uppmaning till publiken att skrika och stoja och heja och applådera blir bara löjligt. Och stackars tävlingskockar – att laga mat och lägga på tallrik har ju ingenting med en spurt i ett medeldistanslopp att göra, än mindre med simning då ”kommentatorerna” hela tiden snackade om att ”applådera kocken ända in i kaklet”.
Se matlagarna som biljardspelare i stället. Äska absolut tystnad för största möjliga koncentration istället – då infinner sig spänningen!
Roligast var att mikrofonerna aldrig var avstängda, bara nedsänkta vilket betydde att vi som tittade över Internet kunde höra alla sidokommentarer om tävlande kockar, sådant som inte alls var meningen att få offentlighetens öra.
Det som speglats bra i tävlingen har kommit fram i efterintervjuerna med respektive kockar. Där har det berättats det som tyvärr aldrig berättades av kameramannen, om stressen, om misslyckanden, om kalla såser, om tidsbrist, om katastrofer. Sånt skulle ha visats ihop med det positiva arbetet. Herregud jag vill känna smaken i mun när jag tittar på en mattävling som Årets Kock.
Nu är det bara att avvakta till i kväll för att se vem som vunnit.

tisdag 30 januari 2007

Pomelo på thai


Det blev congee till middag, congee med fläskfrikadeller, ättika, chilli, fisksås, friterad vitlök – och som vanligt lagade Rodjana till den på fiskbuljong.
Till dessert delade vi en Pomelo. Trevligt pyssel att riva och slita med hinnorna och bryta fram klyftorna. Det är så bra med pomelo för det är en citrus som inte sprutar åt höger och vänster, eller rinner ner efter armarna när man skalar den. I Thailand får man den skalbefriad och trevligt kylda klyftor.
Det var egentligen meningen att vi skulle laga till den här thailändska delikatessen. På thai heter den ”som å”. Allt med citrus heter ”som” tänkte jag säga samtidigt som jag kom på att det inte alls är så, lime till exempel heter ”manao” och gul citron heter också ”manao”, men det är ingen risk för förväxling för gul manao används inte annat än av thailändare som Rodjana, som inte längre bor i Thailand.
I Thailand kostar en ”som å” 50 THB, men då är den större än de vi får i Sverige, kanske 2.5 – 3 kg. Det är alltså småpengar vi snackar om, 10 kronor för en uppfriskande dessertfrukt för två, tre, fyra personer.
Jo – vi hade alltså tänkt att vi skulle laga thaimat på vår ”som å” och presentera det här och nu. Det staplas ju upp i butikerna just nu, kinesiska importer, lite mindre i storlek, men söta och vansinnigt goda. Men vi åt den naturell som sagt och förvisso är det läckert att kandera skalen (det enda som återstår just nu), men det är inte speciellt thailändskt. Men Rodjana lovar att återkomma med heta sallader på pomelo, sådana hon åt dem i Kanchanaburi, ni vet, där bron går över floden Kwai.

Choklad 72.100 HOVBY N°9, Lund


Choklad är som het chili. En smärtsamt njutning av olika aromer, valörer, toner och smaker. En chokladens minimalist har en liten chokladfabrik i Lund, Hovby N°9.
Hon heter Inger Persson-Clerc och hennes praliner är rena och avskalade i smak.
72 procent choklad, 100 procent intensiv njutning.
Jag besöker henne alltid när jag är i Lund och har också gjort det på uppdrag av några av landets största tidningar.

En fin chokladtryffel ska inte vara en fullkomlig bomb av sötma utan ska ha en smak som ligger kvar och rullar i munnen länge, länge.
För en del år sedan läste Inger Persson-Clerc ”La Maison du Chocolat” av Robert Linxe. Den chokladguru som inspirerade henne till att göra sparsmakad och mycket sofistikerad, enkel choklad.
-Jag vill göra en chokladens ”la nouvelle cuisine”, inspirerat av det nya franska köket. Avklädd choklad baserad på några få strukturer, texturer och smaker, oerhört förfinat.
-Det som tilltalar mig är det nya sättet att se på choklad. Några utvalda smaker med karaktär. En choklad som fyllning och som gifter sig med en enkel smaksättare och sedan en annan choklad som ”fodral” och med en högre kakaohalt.
-Du ska känna igen aromerna, smakgivarna, men det bestående intrycket ska vara att du ätit choklad. Och då ska det vara bra choklad, bra råvaror. En sämre choklad ger ingen eftersmak, menar hon.
I en pralin är det traditionellt chokladen i ganachen som smaksätts. Inger gör praliner med en doft av grappa, kaffe, vanilj från Tahiti, mintte eller lokalt producerad vodka.(Kristianstad)
Det lite hårdare skalet ska krackelera om så bara man trycker till det med tungan. Sprött och känsligt, 72 procentig choklad. Innanmätets smaksättning ska bara anas, lite sälta, grov chokladsmak och där bortanför i smakriket ska smaksättningen träda fram.
-Choklad ska vara mystik. Hundratals olika aromer sätter igång en våldsam associationskedja i huvudet, som för en till andra platser, andra situationer, kärlekar och spännande möten, säger hon.
Hovby N°9 är egentligen namnet på den gård, på vägen mellan Kristianstad och Åhus, där Inger växte upp. Namnet kommer från skiftet under 1860-talet. Idag ligger den lilla chokladfabriken Hovby N°9 på en vacker bakgård, en halv trappa ner, i Lund. Och där tillverkas choklad som gör leendet bredare, gör njutningen större och livet kanske en liten gnutta enklare att stå ut med.

måndag 29 januari 2007

Brockoli på thai


Det var någon som bloggade i världen om hur man ska ta tillvara brockolistjälkarna – de som innehåller så mycket smak.
I Thailand får inget gå till spillo vilket framgår med all önskvärd tydlighet i all matlagning och speciellt från de fattiga nordöstra delarna av landet.
Att se en styckning och tillagning av en kyckling är en ren fröjd, där skrovet till slut friteras och förtärs i alla sina tuggbara delar. Inte för att man äter ben och brosk, men avätet allt kött är det, garanterat.
Tillbaka till brockolin – vi hade det som en sidorätt idag till stekt kycklingfärs med ingefära och vitlök, Pad Khing.
I original lagas brockolirätten av Haikhan, kinesiskt brockoli (är inte säker på kinesiskan, men vi vet att vi blir rättade här, det kan vara Kaihaan eller Haankai också) vilket understryker hur kinamaten ligger till grund för mycket av thaimatlagningen. Här har vi svenskodlat brockoli och kallar rätten för "kanaa plakem". Ett stånd brockoli med stammar delas grovt och steksi het olja med två vitlöksklyftor och fyra thaichilli, en "skvätt" mörk kinesisk soja hälls över när grönsaken fått lite färg och blivit mjuk.
Såsen till brockolin lagas i Thailand med fisk. Det är den som heter plakem, alltså salt fisk (Pla=fisk och Kem=saltad). Det är en saltad torkad liten fisk som det nuförtiden är tillsatt så mycket ”skit” i att den inte är så hälsosam att äta (varning för många råvaror från Thailand, man experimenterar både med bekämpningsmedel vid odling och medel som ska få maten att hålla längre). Därför sätter Rodjana istället till fyra sardeller som får smälta ner i sojan tillsammans med 1 msk oystersås, "nam man hoy". Strö också över en tsk strösocker som får smälta i såsen. Servera med ris
Nu är det här ganska så "pet mak mak", alltså i många svenska munnar helt olidligt, oätligt, starkt, (minska på chillin för den som inte är van) men här hemma hos oss har vi ALLTID en liten skål till riset med fisksås, "nampla" och lite lime, "manao" och rejält med skuren chilli, "prig".
Det ger en ytterligare hetta och en fermenterad sälta till riset och lockar fram varenda riskorns egen ”nystrukenvitskjortasmak”.

Släktband i SR P1 och "Döden i skogen"


Nu är det dags igen för "Döden i skogen" i media. Den här gången är det programmet Släktband i Sveriges Radios P1 som tagit upp exempel ur vår våldsamma närmaste historia. Här vittnar släktingar till avrättade om det förfärliga. Om hur präster bryter tystnadsplikten i bikthemligheten för att få människor dödade i kristus, kyrkans och statens namn.
Om detta går naturligtvis också att läsa om i min bok och i dtta utmärkta program får jag tillfälle att "avliva" en del myter om avrättningskonsten vi utövat i det här landet.
Jag ser nu vilken kraft det finns i det här ämnet och hur många som följt upp frågorna i media.
Lyssna själv genom att ladda ner programmet från hemsidan.
(Lite läskigt blir det på i sammanhanget och på internetspråk där ett ä blir till ett a och då programtiteln "Släktband" blir till "Slaktband")

söndag 28 januari 2007

Lars Lerin, ljuset och doften av torsk


Tidigt kom jag i kontakt med Lars Lerin. Det var när några av hans första böcker med bilder från Lofoten kom. Och jag bläddrade mig in i en värld av dofter, känslor, ljus, kyla, himmel och strama interiörer. Hans rum gjorde mig nästan förbannad, för det var så ogenerat bra, maniskt bra, magiskt bra.
De inte bara förförande för ögat, det finns en besatthet bakom som liksom lyser igenom där det omålade är det intensiva ljuset och skuggorna ALLTID har en färg, skitigt gult mot dovt violett, rosa mot klart grönt. Snön i isen i det disiga gula skenet från en fiskebåts lampa kastar kyligt isblåa långa skuggor. Och konturerna utgörs av sylvassa kontraster för att ibland landa i ett badande ljus som får en att tänka på impressionisternas nordiska efterföljande vid Skagen men nu från en nyligen avslutad Indienresa.
En utställning pågår just nu på Edsvik konsthall, en utställningshall vars filosofi gått från intressant smalt till ointressant brett, men som nu äntligen hittat en konstnär som lockar med kvalitet och äventyr. Vi åkte dit idag, hela familjen och pratade färg och elegans och lattjade om känslor som sköljer över en.
Så kunde jag berätta för småbarnen om platserna jag åker till i Lofoten och varför, om dofterna i fiskfabriken med blodet och det vattensköljda golvet och att där bakom står en yngling och skär ut torskkinder (som jag brukade ha med mig hem). Lerin fångar det precis som känslan är – inte som det ser ut och det är kanske det som är hemligheten. Han berättar hur det är – inte som det ser ut. Och så skär pojken raskt ur romsäckarna och lägger dem i en tunna med salt. Han är ledig från skolan just den där första veckan i januari när skrejkampanjen går in, då torsken stånkat sig ner efter Finnmarkskusten från iskanten uppe i Bærends hav och vikt in i skydd av Røst för att leka i Västerålen. Någon därbakom slänger en ytterligare näve med salt över rommen och pojken slänger ner ytterligare ett varv med doftande, hårt packade romsäckar till kaviar på tub när rommen mognat färdigt i tunnan.
Han tar några fina romsäckar till sig och så levern, lägger han undan för att sjuda till en sås. Torskryggen, lamellig och muskelkraftig ska kokas i osaltat vatten – avliva myten att allt ska vara ettersalt när man kokar norsk torsk och att den första ska rimmas, skitprat!
Torsken läggs i vatten och får ett uppkok och tas av plattan. Beroende på vikt blir torsken färdigkokt. Rommen kokas lugnt och skummas i den egna romsäcken. Tas upp hel och skivas. Levern skummas och tas upp med hålslev. Allt läggs på fat, rommen skivad vackert och så kokas en mättad saltlösning av buljongen. Fatet läggs på ”skrå” och överöses tre gånger med saltvattnet. En tunn skorpa bildas på så sätt på denna skrejmölje och det är himmelsk mat och smaken av den minns jag intensivt när jag ser på Lerins bilder och det var en underbar dag.

Lättlagat? NEJ - Lättjagat


-Isvaken, Edsbergs slott 13:12, 28/1-07

Kritikerna mitt i maten


Alla har vi vår jury hemma.
Det skriver Oscar i en blogg från sitt hemulens kök appropås Bocuse D’or och Årets Kock.
Jag lagade en underbar "dillkött på lamm". Och jag la ner hela min själ i jobbet och kokade fond och köpte den finaste dillen och bästa köttet. Ja, jag till och med lockade ungarna att delta i arbetet. De skar sallad och rörde i grytor och jag ville lära dem smaka av hela tiden och salta och peppra. Lillgrabben var 4 och storasyster var 7.
Det är här 14 år sedan. Jag gjorde verkligen det bästa för att barnen skulle vänjas till god smak. Jag köpte allt annat än riddar- och hushållsost, som mamman. Jag köpte fina korvar och jag kryddade maten så att det svängde av rockenroll i munnen och måltiderna var ibland galna upptåg, lustiga dukningar och fina sittningar. Grytor och grillat och såskok och uteätande.
-Fan vad jag hatade ditt djävla dillkött.
Det är 14 år senare. Barnens mamma och jag levde alltså inte ihop och hon var vegetarian redan när vi träffades.
Vi pratade om maten häromdagen, jag och barnen, idag är de oerhört intresserade av mat, men då hatade de som jag lagade för jag gjorde det med så mycket åthävor att det var deras samvete som tvingade dem att äta. ”Pappa hade jobbat så mycket med maten”.
Hemma hos mamma fick de grönsaksbiffar som köpts frysta på hälsokosten eller så fick de sojakorv från burk. Ibland fick de uppvärmd färdigmarinerade och stekta Stinas kycklingdelar när mamman förstod att hon inte kunde hålla rätt näringsnivå på grönsakskosten – hon gjorde väl så gott hon kunde och av den övertygelsen att det går mer gröda och energi att föda upp en ko än vad man får genom att äta den (eller hur nu resonemanget gick, det var i alla fall av fördelningspolitiska orsaker som hon och också senare även barnen bara åt mat åt salladshållet).
Hemma hos mig var det dock fläsk och fågel och oxkött som gällde!!!
-Du gjorde väl också så gott Du kunde, till och med mer, men middagarna var traumatiska.
Vilket betyg wow!

Choklad


Jag har rest runt i chokladfabriker i Europa och botaniserat bland småtillverkare och enmansföretagare i källare, på vindar och i gamla butikslokaler, i villor ute i förorten, invandrare med chokladkunnande. Så snubblade jag ner en halvtrappa på en bakgård...och där fanns de. Tryfflarna och pralinerna som lockar till koncentration, innerst inne med ett granulat som mognar fram hela eftermiddagen.
Platsen för denna njutning, den berättar jag om senare idag.

fredag 26 januari 2007

Lemon Curd = frukostnjutning


Har man småungar hemma så har man också förkylningsbakterier svävande ständigt.
Man kan inte säga att de drabbat oss just nu utan drabbningen är statisk, finns där ständigt.
Just nu är lilltjejen hemma och både mor och barn vill ha frukost på sängen. Igår fick jag själv croissant med lemon curd så igenbjudningen blev grekbröd med lemon curd och urkärnade blå druvor, pecorino med taklagd grön gurka, fransk torrkorv och jasminte med honung och citron.

torsdag 25 januari 2007

Thaicurry - panæng på pumpa


Men det är väl självklart att det finns storkok även i det thailändska köket. Många tror att thaiköket bara är det hastigt wokade, den absoluta al la minute-maten, men så är det inte. I själva verket är thaiköket lika mycket så att det väl skulle kunna platsa i slowfoodfacket, långsamt förberedda rätter, noga urvalda råvaror, omsorgsullt lagat och njutningslystet ätet tillsammans med människor att dela stunden med.
I två dagar har vi ätit en ”gryta” som bara blir bättre av att ligga kylan på balkongen över natten och mogna.
Basen är fläskben eller broskben, dessa ljuvliga små styckdetaljer som svenskar ratar och bara tycker är ben eller brosk. De tänker inte på att just i dess delar sitter så makalöst mycket smak.
Sedan har vi vår egen odlade pumpa. Jag skulle kunna gjort som många andra bloggare, tagit närbilder på de gyllengula pumpabitarna och utlyst en tävling om vad de är, dessa utskurna ur vår hemodlade blue hubbard, egentligen vintersquash, som hela tiden (nåja ett par gånger) ändrar färg från djupaste violett till gulaste gult, beroende på lagring och mognad. Den mognar när den först tas in någon vecka och sedan förvaras kallt.
Så använder vi kokosmjölk som torrpulver. Lättare att släpa hem och faktiskt inte alls så dumt i smaken, men en nödlösning för oss. Den färska”rivet” är bäst, det man köper hem från marknaden, lägger i varmvatten och knådar och pressar ur kokosgrädden. Andra omgången får man fram mjölken och i tredje omgången får man lightcocosmjölk.
-Jag kommer ihåg när vi var barn och fick de där hårda kokosnötterna som vi öppnade och rev mot stora taggar som stod upp på en pall som vi satt på. Den kallades för gratai. Översatt blir det ”kanin”.
För att göra panengcurrygrytan med broskben och pumpa så fräses en deciliter panengcurrypasta i olja i en gryta. Rör ner en buljongtärning om man saknar egen fond.
-Använd fiskbuljongtärning, det är mycket godare och har ingen syntetisk smak, säger Rodjana och visst, jag håller med!!!
Häll i fläskbitarna och bryn lätt. Häll över kokosmjölk så att det täcker köttet. Låt koka tills fläsket är mört (ca en halv timme). Hemma har vi i grachai som är en rot som annars används till att ta bort en för häftig fiskdoft ur maten, den har förmåga att neutralisera utstickande smaker, men ger också en god smak, saftig och aromatisk, men högst ovanlig.
-Passar skitbra till fisk, men också till kött och speciellt i paneng eller grön curry, säger Rodjana.
-Lägg i en fyra-fem limeblad också, finns frysta numer.
Etfer 20 minuter läggs pumpabitarna i. Det ska koka långsamt nu och tills köttet är färdigt. Smaka av med fisksås, lite socker, lite salt.
Servera med ris.
Frågan är då om det passar bäst med nam prig bon eller färsk prig nam pla.
Jag gjorde min egen prig bon idag men hade bara citron isf lime, en msk rostad krossad chilli och så fisksås.
-Jag föredrar färsk chilli skuren i skivor och lagda i fisksås, prig nam pla, säger Rodjana och visst, det går an!!!
Mer pumparecept finns här.

onsdag 24 januari 2007

Allt kött är hö

”Utländskt kött är minst lika bra som det svenska. Att svenskt kött skulle vara så mycket bättre bara för att det är svenskt är en myt. Importerat kött är både bättre och jämnare i kvalitet än det svenskproducerade”.
Expertpanelen är enig.
Men varför finns det så mycket fördomar kring importkött?

Det här är en artikel skiven för R&S, ©Göran Lager, och publicerad för knappt ett år sedan då jag träffade leverantörer och marknadsförare för en diskussion om svenskt och utländskt kött. De som deltog i expertpanelen var Håkan Fällman från Fällmans Kött, Elisabeth Engström från Scan Foods, Fredrik Svärd från Flodins, Johan Hållbus på North Trade, Ulf Bygren från Restaurangkött och Catarina Offe från svensk köttinformation. Motor var Johnny Johansson ordförande i Föreningen Werners Vänner tillika krögare i Örebro.
Platsen för diskussionen var Aptit i Stockholm.

Svenskt kött har länge marknadsförts som det bästa alternativet. Den svenska flaggan har fått en ny innebörd – mört svenskt kött. Vi har framkallat den romantiska bilden av bondens liv som klippt ur en folkskoleplansch från 40-50-tal där kossorna går lyckliga på ängen med sina kalvar och allt är så vackert. Bonden kramar sina djur, kelar med dem och vi får det bästa köttet världen har skådat.
Den bilden är självfallet falsk och bara ett grepp reklamen tar till för att övertyga och fånga köpare.
-Det är fördomar som ligger till grund när man beskriver svenskt kött där svenskheten i sig självt är något uteslutande bra och där man beskriver importerat kött som motsatsen, det vill säga något suspekt, säger Johan Hållbus på North Trade
-Vi som arbetar med importkött är inga hästhandlare. För mig handlar det inte om nationalitet. Det importkött som dominerar är minst lika kontrollerat som det svenska. Vi utgör inget skumraskgäng som fifflar och försöker hitta billiga köttreturer från Ryssland att sälja vidare.
Håkan Fällman menar att importerat kött är minst lika bra, om inte bättre än det svenskproducerade. De stora producenterna som finns i Brasilien och i Uruguay kan leverera kött med en mycket jämnare kvalitet än de svenska producenterna.
-Sedan är det en annan sak att det är svårt att få tag i svenskt kött. I storstäderna går det bra, men ute i landet är det nästan omöjligt. Anledningen är att tilldelningen av svenskt kött till styckningsföretagen har halverats sedan jätten Swedish Meats själva börjat skära. Konkurrensen är så hård att det resulterat i utslagning. Charkföretag har fått stänga igen.
-Jag ska tala om att det börjar eka tomt ute på slakthusområdet i Johanneshov och jag får verkligen kämpa för att få tag i svenskt kött. Jag får köpa direkt från utvalda gårdar eller använda importerat kött och det gör jag i och för sig gärna för priserna är bättre, säger han.
Elisabeth Engström är varumärkesansvarig på storhushållssidan på jätten Scan Foods och hon förstår att det är svårt att få tag i svenskproducerat kött för de mindre slakteriföretagen.
-För det första är det inte alls så mycket som en halvering av tillgången som minskats. För det andra har EU fram till den nya jordbruksavtalet trädde i kraft 2005 begränsat antalet nöt vi får ha i Sverige. Antalet djur inklusive, köttproducerande nöt, har stått i proportion till antalet kilo mjölk som produceras. Det har gjort att det är svårt för oss att producera kött i den skala vi vill. Men när begränsningarna nu släppts så satsar Swedish Meats på att öka antalet köttrasdjur genom ett stimulansprogram eftersom vi vet att det finns önskemål att köpa svenskt.
Scan Foods är böndernas eget företag. Det är självklart att detta drivs med samma vinstintresse som all annan företagsamhet.


-Därför har även vi börjat hantera importerat kött och då framförallt från Europa. Det gör vi under vårt varumärke EuroMeats och vi levererar bara till restaurangnäringen. Den verksamheten är så liten att den ännu inte ens kan mätas i procent jämfört med vår svenska produktion, men det är ett steg vi tar för att kunna konkurrera på den prispressade marknaden, säger Elisabeth Engström
Det finns en oro hos de mindre charkföretagen att bonderörelsens eget företag genom EuroMeats kommer att slå ihjäl den svenska köttproduktionen.
-Det här är dödsstöten mot svensk köttproduktion och det är för sorgligt att svenska bönders egen organisation ska verka mot det som skulle kunna vara en god utveckling, menar Håkan Fällman.
-För oss är det en överlevnadsfråga, en fråga om att kunna verka på en större del av marknaden, svarar Elisabeth Engström.
-Jag tycker så synd om våra bönder, det finns så många som aldrig får betalt fullt ut för sina strävanden. För många handlar det om ideellt arbete att vara köttbonde och så går de in i sina organisationer och försöker överleva, så går det inte, det är tragiskt, menar Johan Hållbus.
Kärnfrågan oavsett tillgång, oavsett marknadsföring och oavsett hur många kor svenskarna får hålla för överheten i EU är ändå om det är svenskheten eller kvaliteten som räknas.
-Självklart handlar det om kvalitet, men också om flaggan. Har jag en svensk produkt som ligger tio kronor över importerat kött så väljer kunden oftast det svenska även om det importerade är av en dokumenterat bättre kvalitet, menar Håkan Fällman. Det är ju inte skruv och mutter vi handlar med, de måste komma till kvalitetsbedömning.
-Det är lite märkligt att vi idag har samma produktionssiffror för svenskt kött som vi hade i samband med EU inträdet för elva år sedan. Hela ökningen av köttkonsumtionen, vilket kan tillskrivas en prissänkning på kött på mellan 30 och 40 %, utgörs av importerat kött, förklarar Johan Hållbus. (detsamma gäller för kyckling där ökningen är en fördubbling och där hela den fördubblingen 100% utgörs av importerad kyckling)
Vi lever alltså i en värld som förändrats i samband med Sveriges EU-inträde för elva år sedan. Farhågor har besannats och det positiva har bekräftats. Farhågorna var, om vi inte missminner oss, att svensk köttproduktion skulle hamna på efterkälken när gränserna öppnades och landet konkurrensutsattes. Så har skett. Bland det positiva som besannats är att köttet blivit både bättre, jämnare i kvalitet och framförallt billigare. Exakt så som utlovades när politiker, vänner av EU, propagerade för ett medlemsskap.
-Hur ska Sverige kunna konkurrera med det latinamerikanska eller det övriga europeiska köttet, det är omöjligt. Kött är inte Sveriges spjutspets, det är mobiltelefoner och annat tekniskt, slår Ulf Bygren på Restaurangkött fast. Av det han själv handlar med idag är mellan 80 och 90 % importerat kött.



Men det är inte bara för de mindre företagen som det idag är svårt att få fram svenskt kött för styckning och vidareförsäljning. Även Swedish Meats lider brist på vissa detaljer och då kan vi samtidigt skönja en förändring hos kunderna.
-Idag har vi svårt att få framdelsköttet att räcka till. Det är en ny erfarenhet. Och folk har börjat använda sig av bog och högrev, berättar Elisabeth Engström.
Svensk Köttinformations Catarina Offe bekräftar:
-Ett tag var det bara bakdelskött som efterfrågades. Idag lider vi brist på dessa detaljer. Då blir både kockar och folk innovativa och börjar arbeta med framdelskött, det är bra.
-Glöm inte bort i det sammanhanget att hälften av allt kött som säljs i Sverige är köttfärs, påminner Johan Hållbus.
För Johnny Johansson som driver Slottsskänken på Örebro slott blir det billigare att köpa nymald köttfärs i Konsum än att anlita underleverantörer.
-Om det är färs från svenskt eller importerat kött spelar ingen roll när Konsum har lockpriser och jag kan komma undan med 34 kronor kilot istället för 70, menar han med adress till de församlade charkuteristerna.
Köttfärs är ett bra mätinstrument när det gäller hur pris och kvalitet, importerat eller svenskt, påverkar köparen. I valet mellan att göra sig besväret att gå till affären för att få nymald och billig köttfärs eller att köpa dubbelt så dyrt från leverantören infinner sig en självklarhet.
Ulf Bygren menar att kött har blivit en diversevara, en vara som används av butiker och av leverantörer för att skapa ett intresse. Kött är lockvara.
-Då skiter återförsäljaren i om det blir vinst eller ej, Det kan till och med gå med förlust bara folk kommer in i butiken och handlar alla varor som ligger i pappaskar för det är det som det går att göra pengar på, menar han.
Det vi har i plånboken är alltså många gånger avgörande för, som Elisabeth Engström förklarar, har vi i Sverige aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på mat. Samtidigt har vi aldrig förr ställt så stort fokus på pris
-Men en prisskillnad, om det så står mellan svenskt och importerat eller olika styckningsdetaljer och kvalitet borde inte spela någon roll med rätt kunskap. Det finns tusentals smågrejer som spelar in och som kan vara besparande. Fem kronor per kilo som man ger för extra kvalitet kan man hämta hem om man har kunskap om hur man ska hantera köttet. Det handlar om putsning, styckning, tillagning och mycket annat, skjuter Catarina Offe in.
Men handlar det om småsummor? Svenskt kött är generellt dyrare än importerat i konsumentled bara för att det är svenskt. Tror vi att svenskheten utgör ett större och bättre skydd för oss. Är svenskproducerat ärligare och mer etiskt tilltalande än det kött som hämtas från andra sidan jorden?
Ulf Bygren har en poäng när han säger att han vill kunna gå i kohagar när han är på landet och att han vill ha det svenska landskapet kvar utan att det planteras igen med granskog. Svensk köttproduktion är viktig för det svenska landskapet.
-Generellt är djurhållningen lika värdig i Latinamerika som hemma i Sverige. Djuren släpps på stora betesarealer, har en god omvårdnad, veterinärkontroll, gott med foder och bete. Men här möter oss också anläggningar med ”feed lots” där man samlar ihop djuren under öppen himmel i fållor där de har tillgång till kraftfoder och vatten.
Det är inget fel på kött från uppstallade djur. Felet är att vi tar för givet att allt svenskt kött kommer från djur som är omfattade av någon slags etik, förklarar Johan Hållbus.
Håkan Fällman analyserar och sammanfattar att i Sverige handlar det om att få fram största möjliga köttmassa på snabbast möjliga tid och till en så låg kostnad som möjligt.
-Problemet är att i Sverige måste djuren stallas upp en vinter före slakt och det påverkar naturligtvis priset i konkurrens med djur som kan gå ute och beta från kalv till slakt. Utomlands kastrerar man också tjurarna till stut vilket ger en långsammare tillväxt, men samtidigt ett bättre kött. Okastrerat ungnötskött är oätligt och kan möjligtvis möras i vackpåse i sex veckor, men är omöjligt att hängmöra.
Fällmans recept på ett bättre svenskt kött skulle alltså vara att man gav djuren tid, kastrerade tjurarna och stallade upp dem kanske två vintrar.
-För ett bra kött är måste man ta ställning till djurets kön, ålder och ras i kombination för ätkvalitet. Som underrubrik kan noteras; foder, slakt och fetthalt.
-Det kostar för mycket, djuren får gå så mycket längre före slakt, tillväxten är för långsam, det blir ingen ekonomi, svarar Elisabeth Engström. Vi har världens strängaste djurlagsstiftning i Sverige, det är bra men det är inte gratis.
Sammantaget konstaterar vår expertpanel att det är en marknadsföringsmyt att svenskhet skulle borga för kvalitet och att utländska köttproducenter tycks ha kommit mycket längre i kunnandet. Så långt att när kvalitetsmärkning och klassning på kött som säljs i Sverige efterlyses viftar man bort det med hänvisning till att det inte behövs. Men där är producenterna oeniga.
-Vi har tre olika sorteringar på nötköttet och det tänker vi ha kvar för det är viktigt för konsumenten att kunna välja rätt kvalitet, säger Elisabeth Engström.
-Den jämna och fina kvalitet som importerat kött uppvisar har tagit bort behovet av kvalitetsmärkning och klassning, säger Johan Hållbus.

En dag på jobbet

Till och med mina ungar frågar: "Vad gör Du egentligen?"
Och jag tänkte på det idag – en vanlig dag på jobbet!

Först satt jag på kontoret och skrev ut en intervju. Hade bråttom så det blev bara ”råskrevet”. Det handlade om mat.
Åkte pendeltåg in till stan, sedan tunnelbana till Hornstull. Träffade den alldeles utmärkt trevlige skådespelaren Björn Kjellman för en intervju om hans turné med ”Jag är min egen fru”
som jag missade på millimetern när den gick på Statsteatern, men som jag hoppas hinna komma ner till Malmö och se där i februari.
Tillbaka till kontoret för att skicka några mail, lyssna av telefonsvararen och ögna igenom morgonens text.
Så en promenad i vinterkylan på en kvart – längre bort ligger inte mitt kontor från Sveriges bästa Bistro och restaurang: Edsbacka!
Lunch med Christer Lingström – vi har jobbat ihop ganska mycket genom åren av och till och nu har vi några nya projekt på gång, ni kommer att bli de första att få veta!
Bruna bönor och stekt fläsk – husmans på bistron – landets mest överkomliga och mest pålitliga. Överaskas alltid av kvaliteten på fläsket och vid andra tillfällen av rimmad oxbringa eller kalv i dillsås – härligt varje gång.
Promenad tillbaka (-5°C) och skriva ”protokoll på dagens jobb” – ner och handla mjölk, frukt och thaibasilika, ringa hem om middag. Så om bara en stund - hem!
Det är det som jag gör på jobbet!

tisdag 23 januari 2007

Svenskt kött - likvattenmarinerad biff

Det finns något som heter Gräskött, nästan ”vegetariskt kött” skulle man kunna få det till då, men är ett ekologiskt alternativ som jag själv inte prövat än. Det ska däremot Lisa, som tipsade om gräskon, för hon tänker beställa ett köttpaket för testätning.
I ”Järnspisar, hackekorv och tabberas” frågar jag hur svenskt kött av idag står sig mot Emil i Lönnebergs kor?
Källan till fakta är EU:s poängsystem vid urval och styckning av kött och det reglemente som gäller för hantering av svenskt kött innan det når konsument. Jag gjorde också intervjuer om ras, ålder, fettansättning, foder och annat som har betydelse för köttets smak.
Här är ett läsprov ur boken som redovisar svaret:
”Lönnebergas kor då? Hur skulle de ha klarat en jämförelse i smak med det kött som vi i dag köper i livsmedelsbutiken? Lönnebergas kor gav ett betydligt bättre kött än de framavlade, snabbväxande muskelberg som vi finner utstyckade och inplastade i köttdiskarna. Många tror att Lönnebergas kor var sega och på gränsen till oätbara. I dag tvingas vi tänka om.
Det som vi tror är det sämsta köttet är egentligen det bästa! Det skulle Astrid ha gillat att höra. Samtidigt är det inte bara sorgligt, utan nästan oförskämt att detta utsökta och utvalda kött aldrig kommer i närheten av vanliga konsumenter. Det har Europeiska Unionen sett till. För inom EU finnsen helt annan syn på det här med kött. Man räknar inte lika mycket med smak och textur och utseende som på vad köttet kan ge i runda slantar.
Det finaste köttet kommer från en riktig Lönnebergako som fått ge liv åt några omgångar kalvar. En ko som har blivit omhändertagen, fått vara ute och beta, ätit rätt foder och helt enkelt haft det bra. Det bästa köttet är egentligen en biprodukt till mjölknäringen, det som serveras på krogen, utvalt och efterlängtat, välhängt och mört. Det är klart att man undrar varför köttet i butiken aldrig är riktigt lika fint som det man äter på en bra restaurang.
Så länge köttproducenterna tvingas sträva efter stor muskelmassa,
minimalt med fett, snabbmörning och ett högt kilopris, kommer vi att få samma hårda och litet smaklösa biff. De flesta lever i villfarelsen att ett stort stycke mörkrött kött är detsamma som en mör biff med hög smak och att den kommer från tjur.
Magert kött från snabbväxande ungtjurar blir inte bra. Gott kött kräver
fett och mognad. Det tar flera år innan fettet börjar tränga in i köttet och det är först då som djuret kan anses vara slaktmoget. Vi talar om att köttet ska vara »melerat och vackert«, men sådant kött finns knappast tillgängligt för konsumenten. Och dessutom har det gått hysteri i motståndet mot fett. I flera decennier har folk intalats att det feta bara är till nackdel både för köttbiten och oss. Människor backar när de ser en härligt gul fettrand på entrecôten eller en fettkappa över rostbiffen. Då får de skylla sig själva. Vi får aldrig bättre råvaror än vad konsumenterna vill ha. Och därför ligger de där, snabbmörade i plast, dessa likvattenmarinerade biffrader som vakuumförpackats precis när de kallnat efter slakten. Tvi vale och synd!”

Likvattenmarinerat kött - ja för så är det!
För köttet hinner inte göra sig av med de proteiner och äggviteämnen som naturligt lämnar musklerna och evaporerar vid hängning av köttet utan utlöses i den vacpåse som köttbranschen envisas med att använda. Har Ni märkt att det doftar väldigt illa när man öppnar en sådan vacpåse?, och att det finns en blodig fällning som skvalpar omkring inne i påsen tillsammans med köttet? Tar man prov på den "såsen" och jämför med "såsen" under ett sommarlik så är det densamma!
Bilderna ur min bok: © Claes Jurander 2006

måndag 22 januari 2007

Köttbullar blev nudlar och som tam


När vi gick för att hämta ungarna så gick vi förbi affär’n och tänkte om vi skulle stå ut att köa vid kassorna eller om vi skulle ta ur frysen, köttbullarna från jul som blev över, stekt potatis från potatiskoket i helgen? Det skulle få bli så. Nån brun sås går ju alltid att få till om man nu ska ha sås.
Någon timme senare såg det helt annorlunda ut i verkligheten!
Morteln gick igång tillsammans med järngrytan. Thainudlar, ägg, kinakål, chilli, medelstora torkade räkor (Gong haeng), pojkesoja (Healthy Boy, nu har jag nämnt den så många gånger i den här bloggen att jag snart borde ha betalt!!!!) fisksås. Och för morteln; grovt strimlad gurka, små torkade räkor, färsk vitlök, lime, färsk chilli, fisksås, lite socker. Och som tam på gurka ska vara råhett och svida härligt för det är en lockelse, ett behov i det. Tillfredställelsen kommer efteråt och den känslan är ljuvlig. Då finns gurkan kvar där, svalkande, len, skön och så fisksåsens sälta.

söndag 21 januari 2007

Rester, semla och PS-mord

Det är läskigt att vara övertänd. Jag har känt mig så den sista iden och känner igen mig sådan sedan alltid när jag går från ett stort projekt till ett annat. Inledde arbetet på en ny bok häromdagen. Manus ska lämnas allteftersom under våren.
Runt omkring mig är det folk som bara jobbar en tredjedel så mycket om jag själv som går in i den berömda väggen. Jag hade inte tänkt att följa dessas exempel.
Det låter pessimistiskt denna soliga första vintermorgon i Stockholm, men är bara en vaksamhet på reaktioner.

Åt rester till lunch, uppstekt entrecote med likaledes uppstekt citron och dillpotatis och en läckert smältande hög vitlökssmör.
Så kom vi till slut ut i snön, jag och ungarna. Och kalla mig vad som helst vad gäller papparollen, men någon snögubbe är jag eller blir jag aldrig. Jag har aldrig gillat att åka pulka utan ser mest traskande i snömodd som en allvarlig kränkning och ett helt omänskligt besvär.
Fika och fettisdagsbulle på kondiset blev det i alla fall och jag tänkte vilka nya preferenser barnen har idag. Man äter fettisdagsbulle, notera att jag inte skriver Semla (kommer av latinets simila som betyder fint mjöl), som om vore det en bakelse vilket det inte alls är. I min barndom och framgent åts fettisdagsbulle med het fet sötmjölk som fick bullen att flyta och bli härligt varm och dofta kardemumma mer än kall. Och mjölken kryddades med kanel och socker och blev ännu godare när delar av grädde liksom ”smälte” ner och rann i såar nedför bullens kanter.
En fettisdagsbulle blir aldrig en bakelse, men sådana som konditorerna väljer att kalla lyxsemla är det. Semlor fyllda med fint mandelmassa och vanlijkräm och vispgrädde. Eftersom dessa inte ens smakar som fettisdagsbulle så är de något annat. Och en del bakar semlor av wienerdeg och dessa är långt utanför beskrivning och har inget längre alls att göra med originalet. Så det så!!!!

PS Semla är också en ort i Bergslagen där det utstpelade sig en förfärlig händelse 1834 (200 meter in vid landsvägen i Söderbärke). Då sköts bruksförvaltaren Eric Gabriel Henschen ihjäl av brukets bokhållare Carl Fredrik Wessling. Det var i samband med jakt och ett misstag sades det. Wessling dömdes för vållande till annans död men snacket gick länge om att de båda hade något otalt med varandra och att det egentligen var mord, men inga vittnen fanns. (när man hyvlar blir det spår och i arbetet med boken Döden i skogen hittade vi mängder med ouppklarade mordfall. DS

Utländska bönor


Nu har jag helt hakat upp mig på det här med bondbönor och fortsätter även idag trots att vi hade en storslagen middag hemma hos oss med våra vänner. Middagen planerade vi redan när vi var på vernissage vid tretiden och frågade oss vad vi skulle göra med kvällen och kom på att vi skulle åka till Vinn och handla gemensamt och sedan laga ihop och vi gjorde en inköpslista som vi bröt emot direkt vid ostdisken och korvdisken och örtdisken och köttdisken och grönsaks- och fruktdisken.
Före sex åt vi ost och korv. Som tidig förrätt halstrad ungkalvlever med ärtskott, mangoldblad, vitpeppar och olivolja med en åldrad tjärig balsamico. Efter ”På Spåret” potatis med olivolja, dill och citron och stekt entrecote. Stekt sparris med olivolja, vitpeppar, avocado och parmesan. Örtskott med små körsbärstomater naturell. Glass, kaffe.
Vi skildes inte förrän nyss 02:20 och då hade snötäcket blivit 1 ½ decimeter.
Tillbaka till mina älskade bondbönor. De har blivit ikonen för våren. Just när jorden reder sig åker de ner i bredd, inga rader här inte. För om de sås med någon decimeter emellan så stödjer de varandra. Ogräset hinner inte komma till efter första rensningen. Visserligen blir avkastningen något mindre men jag behöver inte hålla på och rensa och det ser vackert ut med en stor rugge höga bondbönsplantor.
Livsmedelsverket har räknat ut hur nyttiga de är; Energi 59 kcal/245 kJ, Vatten 81 g, Protein 5,6 g, Fett 0,6 g, Kolhydrater totalt (ej fiber) 7,5 g, Kostfiber 4,2 g, Kalium 250 mg, ß-karoten 210 µg, C-vitamin 33 mg.
Förr kallades de för Turska bönor (turkiska bönor) eller Välska bönor och välsk betyder utländsk. Och redan när bönan först omnämns i Sverige 1775 (fanns här betydligt tidigare) så fanns det en rädsla för det utländska. Alltså Välska bönor var något att vara försiktig med, å andra sidan eftersom de var undantagna från tiondet så ingick de i 1700-talets skatteplanering och odlades i stor skala.

fredag 19 januari 2007

Satans böna fan så god!


Så här på kvällskvisten tänkte jag återkomma lite om bondbönor, det tycks ju finnas ett visst intresse och jag har odlat dem själv i min kålgård. Senast fick jag tag i bönor med ett historiskt förflutet. Dt är möjligt att de odlats på samma plats sedan 1700-talet. Nu växte de för första gången i min 1700-talsträdgård. Fem frön fick jag och satte. Lågavkastande är ett understatement. Jag fick ett hundratal nya frön så i höst hoppas jag kunna koka bondbönvälling med samma smak som på 1700-talet – tanken svindlar!
För resultatets skull odlar jag en större yta med ett modernare utsäde i en annan av mina trädgårdar – den där jag har nutidsväxter för svenska förhållanden, högavkastande majs, jordgubbar, thaipumpor och turkiskt squash, potatis etc.
I höst fick vi sex kilo rensad, förvälld och skalad vikt.
Jo, bondbönor ska liksom alla bönor serveras genomkokta. En böna ska kokas så pass länge att de med lätthet kan pressas sönder med tungan mot gommen.
Bönan, när den faller ur sin skida är som ett embryo, början till ett liv.
Bondbönor är älskliga, men har inte alltid varit det.
Man skulle kunna säga att bondbönor alltid funnits i Sverige, men det är inte helt sant, i alla fall inte i den form vi äter dem idag. Förr, och sedan bronsåldern, har en liten variant av bondböna odlats i Sverige. Det är den som kallas för hästböna och som senare gavs som foder. (Vicia faba).
Den stora bönan (Major) omnämns först i mitten av 1700-talet.
Båda varianterna har blommor som är vita med svarta fläckar i. Med ett mått av fantasi ser fläckarna ut att bilda ett kors varför bondbönsblommor en tid användes som dekorationer vid begravningar. Korset i blomman fick folk att fantisera om bondbönans kraft. Enligt Jan-Öjvind Swahn förknippades den med ”dödskult och självföreställningar och åts vid begravningar”.
Jag själv har läst någonstans att bondbönor var undantaget från tiondet till prästen just av den anledningen att bondbönan var satan närstående men fan så god!

Steffo njuter begränsat i TV4


Tyvärr så har maten i TV4 på fredagarna börjat behandlas styvmoderligt och blivit sönderhackad av reklam, nyhetsinslag, trailers och lokalprogram.
Förr var fredagsmaten sammanhållen och en riktig tittarmagnet.
Idag gottade sig utmärkte Steffo åt baconinlindade madjuldadlar och råbiff signerad PA&Co. Men det är orättvist mot kockar och matfolk som gjort sig omaket med att springa upp tidigt på morgonen och dagen innan förberett i detalj för att värma och lägga upp i TV4 minimala kök bakom studion. Det har ju ett enormt genomslag de där minutrarna i bild, men borde vara längre, mer djuplodande, mner utrymme för Steffos ”prat med mat i mun” för han äter och njuter och pratar och dricker vin och det är just det som är så bra – njutningen i direktsändning så det borde får större utrymme igen.
Jag var själv med tillsammans med kocken Fredrik Söderberg, köksmästare på KB, som jag samarbetade med när jag släppte ”Järnspisar , hackekorv och tabberas”.
Då serverade vi en skummande bondbönsoppa och en kalops som Fredrik kokat dagen innan efter recept ur boken och vars sås var alldeles brunsvart och så limmig att minst en deciliter följde med varje köttbit. Det är klart att den maten var en succé hos Steffo och det förmedlade han med önskvärd tydlighet mot tittarna.
Släpp loss fredagsmaten igen i TV4!

torsdag 18 januari 2007

Välling, pälling. soppa


Det känns som en tröst så här års att det ligger bondbönor i frysen.
Ilva påminde mig – hos henne finns de färska – och när det är säsong här hemma i mitt eget land så äter vi bondbönsvälling med raffinemang.
Det var förresten det enda som Emil i Lönneberga INTE åt; bondbönsvälling, smaka på namnet så förstår man.
Så här skulle den nog inte smakat på Lönneberga:

Skummig bondbönsoppa i kopp

1/2 l spritade förvällda och skalade bondbönor
ca 4 dl hönsbuljong
1 liten gul lök
ev 3 cl pernod
1/2 msk fänkålsfrö
2 dl grädde
salt och peppar
30 g smör

Gör så här:

Hacka löken fint och låt den smälta i smör i stekpanna. Häll eventuellt på pernod och bränn av.
Koka bondbönorna mjuka i hönsbuljong så det täcker samt stött fänkålsfrö. Häll i lökfräset. Mixa slätt. Pressa soppan genom en sil..
Späd med grädde och koka upp. Smaka av med salt och peppar. Vispa ner kallt smör.
Skumma upp soppan och servera den i vackra koppar med smörfrästa krutonger.

tisdag 16 januari 2007

Fräck pytt i panna


Det har varit så lugnt och skönt här inne på bloggen. Alla var borta igår kväll och är väl trötta idag, men nu börjar det komma igång bland matbloggarna igen, välkomna tillbaka. Att Ni hade roligt är ju inte att ta miste på när man läser era sidor. Synd att jag missade tågen (se komment. hos Kinna).
Jag har ägnat mig åt rester en del efter matlagningen i slutet på förra veckan och efter helgens köttorgier. (Kao pad dvs Fried rice hör till samma familj som Pekingsoppa (kul sida, delta i bedömningarna) och chop suey.
En lunch för två häromdagen blev det av fyra-fem skivor lammstek, några skivor färskt ungstekt sidfläsk och ganska så välmatat skrap från en rimmad och confiterad ankas lår och vingar. Fint tärnade jag blå kongo och den odefinierbara potatisen av ”fast sort” som legat i ljuset och värmen på Vinn och som kokt nu låg kvar i en tupperwareburk i kylen efter middagen med dillkött på lamm. Några ugnsbakade palsternackor och ett par ugnsbakade morötter hittade jag också. Allt skars mycket fint och fick gå ner i min stora restaurangpanna där jag först hade brynt gul och röd lök i ankfett. Sen ska pannan stekas i något över halvvärme, länge. En pytt ska få gosa sig ett tag och bli lagom brynt långsamt så att smakerna blir till ett. Och så serverade vi med heminlagda röd- och gulbetor – man får tillbaka sommaren liksom, jag hade flest rödbetor över halvkilot styck(rekordskörd och så stora att fotografen Karl Melander var på plats för att plåta dem för en kommande bok) och ändå var de möra och fyllda med smak. Inlagda är de fanastiska. HP sås säger man dödar det mesta av smak – det skiter jag i – jag vill ha både HP (för tamarindens sköna smaks skull) och Tabasco (för den bitska hettan) när jag äter pytt om än att den är stekt i ankfett. Lösstekt ägg till också förstås.
Tore Wretman ledde en diskussion en gång huruvida det skulle vara korv i en lyxpytt – ”självklart” förfäktade han och jag håller med, men uteslöt den i veckan för att lammköttet och ankan ger så mycket smak som skulle fördärvas av en lättrökt korv.
Jag kan förresten inte undanhålla den lilla skylten jag såg på Kanarieöarna när jag åkte dit för mitt första studielån 1969. Utanför en krog med svenska flaggan ropade resaurangen ut med vit krita på blackboard: "Svenska maten, Pitt i pannan" - skitkul!!!
För en stund sedan åt vi ”flygande lögner”, ”fly lies” eller som vi säger hemma ”Kao pad” eller fried rice eller stekt ris. Och ris har vi alltid i riskokebunken.
I kväll stekte Rodjana riset med sockersöt thaikorv som jag köpte och tog med från marknaden i Thailand, stora torkade räkor, små torkade räkor, skuret svenskt äpple(!), ägg och Healthy Boy soja, vitpeppar och lime. Det är så förbannat sprängfyllt med smak och så gott.