söndag 28 januari 2007

Kritikerna mitt i maten


Alla har vi vår jury hemma.
Det skriver Oscar i en blogg från sitt hemulens kök appropås Bocuse D’or och Årets Kock.
Jag lagade en underbar "dillkött på lamm". Och jag la ner hela min själ i jobbet och kokade fond och köpte den finaste dillen och bästa köttet. Ja, jag till och med lockade ungarna att delta i arbetet. De skar sallad och rörde i grytor och jag ville lära dem smaka av hela tiden och salta och peppra. Lillgrabben var 4 och storasyster var 7.
Det är här 14 år sedan. Jag gjorde verkligen det bästa för att barnen skulle vänjas till god smak. Jag köpte allt annat än riddar- och hushållsost, som mamman. Jag köpte fina korvar och jag kryddade maten så att det svängde av rockenroll i munnen och måltiderna var ibland galna upptåg, lustiga dukningar och fina sittningar. Grytor och grillat och såskok och uteätande.
-Fan vad jag hatade ditt djävla dillkött.
Det är 14 år senare. Barnens mamma och jag levde alltså inte ihop och hon var vegetarian redan när vi träffades.
Vi pratade om maten häromdagen, jag och barnen, idag är de oerhört intresserade av mat, men då hatade de som jag lagade för jag gjorde det med så mycket åthävor att det var deras samvete som tvingade dem att äta. ”Pappa hade jobbat så mycket med maten”.
Hemma hos mamma fick de grönsaksbiffar som köpts frysta på hälsokosten eller så fick de sojakorv från burk. Ibland fick de uppvärmd färdigmarinerade och stekta Stinas kycklingdelar när mamman förstod att hon inte kunde hålla rätt näringsnivå på grönsakskosten – hon gjorde väl så gott hon kunde och av den övertygelsen att det går mer gröda och energi att föda upp en ko än vad man får genom att äta den (eller hur nu resonemanget gick, det var i alla fall av fördelningspolitiska orsaker som hon och också senare även barnen bara åt mat åt salladshållet).
Hemma hos mig var det dock fläsk och fågel och oxkött som gällde!!!
-Du gjorde väl också så gott Du kunde, till och med mer, men middagarna var traumatiska.
Vilket betyg wow!

3 kommentarer:

Kinna sa...

Det är ganska skönt om man är lika road hemma och jag tror att dina barn (även om det var åthävor) lärde sig massor av dig som de har med sig in i nya förhållanden och hem. Du och alla andra föräldrar som både spenderar tid med och försöker lära sina barn vad bra mat är borde får guldstjärnor. En eloge! (Gillade inte heller dillkött ;-)

Lagers tabberas sa...

Kinna
Det är lite roligt för nu jobbar båda två på en av Stockholms namnkunniga krogar, den äldsta som servitris och grabben som hapelapin (meddeltida franskt köksuttryck för kökspojke eller hjälpreda, smörgåsnisse). Varje ledig stund är de på plats och slipper ta studielån. Och så äter de och njuter. Igår var grabben uppe på kontoret och frågade vad vi skulle ha till middag. "Thaimat", svrade jag. "Jasså!",sa han, "vanligt alltså". "Jag hade hoppats på blodig biff med handslagen bearnaise".

Jessika sa...

I min familj var middagarna också en källa till oro, åtminstone så länge som mina föräldrar var gifta. Min far växte upp med svält under brinnande världskrig och min mor var färgad av sin uppväxt på ett annat sätt. Men man kan som bekant göra olika resor till samma slutdestination och här är jag, matnörd. Kanske för att det var så traumatiskt tidvis så har jag bestämt mig för att ätandet inte ska vara det för egen del.