torsdag 19 juli 2012

Broskben som gnagisar och len gratäng på blomkål med grädde, ägg och smör - Det mina vänner är LCHF!



LCHF-köret fortsätter. Man gör så GOTT man kan. Broskbenen brukar jag köpa i Hötorgshallen, men har hittat denna förbisedda styckningsdetalj med så mycket smak i på   City Gross Stinsen - en butik som jag egentligen givit upp hoppet sedan grönsaksavdelningen misshandlats å det grövsta (verkade vara bättre nu).

Delar broskbenen i "munsbitar" med vilket menas lätt hanterbara att gnaga. Kör sedan exakt tio minuter från första pyset i tryckkokare*. Blandar en marinad av mörk kinesisk soja, fisksås, pojkesoja, en doft av spiskummin, en hög med krossade vitlökar, nymortlad vitpeppar och en skvätt nypressad lime.

Ta ur broskbenen heta ur tryckkokaren och vältra runt i marinaden. Låt stå och dra tills svalnat. Hetta upp rejält med olja i stekpannan (tills en strid ström av bubblor flyter upp från en nedstucken ätpinne - då är det tillräckligt hett). Stek/fritera tills riktig färg. Lägg upp på papper att rinna av och servera med gratängen.

Jo just det, innan broskbenen kokas så får ett helt blomkålshuvud en duvning i tryckkokaren (exakt fem minuter från första pyset). Ta upp med hålslev och låt rinna av. Lägg i oljebestruken ugnssäker form och skär ner i småbitar. Ta tre deciliter grädde med två hela ägg och vispa samman, salta. Riv en rejäl bit god ost och rör ner i smeten. Häll över och gratinera tills det hela stannat, kanske 15 minuter 200 grader, mellersta ugnsnivån. *Koka sedan broskbenen i blomkålsspadet.

Servera med en nam prig bun





Hallå - smultrontajm, eller konsten att med framgång och god smak för vintern bevara sommarens smultronminnen på burk.

När jag fyllde år nyligen fick jag en smultronplanta. Har ännu inte kunnat göra en botanisk analys så jag vet inte riktigt vilken sort det är, stora söta goda bär har den i alla fall.

Hörrni, jag har läst på. Märkligt nog har det fastnat. Återkommande skriver jag för andra om smultronen, från de tidiga dolda av skogen, framkallade till parkerna, njutna av 1700-talets habitueer och så småningom korsade med virginiabär och chilenska bär att bli Fragaria, jordgubbe. Men så fiffigt var det på den tiden att de stora parksmultronen redan då kallades för jordgubbar utom att man då ens visste att de framtida stora söta midsommarframkallarna skulle vara "jordgubbar" i egentlig mening. Smultronsemantik.

Nu slumpar det sig inte bättre än att jag samlar på olika slags smultron och tyvärr också lagt ett jordgubbsland. Tyvärr skriver jag för jag hinner knappt hålla det i ordning. De växer hipp som happ och utan nätteckning som ungtrastarna alltid trasslar in sig i.

Som trädgårdsodlare finns de några få genvägar att ta. Jag gör det ofta, utrustad med en liten sekatör och en liten spade, kuvert och en penna att skriva vad som är vad. Botaniska parker är institutioner som är glada över att det finns folk som vill sprida vidare, ta till vara gamla sorter, förvalta och bära vidare.

Råshultssmultron

Jag tog tre små revor av vardera Fragaria Vesca Monophylla från Linnés Hammarby och hans omskrivna "mullbänk" alldeles vid stora huset. Och det slår mig att jag i skrev, när jag skrev om den stora stölden, att jag nämnde i förbifarten om Råshultssmultronen som också togs som små revor.

Jag planterade Råshultssmultronen till vänster och de skygga enbladiga (monophylla) till höger i en pallkrage med trädgårdsjord, sand och kompost.

Monophyllan har inte haft en chans - det är väl därför den hart när är utrotad (Nej förresten, det är förmodligen för att den har i stort sett oätliga bär, monomphyllan är mest botaniskt intressant, tänkbart ur ett korsningsperspektiv).

Råshultssmultronen bär frukt stora som virginialienses och söta som en parfymbutik, djädrar - förstår Linnés fäbless för denna sort. Jag kan inte minnas att jag tidigare smakat en sådan fullständig smultronarom som verklig. Faktiskt lite åt det syntetiska smultronläskhållet.


I morgon ska vi dit och plocka av allt moget från Råshultsplantorna och blanda med mina, eller snarare Linnés, vita ryska smultron och så blir det kok med syltsocker, bara hastigt och ner i små dagskapslar av plast fvb in i frysen. (Mer om vita smultron och smultronsyltskok här) I vinter, när snön yr och det är -30 som det brukar vara här i Rotebrosänkan straxt syd om skansen där Sverige en gång förlorades åt danskarna 

(inledningen till Stockholms blodbad 1520 då Sten Sture illa utrustad först förlorade borgen vid Almare Stäket och drog sig tillbaka till den gamla försvarsskansen med en "rote", därav namnet Rotebro, och där krossades fullständigt...).

Då, när det är så djävligt, är smultronsylten det bästa man kan äta till rågmjölsgröt! eller till en ost värd namnet.

Smultronhistoria...HÄR!