lördag 8 mars 2008

Thailändarnas hallonigloo



-När jag var barn gjorde man en egen glassmaskin med hyvlar, tjocka knivblad och stora isblock som hölls fast med en spikbräda. "Nam keng sai" kallas det. "Nam keng" betyder is och "sai" är lika med hyvla.
-I botten lägger man sockerlagskokta frukter och grönsaker, pumpabitar, gelé av mungbönor eller andra bönor, pandablad (baitoey). Isen läggs ovanpå som snö och den dränktes i "nam deng", röd sirap smaksatt med frukt. Det skulle aldrig bli godkänt i Europa, det är rena kemin. Jag vågar inte äta det där längre.


Rodjana har umgåtts med de mest fantastiskt självlysande godsaker från barndomen. Jag själv smakar mig genom dem nu för jag är så pass gammal att jag passerat gränsen för att det syntetiska ska ha hinna ha ihjäl mig...inbillar jag mig...innan jag självdör.
Senast var på familjemiddagen i Phuket town då kusinerna tog in denna förfärligt röda anrättning och naturligtvis en till mig.
Den smakar laboratorium!
På gatan utanför skolan granne till där jag bodde senast i Phukets Patong rullar ishyvlaren upp sin lilla vagn med "kemikalieflaskorna". Ungarna ställer sig i kö och med händerna hårt knutna kring en tiobatting (2.50).
Det är lite läskigt - minns själv betydligt mer välsmakande hallonigloon, 50 öre då. Någon mer som gör det? Kanske tillräckligt för en namninsamling att få den i produktion igen?


Var inbjuden i veckan till glassprovningar där glassbolagen skulle presentera årets nykomlingar. Tyvärr hade jag inte tid att gå, men å andra sidan var det kanske bra, när det gäller glass, sötma och sådana smaker är jag så förbaskat vresig.
Gick på Frantzén Lindeberg istället och inledde med surdegsglass - det var grejer det!
Gå med i halloniglooklubben - finns det ingen skapar vi en!

Konstfiender

Jag har trott, naivt nog, att konstkunnandet och kulturbildningen var större inom alliansen än bland kulturpolitiker ur motsatta blocket.
Så, i eftertanke, har jag förstått att så inte är fallet. Konsten i det offentliga, den allmänna egendomen, vårt gemensamma minne, tidsdokumenten, ligger inte längre i det kommunalas eller statligas intresse eller ansvar. Konstnärliga arbeten, om alls, ska anskaffas och bekostas av det privata, av företagen eller genom gynnare. Det är den tanke som förs fram.
På 1960, -70 och -80 talen fanns det en stark majoritet och en övertygelse om att allt detta allmänna var intressant. Konstnärskåren var mer sammanhållen och lyckades bland annat genomkräva att tre procent av byggkostnaden vid statlig eller kommunal byggnation skulle gå till konstnärlig utsmyckning.
Det resulterade i massor med jobb för konstnärerna, stor kreativitet och det blev en roligare och bättre miljö att leva i.
Sådant händer inte längre.
Och det som blev resultat av den förra tidens skapande respekteras inte, utsmyckningarna förfaller, tas bort och något kanske magasineras utan vederbörlig konserveringskunskap, annat kastas eller förstörs i en gigantisk och katastrofal kapitalförstöring.
Man undrar med vems rätt dessa ideologer (politiker och dåligt pålästa tjänstemän) agerar. Gör de sig till tals för föraktet för konsten som i vår tid uppstått av att barnen, människor, inte längre förmedlas sådana värden?
Hallå, revisorerna, vakna.
Dumheten håller på att radera ut vår historia.
Jag engagerade mig i frågan nyligen och kan inte sluta tänka på svaret jag fick från en ansvarig politiker när jag frågade vem som beordrat att en lekskulptur av Axel Norell hade krossats och kastas bort:

"Det är ju bara en lekskulptur. Hade Du reagerat om det hade varit en lekstuga - det är ju samma sak, det var ju bara nåt barnen höll på och lekte i."

Den uppenbart och fundamentalt dåliga bildning många politiker i ledande ställning i nämnder och utskott besitter är upprörande för att inte säga farlig.
En annan minst lika farlig uppgift är att 75 procent av alla lokala små självutnämnda "kulturpåvar" i vårt land vill kunna påverka och styra innehållet i kommunhalt finansierade konstutställningar, men den frågan hör ju intimt ihop med att ta sig ofoget att slå sönder skulpturer.
Nu väntar vi bara på att samma gubbs ska börja bränna böcker som de inte gillar och som de hittar i hyllorna på de kommunala biblioteken.
Ystad Allehandas kulturchef Robert Dahlström skriver om det i sin krönika. under rubriken: "Vill vi ha det som i Kina?"