Thailändarnas hallonigloo

-När jag var barn gjorde man en egen glassmaskin med hyvlar, tjocka knivblad och stora isblock som hölls fast med en spikbräda. "Nam keng sai" kallas det. "Nam keng" betyder is och "sai" är lika med hyvla.
-I botten lägger man sockerlagskokta frukter och grönsaker, pumpabitar, gelé av mungbönor eller andra bönor, pandablad (baitoey). Isen läggs ovanpå som snö och den dränktes i "nam deng", röd sirap smaksatt med frukt. Det skulle aldrig bli godkänt i Europa, det är rena kemin. Jag vågar inte äta det där längre.


Rodjana har umgåtts med de mest fantastiskt självlysande godsaker från barndomen. Jag själv smakar mig genom dem nu för jag är så pass gammal att jag passerat gränsen för att det syntetiska ska ha hinna ha ihjäl mig...inbillar jag mig...innan jag självdör.
Senast var på familjemiddagen i Phuket town då kusinerna tog in denna förfärligt röda anrättning och naturligtvis en till mig.
Den smakar laboratorium!
På gatan utanför skolan granne till där jag bodde senast i Phukets Patong rullar ishyvlaren upp sin lilla vagn med "kemikalieflaskorna". Ungarna ställer sig i kö och med händerna hårt knutna kring en tiobatting (2.50).
Det är lite läskigt - minns själv betydligt mer välsmakande hallonigloon, 50 öre då. Någon mer som gör det? Kanske tillräckligt för en namninsamling att få den i produktion igen?


Var inbjuden i veckan till glassprovningar där glassbolagen skulle presentera årets nykomlingar. Tyvärr hade jag inte tid att gå, men å andra sidan var det kanske bra, när det gäller glass, sötma och sådana smaker är jag så förbaskat vresig.
Gick på Frantzén Lindeberg istället och inledde med surdegsglass - det var grejer det!
Gå med i halloniglooklubben - finns det ingen skapar vi en!