SKYGRYTAN

Det står en skygryta på spisen, en liten en med rostade lammben, sedan i förrgår vid lunch. I morgon ska jag ta hand om den, koka ner ytterligare och använda en del till den ättiksspäckade såsen med dill till kokta bogbladsbitar.
Och det var väl för 25 år sedan kanske som jag första gången skulle göra mig till och koka en riktig demiglace på kalvben, limmigt härlig för att ha till hands. Och jag skar ur och jag rostade med rotsaker och jag var så noga och skummade och så lät jag min förväntan stiga mig en aning åt huvudet och fantiserade stort och brett om vilka stordåd jag nu skulle uträtta i mitt köksrike. Skygrytan stod på spisen i tre dygn och puttrade omskött och omhuldad – det doftade sagolikt (liksom det gör nu) in i varje rum.
Så kom jag då till den punkt då benen skulle tas ur och buljongen kokas ner en aning ytterligare och jag ställde fram min finaste storgryta nummer två och en ganska grovmaskig sil för först skulle jag fånga upp ben och större bitar och sedan ta grumset med en chinoise.
Sagt och gjort jag satte den grovmaskiga silen i hon och så hällde jag det väldoftande tredygnskoket över till silen. (!!!)
Silen i diskhon – för ett ögonblick stannade världen och alla tankar och det blev alldeles djävla svart! Och jag såg den limmiga härliga såsen rinna som Mekong ner i slasken och bort..ut. Där stod jag med en hel hög urkokta ben och en doft.
Det var och är fortfarande som en lucka, en blackout och det som kännetecknar en riktig blackout är att luckan aldrig fylls med minnet igen. Så var det då
I morgon när det är dags att ta skykoket har min hustru lovat assistera efter att jag berättade det här. Å andra sidan har jag kört ett antal skykok sedan dess – jag klarar nämligen inte smaken av granulat, tärningar eller syntetsmak från flaska

Lysande om "Döden i Skogen" i Gotlands Tidningar

Man blir lite generad (nästan) när det ramlar in välskrivna recensioner som är sådär mitt i prick vad man själv avsett med skriverierna.
Bengt Valentinsson är kulturchef på Gotlands Tidningar och har noterat inte bara aktualiteten med boken appropås avrättningen av Saddam Hussein utan också sett klassperspektivet med avrättningarna att hålla hopen under tukt och herrans förmaning. Han har också sett det jag beskriver som kyrkans önskan att glömskan ska vara Gud behjälplig för det brott mot mänskligheten som begicks under flera århundraden i detta land.
This made my day!

Döden i Småland

Döden i Småland - Där finns fler än 70 avrättningsplatser. Småland är jämte Skåne ett av de landskap som har flest avrättningsplatser i landet, dolda av mossan i skogen och med namn som "Galgen" och "Galgelyckan".
Vi körde från Skåne i somras, mitt under arbetet med boken, och så tänkte vi oss att pausa på Gyllene Uttern som inte bara har en utmärkt vätternröding utan också riktigt härligt syrliga småländska isterband. Nu var det fyra turistbussar utanför och vi vet vad sådan ruljans gör med ett ställe så vi fortsatte gamla stockholmsvägen ovanför Gränna och norrut. På höger hand, någon halv kilometer längre fram, såg jag det som fick mig att tvivla på att mänskligheten är sund. I neon lyste: "Wärdshuset Galgbacken". Det var namnet på en vägkrog! och bara några meter längre ner, mitt i en rondell och vid sidan av ett litet hus, låg Grännas avrättningsplats en gång.
Vi tvärbromsade och jag sa att "härifrån måste jag ha ett kvitto på att jag ätit". Jag själv, hustru och två småungar stövlade in och beställde fyra blodiga (utan vidare koppling) entrecoter.
På klingande småländska sa stekbordsbiträdet att: "Du är nog den fösta på väldigt länge som vill ha han blodi"!
Det som kom ut var skosulor med bearnaise, kall från plastburk.
Jag gick tillbaka och sa att Galgbacken borde kunna bättre.
"Vi steker omhan", sa biträdet och jag förklarade att det nog var omöjligt, men ett par nya hade suttit fint.
"Och jag står kvar här om Du vill och berättar hur vi vill ha våra köttbitar"
Man får ju skylla sig själv, egentligen, att över huvud frekventera en vägkrog, men straffet kommer ju med maten.
Nu blev det väl sisådär till slut och jag fick mitt kvitto som blev beviset på att vi ätit entrecote på "Galgbacken", den galgbacke där bland många andra en dräng som hette Jacob Wilhelm Tolf halshöggs så sent som den 24 augusti 1864. Han hade rånamördat en garvare i Gränna. I rättegången bedyrade han att det inte alls var meningen att slå ihjäl Magnus Carlsson som garvaren hette, han skulle bara slå honom medvetslös "lite grann".
Där, bortanför Wärdshuset Galgbacken, avlivades han med handbila, fördes upp på schavotten ledd av en småländsk präst som varit med honom ända från domen och förberett honom för det kommande dvs gnagt in i hans samvete att han var förlåten av Gud, men att han först måste ta sitt jordiska straff.
Så åkte vi vidare till Stockholm.
I förrgår intervjuades tabberaset av Radio Jönköping och fick berätta om bland annat just Tolfs avrättning för utmärkta kulturreportern Ulla Strängberg. Inslaget finns här för den som vill lyssna.
Som vanligt berättas mer om mina böcker på förlagets hemsida.